Kriminologen, professorn och deckarförfattaren Leif GW Persson har ofta beskrivit sin matmissbrukarkompis, affärsmannen Jan Stenbeck som avled i en hjärtinfarkt 2002.

Titelpersonens öde i Perssons nya deckare Den döende detektiven är förstås en blinkning till mannen som vägrar lyssna till omgivningens omsorger och goda råd. Han vill ha sin korv och sin whisky även om han får sätta livet till.

Den före dett chefen för Rikskriminalen, Lars Martin Johansson, känd från tidigare böcker, rehabiliterar sig i sviterna efter en infarkt och ”roar” sig med ett gammalt, just preskriberat mordfall på en liten flicka. Intrigen är ganska elegant löst av den gamle detektiven, som är känd för att kunna ”se runt hörn”, även om man förundras över att den stab av poliser som utredde fallet 25 år tidigare inte såg motorvägen framför sig.

Men där får Persson in ett annat av sina gamla favoritämnen – den otroligt klantiga utredningen av mordet på Olof Palme, ledd av en fåfäng och av kurder besatt Hans Holmér samma år som mordet på Yasmine i romanen.

Även sosseregeringens maskot, bokförläggaren med mera Ebbe Carlssons tokiga privatspaning får sig en släng. När sedan gärningsmannen avslöjas återstår den stora frågan: vad gör man med en preskriberad mördare? Som inte bara måste straffas utan också stoppas.
Leif GW Persson klämmer in ett antal av sina irritationsmoment inom politiken och rättsväsendet; diskussionen av preskription av brott är ytterligare ett av dem. Mitt i alltihop ska han ha en spännande deckarhistoria kokande.

Det går väl ganska bra med den också, grytan puttrar på och löser nära på sig själv med lite hjälp av en flitig revisor, brott avslöjas inte sällan med hjälp av inkomst-, skatte- och folkbokföringsuppgifter, säkert en erfarenhet som författaren vill påpeka för sina kanske mer actionintresserade elever inom poliskåren.

Man vet inte riktigt var man har Leif GW Persson – är han en radikal samhällskritiker eller en gammal stöt inom polisen? En driven deckarförfattare är han i alla fall. Denna bladvändare är snabbläst – och kanske lite snabbglömd också.