Det känns som om svensk film de senaste åren blivit lite bättre på att skildra det moderna klassamhället, efter en lång svacka under åttio- och nittiotalen. De bästa klassfilmerna har dock varit de som naket visat upp de övre samhällsklasserna mer eller mindre inifrån. Det gäller i viss mån genombrottsfilmen för den nya generationen klasskildringar, Darling från 2007, och i ännu större utsträckning två av årets bästa filmer, Katinkas kalas och Avalon. När fokus legat på arbetarklassen har det ofta handlat om våldsbrottslighet och missbruk som i förvisso utmärkta Odjuret (2011) eller filmatiseringen av Svinalängorna (2010). Och om handlingen dessutom förlagts till orter långt utanför storstadsregionerna har karaktärerna inte sällan blivit komiska (Kopps, 2003) eller demoniska (Jägarna 2, 2011) karikatyrer. Undantag har funnits, varav det mest lysande är Babak Najafis debut från 2010, Sebbe. Men frågan är om någon tidigare skildrat den moderna lilla industriortens multikulturella arbetarklass med en sådan äkthet i varje replik, varje tonfall och varje liten avslöjande rörelse som Gabriela Pichler nu gör i sin debutfilm Äta sova dö.
Arbetet med filmen började våren 2009. Det var en tid av ekonomisk kris och uppsägningar.
– Det var mycket på nyheterna om att man varslade folk på småorter, minns Gabriela Pichler. Det jag undrade var, vad händer sedan när media har åkt och man inte hör mer från de här platserna? Hur går den enskilde vidare?
I centrum för handlingen står tjugoåriga Raša och hennes montenegrinske pappa. Hon har jobbat för ortens stora arbetsköpare, grönsaksfabriken, sedan hon slutade grundskolan. Jobbet och arbetskamraterna är en stor del av hennes liv. När hon blir uppsagd, av ekonomiska skäl, hotas hela hennes värld. Hon vill desperat arbeta, men hon vill inte tvingas lämna sin hembygd och sin identitet bakom sig. Med okuvlig energi påbörjar hon en ojämn kamp mot systemet för att få
behålla sitt liv med den kärleksfulle, arbetsskadade pappan, som behöver hennes hjälp, och närheten till de gamla vännerna från fabriken.
Gabriela Pichler berättar att den dystopiska titeln var det som kom först av allt.
– I min familj var mat det viktigaste. Man jobbade i princip för att ha bra mat på bordet. Vi gjorde aldrig något annat. Vi åkte aldrig på semester, vi gick aldrig någonstans, vi hade inga hobbys. Maten var höjdpunkten på dagen. När man ser på vardagstristessen, hur allting lunkade på, så var det äta, sova, jobba. Och sedan när jobbet försvinner… Jag var arbetslös ett tag, då var det ju bara äta, sova. Det speglar väl lite livet. Tiden man har på denna jord ägnar man bara åt de här måstena. Och det leder ju till att dö så småningom.
Men det är inte bara titeln utan också filmens miljö som Gabriela Pichler hämtat från sin egen livserfarenhet.
– Jag jobbade på Gillebagaren, en kakfabrik i Örkelljunga, till och från under sex år. Både på somrarna och som timanställd. Då tänkte jag att fan om jag får göra film en dag så vill jag visa det här perspektivet.
Kanske är det så enkelt som att äktheten i filmen kommer från det faktum att den handlar om
en värld Gabriela Pichler själv växt upp i. Hennes bosniska mamma och österrikiske pappa kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare på sjuttiotalet. Mamman (Ružica Pichler), som har en av de större rollerna i filmen, har arbetat på fabrik och som städerska hela livet. Pappan var lastbilschaufför och byggjobbare. Idag har Gabriela Pichler både universitetsexamen och utbildning från Filmhögskolan i Göteborg. Men det var långt ifrån självklart att hon skulle studera vidare.
– Jag visste inte ens att gymnasiet fanns, säger hon skrattande. Jag minns, på högstadiet, att jag undrade vad som händer efter nian. Ska man jobba då?
Familjen hade flyttat från Stockholmsförorten Flemingsberg till lilla nordvästskånska Örkelljunga när Gabriela Pichler var barn i slutet på åttiotalet.
– Kontrasten var ofantlig, minns hon. Det var ju bara svenne banan som var där då. Vi var ensamma på sätt och vis. Mina föräldrar i alla fall, med sin bakgrund. Samtidigt, hade vi inte flyttat ner hade jag kanske aldrig börjat studera. Jag hade inte fått de självklara möjligheterna, eftersom jag hade kompisar som gjorde det i Örkelljunga.
