I serieskapandet ingår inte bara att rita roliga eller skickligt utförda teckningar, det förstår var och en som tänker till, men det är lätt att glömma bort när ögonen far från ruta till ruta. Henrik Bromander, som denna vecka dessutom startar sin nya serie Proffsdemonstranten i Arbetaren Zenit, vågar klivet ut i rymden; han har lämnat över själva bildskapandet till 14 kolleger, i Allt jag rör vid försvinner.

För den som älskar Bromanders bilder är det något av en sorg till en början, hans berättelser och figurer hänger så kongenialt ihop att detta känns mer som ett experiment och en nästan retorisk uppvisning i vad som händer när de separeras. Men i läsningen växer historierna, de måste stå på egna ben i längden, och det gör de för det mesta.

Nanna Johanssons, Anneli Furmarks och Kollbein Karlssons sorgsna karaktärer till trots – den svidande melankolin är Bromanders egen. De flesta, framför allt de tre nämnda, har också tillvaratagit den nästan surrealistiska naiviteten, den som ger själva gnistan i Bromanders värld. Äcklet, upprördheten och moralen når svindlande höjder i ”Efterbörd” (illustrerad av Nanna Johansson). Och när teckningarna inte faller i smaken kan man ju alltid roas eller beröras av partituret. Det räcker inte riktigt ända fram.

Allt jag rör vid försvinnerHenrik BromanderKartago Förlag