Bakom signaturen Lars Kepler står två etablerade författare, var och en med en rad spännande och kritikerrosade böcker bakom sig. Alexander Ahndoril har skrivit bland annat två berättelser som är baserade på regissören Ingmar Bergmans respektive vapeninspektören Hans Blix liv, vilket retade gallfeber på i alla fall den förre.

Alexandra Coelho Ahndoril gav 2009 ut Mäster, om August Palm, som just kommit i pocket.

Tillsammans skrev de förra året Hypnotisören, den ruskiga inledningen till deckarserien med kriminalkommissarien Joona Linna i huvudrollen. Både den boken och den föreliggande Paganinikontraktet visar att basen i kompotten är råa skildringar av de mest sadistiska mord och brott, gärna riktade mot barn och så kallade oskyldiga offer, ibland ett onödigt jobbigt inslag. Mördarna är i båda böckerna hänsynslösa psykopater, visserligen med något slags utlösande trauma i botten men som vidareutvecklat sin blodtörst till något hejdlöst och icke behandlingsbart. Döden måste bli en slutpunkt i jakten på dem. Inte direkt i Sjöwall-Wahlöö-anda, ett svenskt arv de är ensamma om att våga släppa.

Den stora förebilden är nu i stället Stieg Larsson, ur hans fatabur har man i Paganinikontraktet plockat de lite underliga, dysfunktionella men starka flickorna, medelålders män som är skörare och svaga i köttet, och den ondes verktyg: en iskall och i princip osårbar gärningsman, här dessutom en övermänsklig figur som kan röra sig snabbare än blixten. Det är en rivig och spännande thriller som är omöjlig att lägga ifrån sig, en viktig och smart komponent är presensformen som ger känslan av att vara med i händelsen när den sker.

Det är flera separata historier som pågår samtidigt, gåtan handlar inte så mycket om vem som är mördaren utan varför morden sker, och det är ruttna saker i görningen; fula affärer i storpolitik och internationella affärer – här finns ett ärende. Även om detaljerna är fantastiska känns intrigen som växer fram angelägen nog och med större verklighetsförankring än Hypnotisörens underliga krumsprång i psykiatrins utmarker.

De detaljerade lokala referenserna och tidsmarkörerna är kul och får läsaren som identifierar dem att känna sig lite intelligent. Ibland blir fokus kring detaljer i en enskild scen lite sökta, som i stormningen av ”vänsterextremisternas” lokal på Söder i Stockholm, med ett ”Hej Rikard” som blinkning åt oss insatta, på vägen in genom den hemliga bakdörren via teater Tribunalen. Med en tuffare redaktör kan Keplerserien bli inte bara mysig utan också värd ordentligt med respekt.