Trots sin klassbakgrund hade Gabriela Pichler flera nära vänner som gick vidare till studier efter gymnasiet, många av dem för första gången i sina familjer.
– Jag tror att det är duktig flicka-syndromet helt och hållet. Vi hade krav på oss själva som också var negativa. Vi hade en stor släng av det där och har fortfarande det. Det har både räddat oss och varit en tung last.
Gabriela Pichler började på en filmvetarkurs.
– Shit, jag kommer bara känna mig som en idiot, minns hon att hon tänkte. Men jag går dit en dag. Sedan tänkte jag, jag provar en vecka. Gillar jag det inte kan jag alltid hoppa av. Och så utökades det och helt plötsligt hade jag en fil kand i filmvetenskap.
Men på loven var hon tillbaka på kakfabriken och kanske kunde det ha slutat där till sist ändå.
– Till och med efter min fil kand stod jag där och visste inte om det var här jag skulle bli kvar. Det var kanske också det jag ville. Där är allting rätt så tryggt. Man känner människorna.
Kanske bidrog den trygghetskänslan till att Gabriela Pichler sökte sig tillbaka till hemtrakterna och människorna hon känner så väl när det blev dags att göra långfilmsdebut. Nästan alla skådespelarna är nybörjare framför kameran.
– Jag ville ha människor som skulle låta som de människor jag är uppväxt med och jag upplever ofta, på svensk film, att det är ju inte så. Jag känner inte igen människorna. Då tänkte jag att i stället för att gå en massa omvägar så tar jag dem direkt. Min mamma är ju med. Peter (Fält) som spelar fackrepresentant är min mammas gamle kollega. Vi fortsatte att hitta folk som har den bakgrunden. Det gör att man får väldigt mycket gratis. Hur man pratar. De erfarenheter man tar med sig till filmen. De kan identifiera sig med karaktärerna.
Men att använda sig av amatörskådespelare är långt ifrån alltid lyckat. Att slappna av och agera naturligt är en svår konst.
– Det behövs tid och att man litar på varandra, att de litar på att jag inte förlöjligar dem eller sätter dem i situationer som inte känns bra. Varje gång har det skett underverk framför kameran. Jag häpnar. Jag fattar inte var folk får sina talanger ifrån. Jag blir så jävla rörd. Har de suttit inne på detta i alla år? undrar Gabriela Pichler och låter verkligen rörd.
Raša saknar, som karaktär, närmast motstycke i modern svensk film och Nermina Lukac kraftfulla rollprestation gör henne fullständig rättvisa.
– Det är manliga karaktärer som oftast har de här egenskaperna, som är drivande, som har det här lite charmiga men samtidigt plumpa. Som har humor och samtidigt kan göra bort sig och inte behöver vara perfekta, som när utseendet inte precis är det första Raša bryr sig om.
Gabriela Pichler beskriver henne som en sorts ”Rockykaraktär”.
– Hon är fightern som har lite dåligt självförtroende ibland, men samtidigt något slags kaxighet och glimten i ögat. Det var det jag gick igång på. Jag vet att det finns tjejer som är så, men jag ser dem aldrig på vita duken. Det var drivkraften, att få ha en brud i den rollen som går rakt igenom rutan.
Filmen spelades in i och omkring Bjuv, en liten kommun några mil söder om Örkelljunga som blev Sverigedemokraternas starkaste fäste efter valet 2010. Men Gabriela Pichler upplevde aldrig någon rasistisk stämning eller något ifrågasättande av filmen utifrån sådana motiv.
– Inte alls faktiskt, säger hon. Jag bara spekulerar, men jag upplever det som att eftersom det handlar om arbetare i filmen, och folk med arbetarbakgrund, då kan man identifiera sig med klass. Den kulturella skillnaden kanske är sekundär. Istället ser man det här som ett gemensamt problem att det är någon annan som fattar besluten över ens huvud.
Gabriela Pichler efterlyser en mer nyanserad diskussion i ämnet. Rasismen kan ibland handla mer om maktlöshet än enbart främlingshat.
– Speciellt i dessa miljöer där man haft en ganska tydlig arbetaridentitet, säger hon. Man kanske har haft en gruva, eller ett brukssamhälle, som sedan stängde ned. Sedan kom industrierna som tog över och som alla tog jobb på. När det går dåligt, då vet man inte alltid vem man ska skylla på. Ofta är det lätt att man skyller på mannen på gatan, den första man möter som inte ser ut som man själv. Det är skit men det är också mänskligt, för om det är långt till makthavaren som bestämmer över ditt liv så kanske du tar ut din frustration på den som kom senast till Sverige. Det är så invandrare emellan också, en hierarki där den som kom sist står längst ned.
