I den heta klimatdebatt som råder är det lätt att gripa efter hastiga nödlösningar. Individuella utsläppsrätter låter kanske snabbt, enkelt och bekvämt. Som om allt kommer att lösa sig på egen hand bara vi får en tilldelning per person som vi kan köpa och sälja. Som om alla individer då skulle kunna ta sitt eget ansvar och hitta egna ”kreativa” lösningar på klimatproblemen.
Individuella utsläppsrätter är dock helt visionslöst vad gäller hållbara samhällslösningar. Vi kommer aldrig att lösa klimatfrågan utan stora förändringar i samhällsplaneringen. Utmaningen är att stoppa nya motorvägar, lägga ner flygplatser och förändra samhällets infrastruktur. Ett individuellt handelssystem av utsläppsrätter leder oss inte närmare målet.
Varför ska vi gå omvägar via ett komplicerat och byråkratiskt marknadssystem när det finns lösningar mitt framför ögonen som är enkla och effektiva, såsom koldioxidskatten? Den har visat sig vara mycket effektiv, och ett av de styrmedel som gjort att Sverige trots allt inte ökat sina utsläpp de senaste åren. Den är dessutom enkel att administrera och enkel att höja så att vi når uppsatta mål. Den är tydlig och åtgärdar utsläppen vid utsläppskällan.
Den främsta skillnaden mellan skatt och utsläppshandel är att en skatt ger pengar till det gemensamma, medan utsläppshandel bara cirkulerar pengar mellan olika aktörer på en marknad. Själva handelssystemet är därför inte en miljöreform, utan bara ett sätt att omfördela resurser mellan individer.
För att skapa ett hållbart samhälle kommer stora offentliga satsningar på ny infrastruktur och en annorlunda samhällsplanering att krävas, något vi tycker att de som släpper ut ska bidra till genom koldioxidskatt till det gemensamma.

Vi ifrågasätter hur rättvist ett system med individuella utsläppsrätter kan bli. Någon kan komma att sälja sin möjlighet att värma sin bostad därför att den inte har pengar. Är det rättvisa? Tillgång till information och förutsättningarna att använda sig av den är helt olika för fattiga jämfört med rika, vilket gör att en sådan marknad i praktiken har svårt att vara rättvis. I vår vision ingår inte ett ständigt räknande i kilogram koldioxid hit och dit, utan att de miljösmartaste lösningarna är väl utbyggda och därmed blir det självklara valet även för individer som inte bryr sig eller inte vill känna dåligt samvete.
Lite retoriskt uttryckt är frågan om vi i miljörörelsen ska fokusera på en komplicerad och tungrodd individuell lösning, medan motorvägarna utanför husknuten fortsätter att byggas. Det vore bekvämt för byggbolagen och politikerna, för ansvaret skulle inte vara deras utan ”marknadens”.
Att flytta styrning av samhällsutvecklingen från en politisk nivå till marknadsmekanismer på individnivå tror vi är en ofruktbar väg för att skapa ett rättvist miljöutrymme.
I stället vill vi se kraftfullare politiska beslut, ett fokus på systemlösningar och en visionär miljörörelse som försöker formulera hur en rättvis, hållbar och gemensam samhällsplanering egentligen ska se ut.

När man sätter utsläppstak så måste de ha en återkoppling till faktiska strukturella förändringar i våra transportsystem, våra stadsmiljöer, bostadsområden, industrier och så vidare. Man kan inte räkna med att verkligt hållbar och rättvis politik kommer automatiskt genom marknadsmekanismer eller någon annanstans ifrån, utan det kräver att vi tillsammans definierar hur vi vill att samhället ska vara planerat och strukturerat. Miljörörelsens roll ska inte vara att omyndigförklara sin egna politiska vilja till förmån för en marknadsmekanism, utan vi ska drömma, planera och gemensamt genomföra en hållbar framtid.

Anna Jonsson och Alfred Hallmert är medlemmar i Miljöförbundet Jordens Vänner