I veckan har vi kunnat läsa larm­rapporter om den kommande personalbristen inom den offentliga sektorn. Över 400 000 tjänster måste tillsättas de närmaste åren på grund av pensionsavgångar och ökade vård- och omsorgsbehov, uppger Sveriges Radios Ekot. Med tanke på den enorma arbetslösheten låter detta fantastiskt, men så enkelt är det tydligen inte – ute i kommunerna är man snarast mycket bekymrad över att ingen vill jobba inom den offentliga sektorn. Särskilt inte de som det behövs mest av – unga akademiker, från sjuksköterskor och lärare till ekonomer och ingenjörer. 

Både arbetsköparen, Sveriges kommuner och landsting, och akademikerfacket Sacos studentråd talar om att det gäller att synas mer ute på skolorna, att ”sälja in” sig som framtida arbetsköpare. Kurser, gästföreläsningar och traineeplatser nämns.

Men tänk om man i stället skulle ta och göra tvärtom. I stället för att sälja in sig kunde man ta och satsa seriöst på att köpa in – det vill säga erbjuda löner och arbetsvillkor som får människor intresserade. Är det brist på sökande kostar det mer att anställa, märkligare än så är det faktiskt inte. Sjuksköterskeeleverna visade under våren att man visst är intresserad av att arbeta – bara inte till hur låg lön som helst. Läraryrket skulle troligen utöva en helt annan lockelse med högre status och resurser.

Den första invändningen från framför allt landets kommuner blir naturligtvis att man inte har råd, även om 400 000 nya jobb i sig innebär både skatteintäkter och minskade utgifter för exempelvis ekonomiskt bistånd. Kommunpolitikerna vågar helt enkelt inte höja skatten av rädsla för att bli straffade i nästa val.

Det vill säga – även om det handlar om verksamhet som i högsta grad kommer alla till nytta, och även om det för många handlar om deras egna jobb och löner litar man inte på att en majoritet är villig att betala vad det kostar att ha en fungerande offentlig verksamhet som människor vill arbeta i.

Det är inte ens säkert att det stämmer. Tittar man på människors attityder till saker som offentligt finansierad vård i bredast möjliga bemärkelse visar flera undersökningar att en stor majoritet är beredd att betala mer i skatt om de bara kan vara säkra på att pengarna går till den gemensamma välfärden.

Massiva nyanställningar inom offentlig sektor är, tillsammans med massiva nyinvesteringar i Sveriges eftersatta infrastruktur, helt rätt väg att skapa fler riktiga jobb. Men det måste få kosta, och det är alla vi som tillsammans ska vara med och betala efter förmåga genom ett rättvist, progressivt skatteuttag där den som tjänar mest också bidrar med störst andel av sin inkomst. Blir kommunalskatten för vanliga arbetare orimlig i vissa glest befolkade men resurs­krävande kommuner får det naturligtvis lösas med ökade bidrag från rikare landsändar.

Om den framtida regering, hur den nu skulle vara sammansatt, som vågar föra en sådan djärv politik dessutom skulle se till att jätten bland arbetsköpare, Sveriges Kommuner och Landsting, började hantera sina anställda betydligt schystare än i dag vore vi en bra bit på väg.