Någon som minns 90-talets första år? Det var då som den nya tidens underklass permanentades. Här tar Svart arbete form. I en arbetaridyll, eller snarare misär, i Västra Frölunda.

Danny jobbar svart på bygge. Att jobba svart är enkla pengar. Snabba. Kortsiktiga. Kanske också den enda lösningen. Han kan konstatera att han på sitt svartjobbande tjänar mer än han gör av med. Medaljens baksida är att han inte har någonstans att bo. Vem ger hyreskontrakt till någon utan deklarerade inkomster? Och polaren Mikko som river en vägg, får den över sig. Allvarligt skadad blir han placerad på flaket till en pick up för en färd till sjukhuset. Eftersom det blir problem om man inte ger den relevanta informationen om vad som hänt, får inte läkaren veta det. Men det största problemet här och nu är att ingen försäkring finns, och i betongen existerar inga gräddfiler. Mikko blir inte frisk. Han kan inte längre försörja sin familj och smärtorna tar över hela hans tillvaro. Lösningen stavas självmedicinering. Killen blir narkoman.

För Danny handlar livet om att inte fastna i det grå och sorgsna. Arbetslöshetens uppgivenhet, i föräldrarnas ögon där de sitter i en lägenhet, elva våningar upp i ett ”tandkötts-färgat punkthus”. En krackelerad barndomsidyll som provocerar Danny när han är på besök. ”Såg på honom – jag menar, såg på honom, såg honom i ögonen och mötte blicken utan att vika undan, sa: ’Säg mig, hur känns det att gå på a-kassa?’”

Danny lider med sina föräldrar som drabbats av folkhemmets punktering. Mot ett Sverige med större valfrihet. Energi-bolag, telefonleverantörer, läkare och arbete. Han har ännu inga verktyg att analysera samtiden med. Men han har lärt sig frukta två ord; ”möjlighet” och ”utmaning”.

Rolf Almström debuterade 1990. Efter tretton års tystnad låter han stilistiken leka igen. I Svart arbete finns göteborgstuggs-dialoger som är hur roliga som helst. På samma gång kan han konsten att lågmält leverera ett iskallt budskap.

Välkommen till förorten, underklassen, segregationen och den uteblivna kampviljan.