Den jamaicanska musikhistorien brukar ofta delas in i före och efter de digitala rytmernas intåg i skivindustrin. En sanning svår att ifrågasätta. Samtidigt är det som med så mycket annat bara en del av historie-skrivningen.

Ett påstående minst lika sant är att vokaltrion The Abyssinians klassiska dunderhit Satta Masagana från sent 60-tal (men släppt på skiva först 1976) är en lika viktig milstolpe i den lilla karibiska öns moderna  historia.

För den med det minsta intresse av populärmusik måste låten varit omöjlig att missa. Det inledande blåset och den släpiga melodin är själva sinnebilden av hur roots-reggae låter och lade redan då ribban skyhögt för de efterkommande vokalgrupper som bildades i Kingstons slumkvarter under sjuttiotalet.

Drygt 40 år efter starten besöker gruppen Uppsala reggaefestivals tioårsjubiléum och frågan är om inte festival-fixarna där också måste sätta ett före och efter när nu The Abyssinians spelat. För sällan eller rent av aldrig har en spelning på Uppsalas största scen varit så fantastiskt bra.

Om musik har förmågan att påverka, och det har den så klart, så är det The Abyssinians det närmsta religion jag och flera andra kommer den här sommaren. Originalmedlemmarna Bernad Collins och Donald Manning är levande bevis på att det går att åldras med både stil och värdighet inom musikbranschen.

Då flera artister i dag pliktskyldigt turnerar ihop de sista slantarna som går att plocka från 40 års musicerande så spelar The Abyssinians med en sådan energi och fortfarande med den egendomliga känslan att varje låt får publiken att förflyttas långt tillbaka i tiden, över hav och till ett tillstånd där själarna lämnar kroppen och gungar sex meter över marken till rytmerna av det alldeles fantastiska avslutande trumpartiet.

The Abyssinians hade kunnat stå kvar på scenen fortfarande om det inte vore för att festivalen är slut och deras buss rullat vidare ut i Europa för fler spelningar innan den välförtjänta vintersemestern hemma på Jamaica.

Klassiker som Good lord, Abedingo och redan nämnda Satta Massagana lämnar ingen i publiken oberörd och skulle någon missat spelningen är det bara att omedelbart köpa på sig allt gruppen släppte under deras stora glansdagar i slutet av 1970-talet. Det lät fantastiskt då, på skiva, men till och med ännu bättre i Uppsala en sen eftermiddag i augusti 2010.
Årets hittills överlägset tyngsta spelning.