Slavoj Žižek har fötts, skriver böcker, och kommer att dö. Så lyder författarbeskrivningen på omslaget till hans nya bok Less Than Nothing: Hegel and The Shadow of Dialectical Materialism, och en utförligare presentation än så är knappast nödvändig för en av vår tids synligaste och ljudligaste tänkare. Ofta kretsar uppmärksamheten mer kring hans personlighet än kring hans filosofi, och det är speciellt två av de epitet som tillskrivits honom som upprepas till leda: ”kulturteorins Elvis” och ”västvärldens farligaste tänkare”. Båda beskrivningarna missar målet, då den första underminerar den faktiska seriositeten i hans tänkande medan den andra överskattar potentialen i det.
Efter mer än 50 publicerade böcker har Žižek nu överträffat sig själv i omfattning med en drygt 1 000-sidig tegelsten. Men den som hade hoppats på att äntligen få läsa ett systematiskt storverk av honom bör inte göra sig några förhoppningar med Less Than Nothing. Den kan snarare beskrivas som en ovanligt sammanhållen och diger essäsamling. Rastlösheten har inte lämnat honom, och han är sig lik med skämt, anekdoter och filmreferenser. Stoffet är alltså det vanliga, men det finns lite mer av det än vanligt. Vi som gillar hans stil har därmed inget att klaga över, förutom att bristen på sammanhållning gör den tilltagna längden en smula omotiverad.
Žižeks mål är varken att återgå till Hegel eller att överge honom, utan att intensifiera honom. Han vill bli mera hegeliansk än Hegel själv. Mottot för boken är frasen ”Eppur si muove”, (och likväl rör den sig), som Galileo Galilei sägs ha muttrat inför inkvisitionen då han tvingades avsvära sig sin teori om att jorden rör sig runt solen i stället för tvärtom. Frasen kan uppfattas som ett försvar för en traditionellt realistisk världsbild. Jorden existerar och fortsätter att störta fram genom rymden oberoende av människan och hennes kunskapande processer, oberoende av vad jag eller den katolska inkvisitionen tycker och tror. Žižek tolkar detta eppur si muove precis tvärtom, och anknyter i stället till en föreställning om fiktionens verklighet.
Även det som ”inte finns”, det fiktiva, rör sig och har inverkan i världen. Ateisten vet att det inte finns en Gud men kan ändå beröras av idén om Gud. Eller med Žižeks gamla favoritexempel: även om vi inte uttryckligen tror på ideologiska fiktioner så rör de sig i oss och får oss att handla som om vi trodde på dem. Varurelationen är en abstraktion som inte kan observeras, men den har ändå en påtaglig inverkan på våra liv, lika verklig som lufttryckets inverkan på vår andhämtning. Ofta har betydande filosofer bara några enstaka insikter som de upprepar likt dårar, och i Less Than Nothing är det just den här tankefiguren – det fiktiva är verkligt – som gång på gång återkommer i olika skepnader.
Boken består av tre avdelningar och sex stycken mellanspel. Det börjar med ”drinken före”, där stämningen etableras med avsiktligt anakronistiska läsningar av Platon, kristendomen och Fichte som förberedelser inför Hegel. Sedan kommer vi till ”själva saken”, det vill säga Hegel, och Lacan som en repetition av Hegel. I den sista avdelningen, ”cigaretten efteråt”, avhandlas Alain Badiou, Martin Heidegger och kvantfysikens ontologi.
För att få ett grepp om Hegels filosofi, den absoluta idealismen, är det tacksamt att ställa honom i kontrast till föregångaren Kant. Denne etablerar en klyfta mellan det mänskliga subjektet och världen som den är i sig, det absoluta. Enligt Kant kan vi endast tala om det absoluta i negativa termer: vi vet att vi inte kan veta något om det. Det går inte att säga något om världen i sig, endast om villkoren för subjektets tillgång till världen.
