Israels sjöblockad av Gaza står fast. Inte heller i år släppte den israeliska marinen igenom något fartyg från Ship to Gaza. Naturligtvis inte, och naturligtvis hade ingen väntat sig det heller. Israels och Palestinaaktivisternas agerande följer en tydlig och förutsägbar koreo­grafi.

Därmed inte sagt att de symboliska försöken att bryta blockaden är meningslösa, tvärtom. De fyller samma funktion som olika typer av aktioner för palestinierna gjort i över 40 år – att sätta ockupationen på dagordningen, att se till att inte den eländiga situationen för en och en halv miljon människor på en belägrad strandremsa glöms bort. 

Ändå förvånar Israels agerande. Rimligen har de full koll på alla deltagare i aktionen, liksom de naturligtvis kan se vad det är för typ av ensamt fartyg som försöker ta sig in i deras blockadzon.

Det hade räckt att avvisa Ship to Gazas fartyg Estelle, ändå går de till attack med 500 man, och äntringsstyrkan tycker sig behöva använda elpistoler mot den obeväpnade besättningen.

2010 års massaker på nio besättningsmän ombord på det turkiska far­tyget Mavi Marmara är ett exempel på vansinnigt och oförsvarligt övervåld från Israels militär, dock förekom våld, med järnrör och knivar, även från delar av besättningen. Varför det nu skulle finnas anledning att misshandla journalisten Maria-Pia Boëthius, 65, med elchocker är svårt att begripa. Liksom varför israeliska myndigheter inledningsvis låtsades att Dror Feiler, född och uppvuxen i Israel men naturaliserad svensk sedan snart 30 år, fortfarande är israelisk medborgare och därmed möjlig att åtala för olika högmålsbrott.

Man ändrade sig sedan, men ingen inbillar sig att israeliska myndig­heter inte har full koll på något så elementärt som Feilers medborgarskap.

Samtidigt som svenskarna från Estelle börjar flygas hem publicerar den ­israeliska tidningen Haaretz resultatet av en studie om israelers attityder till de palestinier som lever inom landets formella gränser. En stark önskan om ­åtskillnad blir tydlig, en majoritet eller stor minoritet vill att staten behandlar judar bättre än araber, att arabiska medborgare inte ska ha rösträtt i parlamentsvalen eller i en eventuell folkomröstning om att annektera delar av Västbanken. En annektering som en tredjedel ställer sig positiv till.

Över 40 procent vill inte ha araber som grannar eller som klasskamrater till sina barn. Så många som 58 procent anser att Israel redan i dag tillämpar apartheid mot sina arabiska medborgare. 

Samtidigt avslöjas att det gjorts noggranna beräkningar på hur många kalorier varje invånare i Gaza anses behöva för att inte svälta. Detta för att Israel ska kunna anpassa blockaden så man undgår anklagelser om att skapa ett ghetto. 

Det är i sammanhanget bekvämt för Israel och dess anhängare utomlands att kunna peka på att Gaza styrs av den mycket obehagliga rörelsen Hamas, och att hävda att den som försöker nå hamn i Gaza med förnödenheter, om än i symboliska mängder, är ”nyttiga idioter” som går Hamas ärenden och stöder terrorism. 

Men stöd till en hungrande befolkning är inte terrorism. Hamas maktställning har byggts upp genom den orimliga situationen i Gaza, och att sträva efter en normal tillvaro för befolkningen gynnar knappast radikala islamister. Blockaden måste avbrytas. Sedan kan andra saker diskuteras.