– Jag blir hotad varje dag, till och med på universitetet där jag går, där folk verkligen borde veta bättre. De har sett bilder på mig där jag gör så här, säger Yousof Soltani och formar ena handen till det internationella hårdrockstecknet.
– Jag försöker förklara att det inte är ett satanistiskt tecken, att hårdrockare alltid har gjort så här. Det handlar bara om estetiken.
Han är sångare i Afghanistans första och enda metalband, Kabulbaserade District Unknown, och bär en vit mask av gips och gasbindor.
I kväll är den bara en rolig detalj på en fest som definitivt inte skulle falla de människor som hotat honom i smaken – med alkoholservering, kvinnor utan slöja och öppet flirtande – men bakom masken finns en historia om riskerna det innebär att ta sig kreativa friheter i ett land som Afghanistan.
District Unknown bildades 2008 och gjorde sina första spelningar året därpå. Trots att tillställningarna var små och publiken på sin höjd uppgick till några dussin nära bekanta började rykten snart att spridas. Och på ryktena följde hot, från krafter de unga hårdrockarna visste att de inte ensamma kunde försvara sig mot.
– Det slutade med att vi kontaktade myndigheterna, berättar trummisen Pedram Foushanji. När vi kom dit visade det sig att säkerhetspolisen redan hade en fil om oss. De spanade på oss för att de trodde att vi var satanister.
Efter en del förklaringar tycktes säkerhetstjänsten acceptera att bandet inte var ett antireligiöst hot. De övriga kritikerna var inte lika lätta att blidka, och District Unknowns framtid tycktes lika osäker som landets.
– Vi klippte håret, ändrade stil, och slutade spela i fyra–fem månader. Det var verkligen illa, säger gitarristen Qais Shaghasi. Sedan började vi använda maskerna.
Dessa masker, ursprungligen påtänkta som en säkerhetsåtgärd, blev under flera år en integrerad del av District Unknowns scenidentitet och kastades först nyligen. För några månader sedan gjorde bandet sin hittills största spelning, inför en publik på 400 personer, och strax innan de gick upp på scen beslutade medlemmarna att visa sina ansikten.
Pedram Foushanji beskriver vägvalet som en befrielse. Samtidigt är det en frihet som är förknippad med en ständigt överhängande risk.
– Till och med under spelningen, när 100 personer headbangade framför oss och allt borde ha varit perfekt, så tänkte jag på vad som skulle hända nästa dag. Tv hade varit där och alla skulle kunna se vad vi hade gjort. Du kan aldrig gå helt in i musiken.
En skiva är sedan länge planerad, men både pengar och tillgång till utrustning utgör svåröverkomliga problem.
– Jag har inte ens trumpinnar, jag måste låna och får alltid vara försiktig så jag inte bryter dem, säger Pedram. Jag vet varje trumset som finns i hela staden, om du visar mig en virvelrumma kan jag berätta vem som äger den.
– Ibland får vi inte tag på instrument till spelningarna. Då får man spela basen på akustisk gitarr eller kasta in en tabla istället för trummor, säger Qais Shaghasi.
Kabuls subkulturella scen är liten och genreöverskridande. Förutom District Unknown finns en grungegrupp, ett bluesband, några indiepopare och ett par hiphopakter, liksom graffitimålare och skejtare. Den gemensamma identitetskonstruktionen grundar sig i deltagandet i västerländskt influerade intryck, och de respektive inriktningarna har ännu inte nått den kritiska massa då de distanserar sig från varandra och definierar sig genom sina skillnader.
Scenens födelse hänger intimt samman med Afghanistans samtidshistoria och den höga koncentrationen av utländska journalister och biståndsarbetare i huvudstaden. District Unknown bildades sedan en australisk journalist introducerat unga afghanska metalentusiaster för varandra. Och Indiebandet Kabul Dreams upptäcktes för några år sedan av en grupp västerlänningar i replokalen bredvid och blev inbjudna att agera förband på en fest hos nyhetsbyrån Reuters. Nästföljande dag var det exotiska inslaget på festen – på gott och ont – en världsnyhet.
Men mycket har hänt sedan den lokala scenens födelse katalyserades av utländskt kunnande. Kabul Dreams ägnade sina första år att framföra näpna popstycken för en importerad publik, men valde sedermera att orientera sig mot sina lokala generationskamrater.
– Första gången vi skulle spela för afghaner var vi väldigt nervösa, men efter första låten fattade vi att det gick bra. Det var fantastiskt, säger basisten Siddique Ahmad.
Samtidigt förbyttes texterna om ungdomlig kärlek gradvis mot reflektioner över vad medlemmarna dagligen såg runt omkring sig.