Hegel däremot säger att vi faktiskt kan veta något om det absoluta, men att det absoluta i sig består av brist och negativitet. Det är en pyrrhusseger. Sprickan mellan subjekt och värld är alltså för Hegel inte en brist i vår kunskap, som det är hos Kant, utan en brist i världen. Det finns revor i verklighetens själva vävnad. Vad som verkade vara en oförmåga hos oss visar sig vara en spricka i världen själv. Denna bristfällighet försätter världen i en dialektisk rörelse, men dialektiken är inte en rörelse från en positivitet till en annan enligt formeln tes-antites-syntes (som Hegel själv aldrig använde om sin egen filosofi). Nej, den dialektiska processen går från intet genom intet till intet.
Den dialektiska lag som kallas negationens negation ska inte förstås som en försoning mellan två motpoler. Det handlar inte om att med hjälp av ett större perspektiv hitta en balanserad symmetri mellan två extremer. Ibland framställs nyliberal kapitalism och religiös fundamentalism som två motsatser i konflikt, som måste upplösas genom en kompromiss där vi har lite konsumism och lite ”familjevärden”. Men med en hegeliansk analys ser vi att det är just den nyliberala kapitalismen som producerar religiös fundamentalism. Negationen är inneboende.
I Žižeks förståelse av dialektiken finns det inget tredje försonande begrepp, ingen syntes. Därför, menar han, är Hegel kärlekens filosof: i kärleken finns bara de två kämpande motsatserna som aldrig kan bli en och som inte kan förlita sig på någon tredje förmedlare. Žižek förklarar negationens negation med hjälp av Proudhons berömda uttryck: ”egendom är stöld”. Där går vi från att betrakta stöld som en negering av egendomen, till att se hur negationen, stölden, redan är inskriven i själva begreppet egendom. Ägandet av produktionsmedlen är i sig en stöld från det gemensamma. Negationens negation lämnar innehållet oförändrat men vänder horisonten upp och ned, så att innehållet framstår i ett nytt sken. Det som troddes vara en förvrängning av fenomenet var hela tiden en del av fenomenet självt.
Vi har alltså konstaterat att det i Hegels filosofi finns en negativitet i tingen: de förmår inte vara vad de är utan plågas av inre motsättningar och negerar sig själva. Žižek menar att även subjektet kännetecknas av en oförmåga. På tal om Förintelsen skriver han om en traumatiserad person som försöker artikulera sin upplevelse. Det sanningsenliga sättet att återge en traumatisk händelse, hävdar han, är inte att ge en exakt redovisning av de fakta som berör händelsen. Även om beskrivningen korresponderar med händelseförloppet är den i grunden falsk. Bara en förvirrad, stakande och osammanhängande återgivning av traumat kan vara sanningsenlig. Det är i oförmågan att artikulera traumat som sanningen om det uppenbaras.
Kärlek fungerar på ett liknande sätt. Om ett kärleksbrev är för elegant och vackert väcker det misstanken att avsändaren älskar sin egen formuleringsförmåga mer än hen älskar brevets mottagare, som reduceras till ett element i skribentens narcissistiska lek. Det är tvärtom när en skribent stammar fram sin kärlek i bristfälliga fragment som kärleken bevisas.
Själva misslyckandet med att uttrycka kärleken är beviset på dess äkthet. Subjektet försöker artikulera sig själv, det misslyckas, och uppstår ur detta misslyckande.
Vi har alltså två misslyckanden, subjekt och substans, och båda är omistliga delar av det absoluta. I Žižeks läsning av Hegel har skenet dock en viktigare roll än det som finns där bakom, och masken innehåller mera sanning än ansiktet som den döljer. En symbolisk titel, till exempel domare eller professor, är verkligare än den köttsliga kropp som bär titeln, och titeln ”rör” världen med större kraft än kroppen. Samhällets objektiva processer kan inte beskrivas utan de subjektiva illusioner som driver fram dessa skeenden. Finansmarknaden utgörs av abstraktioner, men dessa abstraktioner styr de materiella förhållandena och griper tag i människokroppar, och ett helt lands öde kan avgöras av ”kapitalets spekulativa dans”. Verkligheten är inte komplett utan det fiktiva.
