När fabriker i Sydostasien tillverkar våra skor får de pengar, men det är knappast någon ekonomisk ”utjämning”. Snarare är det exploatering. Utsläppshandel är inte heller ”utjämning”. Precis som att det är billigare att göra sneakers i Sydostasien än i Nordamerika, är det också billigare att göra utsläppsminskningar i Syd.

I Arbetaren 51–52/2007 försöker Jenny Salmson få utsläppshandeln till en vänsterfråga, men sådana globala marknader gynnar inte dem som vänstern brukar värna. Tillfälligt gynnas kanske Syds ekonomier när produktion av sneakers eller utsläppsminskningar flyttas till dem, men i själva verket spikas de fast i en global exploatering. Salmson skriver att hennes förslag på marknad är väsensskilt från tidigare exempel, men även i hennes system kan den rika världen dröja med nödvändiga omställningar och i stället betala den fattiga världen att lösa de rikas problem.

Att denna utflyttning av utsläppsminskningar leder till att de fattiga får betalt, precis som att sneakersfabriken i Sydostasien får betalt, försöker Salmson få till att de fattiga hamnar i ”överläge”. Det är som att säga att arbetare hamnar i ”överläge” så fort de får betalt av sin arbetsköpare.

Utsläppshandel är inte bara dåligt för att de rika köper sig fria, utan det blir dubbelt fel då det även saktar ner omställningen. Industrin i Nord har kommit längre i energieffektivisering än industrin i Syd, men det är inte tillräckligt. Eftersom det är billigare att göra åtgärder i fattiga länder så är konsekvensen att industrin i Nord ägnar sig åt enkla utsläppsminskningar av gammal teknik i Syd. Därmed avstannar hela världens utveckling mot energieffektivitet.

Att de rika länderna förenar ett klimatsmart samhälle med god välfärd är också en förtroendefråga gentemot Syd. Så länge vi inte ställer om är det svårt att ställa krav på Syd att de ska göra detsamma. Det är en av orsakerna till att de internationella klimatförhandlingarna fallerar gång på gång.

Planetens temperatur kommer att stiga flera grader innan globala individuella handelssystem har börjat fungera, eftersom de är så komplicerade. Därför är det absurt att argumentera för dem och samtidigt påtala att läget är akut. I synnerhet när vi står inför en realpolitiskt aktuell konflikt: koldioxidskatten finns, men försvinner från den ena industrisektorn efter den andra, så låt oss försvara koldioxidskatten och kräva en höjning! Rent tekniskt går den att skruva upp imorgon. Det vore enkelt, snabbt och effektivt. Och rättvist. Salmson hävdar att fattiga i Nord drabbas av en koldioxidskatt, men fattiga i Nord åker inte stadsjeep, har inte stora hus och okynnespendlar inte till Thailand, och beskattas därför inte nämnvärt.

Salmson menar att skatter kan felfördelas på grund av värderingar, godtycke och korruption. Vidare hävdar Salmson att det är ett problem att atmosfären är en allmänning och pekar ut bristen på ägande som orsaken till klimatförändringarna.

Att misstänkliggöra förmågan att gemensamt förvalta skattepengar utan korruption, att inte tro att vi kan förvalta atmosfären gemensamt och samtidigt förespråka mer ägande, hamnar inte i närheten av vänster. Det är inte heller troligt att bristen på ägande är orsaken till utsläppen, utan det är snarare för billigt och enkelt att elda fossila bränslen.

Vi ser inte det ”eleganta” med att använda ”marknadens egna metoder och vokabulär”, utan vi slås av hur väl Salmsons system passar in i högerns värdegrunder kring individualistisk frihet och ägande. Du har minsann fått någonting, en utsläppsrätt, någonting du äger och kan göra en mikrorevolution med genom dina olika val. Ungefär som med pensionsfonderna eller din husläkare. Det ligger i linje med andra värderingsförskjutningar som högern står för och placerar ut politiska skygglappar: det är inte systemet det är fel på, det är din husläkare.

Självklart tycker vi också att utsläppstak per capita är bra. Miljö och rättvisa förutsätter varandra. Så varför ska de rika kunna köpa sig fria?