– Jag vill egentligen inte kalla låtarna politiska, för här har begreppet politiskt en annorlunda mening, men att syssla med samtida musik är alltid politiskt per se. Vi började skriva låtar om enkla saker som relationer, sedan utvecklades det till att börja handla om samhället. Det var ingenting vi planerade.
– När vi först startade bandet var vi tonåringar, säger sångaren Sulyman Qardash. Vi såg allvarligt på det, men det var inte som nu. Situationen i det här landet förändras och vi försöker spegla det. Om man jämför med våra första låtar är de mer intressanta nu, de har mer innehåll.
I en trång studio i stadsdelen Qala-e Fatullah sliter de som bäst med att spela in gruppens första fullängdsalbum. Arbetet inleddes egentligen för tre år sedan men har dragit ut på tiden i takt med att Kabul Dreams utvecklats, kasserat tidigare material och skrivit nytt. Dessutom finns en del praktiska problem som gör att inspelningar lätt blir långdragna historier.
– Of fuck, säger Sulyman Qardash när strömmen går för tredje gången på en dryg timme.
Studion tillhör etablissemanget The Venue, som upplåter den till stadens unga musiker.
– Men vi vill inte att det ska vara helt gratis, man måste offra någonting, säger ägaren Humayun Zadran. Det behöver inte vara pengar, de kan bli en del av rörelsen och undervisa musikklasser eller så.
Sedan The Venue öppnade i mars har stället snabbt blivit det gravitationscentrum kring vilket Kabuls musikscen kretsar.
– Innan dess hade man haft konserter länge, i folks hus och så, men att hitta en scen att spela på var väldigt svårt. Man fick tjata och tigga och ofta fick afghaner inte komma in. Det här stället var nedgånget när vi tog över, men vi fick med oss artisterna och de har bidragit med musik, tavlor, allt. Hela det här stället är en gemensam ansträngning.
Förutom verk av rörelsens konstnärer pryds väggarna av stora, omsorgsfullt inramade, Led Zeppelin-affischer.
– Mitt mål är att ta Jimmy Page till Kabul en dag.
Kärleken till favoritbandet föddes i Pakistan, där Humayun Zadran liksom många andra levde i exil under 1990-talets inbördeskrig.
– De har en väldigt bra, väldigt ortodox rockscen och spelar mycket 60-talsrock, mycket inspirerat av Led Zeppelins eller blues. Det är alltid konserter i olika städer, hela min inblandning i musiken kommer därifrån.
Hemvändandet, efter talibanernas fall, kom dock att präglas av abstinens. Att bara lyssna på skivor var inte tillräckligt. Att spela själv inget alternativ.
– Jag är inte musiker, bara musikälskare. Att sakna att ha det runt mig fick mig att ge mig in i det här.
Kärleken till musiken försöker han nu förmedla till en ny generation som ibland har mer entusiasm än förkunskaper. Med viss frustration beskriver den passionerade läraren de pedagogiska utmaningar han konfronteras med.
– Jag talar med dem om jazzen och rocken, ger dem tillgång till noter och texter, men många är unga och har inte koll på historien. Jag frågar om de känner till Beatles, Muddy Waters och Chuck Berry. De svarar ”nej, vi är bara intresserade av Metallica”.
Uttrycket och utövandet är centrala i varje subkultur, men långt ifrån dess enda beståndsdelar. Att vara en del av en subkultur innebär generellt också att – i varierande utsträckning – acceptera en uppsättning gemensamma normer, värderingar och koder. Deltagandet är en form av fostran.
Unga män har alltid haft en viss, om än kringskuren, rörelsefrihet. Men vad unga kvinnor beträffar betraktas det alltjämt i breda kretsar som en hederssak att all form av fostran – från födsel till giftermål – förmedlas genom familjen.
Om steget till den nya, självvalda, sociala struktur subkulturen utgör är långt för de flesta unga män är det ännu längre för unga kvinnor. Men snart anländer en brittisk hiphopproducent som ska arbeta ideellt för The Venue i ett halvårs tid. Flera unga kvinnor har anmält sitt intresse för undervisning i den genre som genom beats och berättelser blivit den musikaliska samtidsskildringens främsta.
– Det är svårare för tjejer att delta i scenen men inget är svårt när man verkligen bestämt sig för att göra det, säger Humayun Zadran. Ramika har redan tagit sig upp på scenen, det är det största steget. Det finns hinder, men människor i Afghanistan måste slutligen acceptera att de faktiskt har möjligheter.
Reportaget fortsätter nästa vecka…