I filmen ser vi hur Rašas bosnisk-muslimska pappa muttrar ”svartskalle” till en välklädd svart man när denne nästan kört på dottern med sin stora fina bil. Vi ser hur han omedelbart ångrar det, hur ångesten fullkomligt osar ur honom. Det är vanmakten som talar, frustrationen över den ständiga värken och läkaren som inget gör och inte orkar fylla i Försäkringskassans komplicerade formulär.
– Det är lätt att ha rätt åsikter om man aldrig rör sig i de här miljöerna, säger Gabriela Pichler. Det upplever jag ofta, både bland kulturfolk faktiskt och medelklassen.
Medelklassens tillrättalagda världsbild får sig en rejäl känga i de tragikomiska scenerna från Arbetsförmedlingens jobbcoachträffar. Som när de nyligen uppsagda fabriksarbetarna tvingas sitta igenom en av Malmö stads glättiga reklamfilmer om den dynamiska Öresundsregionen.
– Det här vurmandet för Öresundsregionen står mig upp i halsen, säger Gabriela Pichler. Det är något som pågår någon annanstans. Bor man i Örkelljunga eller där uppe åker man för det första aldrig till Malmö. Det är för jävla krångligt. Man är ju inte del av det där. Man skiter väl brett i Öresundsregionen. Det är en bild av framgång och framtid som inte är ens egen som man pådyvlas.
Men också fackets hierarkier skildras med skepsis. Högre uppsatta byråkrater dyker upp för att leda förhandlingarna iförda tjusiga kostymer – betalade av medlemmarna, som en av de snart uppsagda påpekar. Kommunikationen med arbetarna och den lokale fackrepresentanten förefaller obefintlig. Gabriela Pichler berättar att hon inför filmen gjorde grundliga intervjuer med både lokala företrädare för facket och de som var högre upp i organisationerna.
– Min fråga till dem var, varför är det så tyst? Ofta i nyheterna hör man om Frankrikes demonstrationsanda. De är alltid så fysiska, så uttrycksfulla. Varför hör man ingenting här? Var tar vreden vägen? Då får jag det här klassiska citatet, från en person högre upp i hierarkin, ”I Sverige tar vi förhandlingarna vid förhandlingsbordet”. Och det tyckte han var en styrka så klart, att här sitter vi ned och pratar. Men det gör ju också att enskilda människor, de som inte är involverade i den här pratsituationen, lägger sitt liv i andras händer. Det finns något hämmande i det, något som gör att man passiviseras.
Bröderna Dardennes filmer har nämnts flitigt i diskussioner om Äta sova dö. Men det är egentligen lite missvisande. Deras filmer utgår ofta från en historia om våldsbrott, missbruk eller andra extrema situationer som involverar de allra mest marginaliserade i samhället. Gabriela Pichlers film handlar om alldeles ”vanlig, hederlig” arbetarklass och undviker medvetet våld och missbruk, men också romantik.
– Så fort de ingredienserna kommer in så överskuggar de allt, säger Gabriela Pichler. De är så starka teman, de är så känslomässiga. Jag ville inte gå in i den fällan och stoppa in en kärlekshistoria eller ett missbruk. Då handlar det om något annat, då är det helt plötsligt individbaserat. Jag vill ha ett samhälleligt perspektiv.
Äta sova dö har även jämförts med Ken Loachs filmer och den brittiska realismen. Men Gabriela Pichler berättar att hon knappt har sett några brittiska filmer alls. Husguden heter istället Wong Kar-wai.
– Jag gillar hans tidiga filmer. De har något kaxigt humorfullt men samtidigt estetiskt tilltalande. Jag är väldigt inspirerad av honom. Jag väntar fortfarande på att få göra min första Hong Kong-action. Det finns en väldig humanism i hans filmer, något mystiskt och samtidigt lite stört.
Kanske är det härifrån Gabriela Pichler hämtat inspiration till de ljust surrealistiska lekscener där Raša och hennes bäste vän, Nicki, klär ut sig till clowner, bryter sig in i en nerlagd dinosauriepark eller har krig med röksvampar.
– Jag ville ha lite av en skyddad värld där de ibland drar sig undan och bara får vara barn en stund igen, säger Gabriela Pichler. Det manifesterar sig när Nicki är som mest knäckt. Han vill jobba med djur, men tvingas jobba på slakteriet. Man ska vara man. Man ska bevisa. Man ska inte vara pjoskig. Man ska skärpa sig. Egentligen vill man något annat. Jag ville ha det här poetiska, något annat som fick glänsa lite i realismen.
Med dessa ögonblick av lekfull kreativitet mitt i maktlösheten lämnar Gabriela Pichler oss med hoppet om att världens alla Raša trots allt inte ska låta sig kuvas i längden.