Det är nödvändigt att som Žižek vara känslig för de samhälleliga fiktionernas skavande realitet, men tyvärr är han helt okänslig inför de materiella tingens egna aktörskap. Hos Žižek finns det inget utrymme för materians frustande livfullhet, och han avfärdar ständigt den ”vanliga” verkligheten som grå, tråkig och dum. Men den sociala verkligheten är inte frikopplad från alla de kroppar och objekt som bokstavligen fyller upp världen. Om vi ska förstå hur en samhällelig ordning återskapas och bevaras, eller rubbas och upplöses, måste vi ta hänsyn till alla klibbiga, vassa, sjudande ting som är med och skapar samhället. Fiktionen är verklig, men fiktionen är inte hela verkligheten – hur förförande kontraintuitiv den tanken än är.
Hegels begränsning ligger i hans oförmåga att tänka den rena, mekaniska repetitionen utan riktning – ett fenomen som Žižek förknippar med Freuds dödsdrift. Egentligen finns repetitionen i dialektikens kärna, som dess nödvändiga utsida, men Hegel hade inte möjlighet att upptäcka det. Paradoxalt nog innebär detta att Hegel också var oförmögen att tänka det nya. Det verkligt Nya, hävdar Žižek, är helt enkelt det Gamla som fastnat i en blind repetition och vägrar försvinna. I konsekvensens namn försöker Žižek inte övervinna denna begränsning genom att utveckla Hegel utan genom att repetera honom.
Žižek vill vara en bättre hegelian än Hegel själv. Men i stället för att bygga en filosofi som överträffar Hegel i hegelianism ägnar han sig åt att tolka Hegel på ett nytt sätt. Ofta genom att kommentera andra som har kommenterat Hegel. Och hans kommentarer följer ett tydligt mönster, både när det gäller Hegel och när det gäller annat. Först presenterar han den traditionella och tråkiga tolkningen av X, och den avfärdas som ett dumt missförstånd. Sedan föreslås den egna paradoxala tolkningen, ”Är det inte egentligen så här?”. Till slut blir det frustrerande att aldrig få lämna den kritiska och tolkande positionen för att i stället börja bygga på något nytt.
I en aktuell intervju för Artforum säger antropologen och anarkisten David Graeber att ”om man tillämpar kritikens logik för konsekvent skapar man en nästan gnostisk verklighetsuppfattning där det enda vi kan göra är att vara den person som upptäcker att världen är fel. Det kan vara oerhört intellektuellt belönande, men det är också en fruktansvärd fälla.” Kommentaren tangerar både lockelsen och problemet med Žižeks metod.
Men kanske förbigås poängen om man inte läser Žižek på hans egna premisser? För att imitera hans manöver: är det inte just som en uttolkare han måste läsas? Hans uppgift är inte att bygga det nya utan att locka fram nya nyanser i det skapade och att lära oss att se subtiliteterna som finns nedlagda i ett verk. Alain Badiou har sagt om (sin vän) Žižek att denne egentligen inte ägnar sig åt filosofi utan snarare åt en generell psykoanalys, en psykoanalys som duger till att tolka vilka fenomen som helst med – en film, ett uppror, en doktrin. Genom sin sammanslagning av Lacan och Hegel har han konstruerat en begreppslig kärna med vilken han kan psykoanalysera hela världen.
Trots det stora nöjet i att läsa Less Than Nothing tror jag inte att den förser oss med de bästa verktygen för att förstå samhällsmekanismerna, och jag tvivlar på att Hegel är den filosof som kan hjälpa oss med sam- och framtidens problem. Med vad gör det att jag inte håller med om så mycket av det som sägs: hjärnan fattar likväl eld. Och hans tänkande utgörs inte främst av påståenden, utan av förslag.
Enligt den franska metafysikern Henri Bergson kännetecknas intellektuell esprit av att tänkandet är laddat med dramatik. Den spirituelle behandlar inte sina idéer som neutrala symboler utan som personer, ”hon ser på dem och lyssnar på dem och låter dem framför allt föra en dialog sinsemellan.” Slavoj Žižek är i högsta grad en spirituell filosof, antagligen den spirituellaste vi kommer att ha ibland oss på mycket länge.
