Sedan 1991 har glappet mellan kvinnors och mäns inkomster minskat. Inte snabbt och knappt märkbart men ändå minskat. Sedan 2009 har, enligt SCB, ett trendbrott skett. Glappet har nu börjat öka igen. Att prata om kvinnolöner är därför att prata om att kvinnor tjänar 14 procent mindre än vad män gör. Att kvinnor därmed jobbar gratis varje dag. Det är att prata om att kvinnodominerade yrken värderas lägre än mansdominerade och att löneutvecklingen går nedåt när fler kvinnor kommer in i en bransch. Det här vet vi och vi får siffrorna utskrivna för oss gång efter gång tillsammans med krav på rättvisa löner. Men det är också så mycket mer som måste pratas om. Allt det som påverkar kvinnors löner utan att finnas med som en faktor i debatten. Det ligger i stället där strax under ytan, sprider sina ringar på vattnet och hindrar en klar sikt av färdvägen.
Det enda sättet vi kan komma åt det är se till hindret i sin helhet. Så i år skulle jag önska att prata om kvinnolöner innebar att: Prata om den ojämlika arbetsdelningen och om hatet mot kvinnor, på och utanför nätet. Om hur vi fortfarande har en av de mest segregerade arbetsmarknaderna. Om hur arbetet i den heterosexuella kärnfamiljen fortfarande är ojämlikt fördelat och hur det påverkar arbetsdelningen i övriga samhället. Om hur män drar nytta av den arbetsdelningen för att tillskansa sig mer fritid. Hur kvinnor i större utsträckning än män arbetar deltid för att hinna med det övriga oavlönade arbetet. Hur visst arbete har klassats som mer produktivt än annat och därigenom kan värderas högre.
Jag skulle önska att det innebar att prata om hur vissa kräver lön för hela dagen samtidigt som de utan problem anlitar andra kvinnor att städa deras hem för en lön som inte räcker hela månaden. Hur de kvinnor som anställs inte vågar protestera mot sexuella trakasserier för risken att bli av med sina arbetstillstånd, och därigenom riskera att bli utkastade genom Reva. Om hur vi kvinnor fostras till att vara vårdande, underkastande. Om hur vi inte får lära oss vårt egenvärde och hur vi i stället blir lärda att vår självkänsla ska vara beroende av hur vi ser ut och inte efter vilka vi är.
Jag skulle önska att prata om kvinnolöner innebar att prata om hur vi inte får lära oss att stå upp för våra rättigheter och än värre, får lära oss den hårda vägen vad som händer när vi ändå tar vår plats.
Behöver vi verkligen prata om allt det här för att legitimera frågan om kvinnolöner? Självklart inte, frågan om kvinnolöner är i sig legitim. Det är inte värdigt något samhälle att ha en befolkning som delas in i A- och B-lag. Men det är inte för att legitimera frågan vi behöver prata om det som ligger under ytan, det är för att vinna den.
För att prata om kvinnolöner kan aldrig vara att prata om en symbolfråga. Att prata om kvinnolöner är att prata om samhällsförändring, om kvinnokamp och om klasskamp. Det är att prata om hur vi genom den kampen ska bygga ett annat typ av skepp. Ett skepp där inte vissa bor under däck och som håller för att krossa de isberg som ligger i vägen för vårt gemensamma mål.
