I Minsk är redan några av de gröna bussarna täckta med ishockeyspelande silhuetter och vitryska flaggor. ”VM 2014”, står det på dem. Tanja, som just har visat oss Cinema bar – en restaurang känd för ett honungsöl som man ”blir väldigt full av” – säger att hon föredrar fotboll. Det är en roligare sport att kolla på. Men om ishockey-VM spelas i Minsk så ska hon ändå försöka ge det en chans.

– Jag vet inte om det blir av bara, säger hon. Av politiska skäl borde man väl inte låta det vara här egentligen. Fast, jag personligen skulle ju vilja att det händer något.

Minsk är trist, det har Tanja påpekat flera gånger. Hon är 27 år och kommer från en småstad i norra Vitryssland men har bott här sedan hon tog studenten. Hennes kommentar till att det just nu pågår en diskussion om att världsmästerskapet skulle kunna bojkottas eller flyttas för att påverka presidenten och hockeyentusiasten Aleksandr Lukasjenko, är det första hon säger till oss som har med politik att göra. Då har vi ändå umgåtts i flera dagar. Hon är mer intresserad av att diskutera fotbolls-EM som nu är inne på sin andra vecka. När presidenten kommer på tal, och det gör han ofta, himlar hon bara med ögonen. Så efter en kort upplysning om att mannen i fråga älskar hockey byter vi snabbt samtalsämne igen. Tanja jobbar hemifrån och har fria arbetstider, så hon umgås med oss om dagarna för att komma ut lite. Våra fotbollsdiskussioner äger för det mesta rum på uteserveringar med skugga. Minsk är stekhett. Efter några veckors regn har sommaren kommit till stan och luften rör sig av värmen. 

– Det är outhärdligt här så här års, säger Tanja och gör en gest med händerna runt huvudet för att illustrera paniken som uppstår på en buss i sommarvärme.

Tanja har inte mycket positivt att säga om sin hemstad. Barerna för tråkiga, affärerna för få, popklubben för högljudd, sommaren för klibbig. Det finns inget att göra. Och den kända huvudgatan Prospekt Nezavisimosti har hon tröttnat på för länge sedan. Nu för tiden går hon långa omvägar för att slippa hamna där. Det enda riktigt bra stället som Tanja kan komma på att hon varit på i Minsk finns inte ens kvar. Det var en klubb i ett industriområde, där lokala band spelade och det alltid var fullt med folk. Hon och hennes vänner går fortfarande till den gatan ibland och blir nostalgiska. 

– Nu när jag är i Minsk så är jag mest hemma, säger hon. Jag sparar pengarna till mina resor.

Vitryssland har bra tåg och bussförbindelser med resten av Europa, och det går billigt att ta sig ut ur landet. Men för att resa någonstans krävs tjocka högar med dokument och upprepade ambassad­besök.

– Jag tror att vi kan åka till Venezuela utan visum, säger hon. Men jag vill inte åka dit, jag gillar inte värme.

Det finns enklare lösningar. För några år sedan införde Polen ett slags ”shoppingvisum” som går relativt lätt för vitryssar att skaffa och som ger obegränsade in- och utresor till Polen för innehavaren. Med ett sådant kan man sedan resa i resten av Schengen utan att behöva söka separata visum till varje land. 

– Alla pratade om det när det kom, det var en stor grej i mitt kompisgäng. Ett tag var man tvungen att resa ut via Polen för att det skulle fungera. Nu tror jag inte ens att man behöver det.

Hon förhör sig om hur vi fick våra vitryska visum. 545 kronor var, en blankett, och en sjukförsäkring som vi köpte när tåget passerade gränsen. När vi säger att vi var rädda för att inte bli insläppta i landet eftersom att visumkontrollen tog så lång tid skrattar hon bara.

– De där poliserna ser så dumma ut. En gång blev jag väckt av en på väg till Polen och höll på att börja fnissa åt honom. Men det hade nog inte varit så populärt.

Poliser, iklädda hattar och uniformer av militärt snitt, finns överallt i Minsk. En gång passerar nio stycken som hårdhänt släpar en äldre kvinna mellan sig, men den händelsen är lätt att glömma när solen kommer fram och de flesta poliserna står lätt svettiga och rödbrända med jackorna avtagna och småpratar med varandra i gathörnen. 

Vi promenerar i eftermiddagshettan på lugna bakgator med prydliga nyklassisistiska hus. Tanja ska hem och jobba en stund. Hon skriver engelsk information åt ryska och vitryska företag och får många uppdrag. Dels för att hon är snabb, dels för att hennes engelska är ovanligt bra.

– Om det nu ens finns information på engelska när man går någonstans här är det så otroligt dåligt översatt, säger hon. 

I en föreningslokal bakom en diskret järndörr, strax innan staden övergår i det funkisliknande bostadsområde där Tanja har sin lägenhet, står Vasilij och lägger upp chokladkakor på ett fat. Han är engelsklärare och anordnar kurser i lokalen.

– Egentligen ska man läsa språk i skolan, men undervisningen är så dålig att ingen lär sig något, säger han. De som pratar engelska har lärt sig det på egen hand. 

Väggarna är täckta av Banksy-reproduktioner och kvarlämnade affischer. Föreningen har funnits i nästan 20 år och anordnar seminarier, filmkvällar och kurser för ungdomar. Verksamheten är inte helt laglig. Den vitryska byråkratin kring föreningar är omfattande och kräver mängder av pappersarbete och godkännanden. 

– Men så länge vi håller en låg profil har vi inga större problem, säger Vasilij. Vi gör inga politiska aktioner som är direkt riktade mot regeringen. 

Dima är 23 år och en av dem som är i lokalen nästan dagligen. Han visar oss sin lägenhet precis intill, en stor tvåa. Han brukar gå på engelskkursen varje vecka. 

– Annars har jag lärt mig via film, säger han och pekar på sin lilla röda Vaio-dator som står inkopplad i en stereo i vardagsrummet.

Lägenheten har stora fönster med djupa fönstersmygar, högt i tak och mörka trägolv. I köket finns en tapet som ser ut att ha hängt där sedan 70-talet, med ett blekt orangebrunt blommönster. Dima bjuder på grönt te och berättar att han och några andra från föreningen brukar koka soppa här i köket, som de sedan delar ut till hemlösa. Det fungerar bra, men ibland blir de ivägkörda av polisen för att de inte har något tillstånd. När han får frågan om han engagerar sig i fler politiska aktiviteter ser han själv undrande ut. 

– Politiska? säger han. Hur då politiska?

Han ser inte soppköket som något politiskt och förklarar att han inte direkt engagerar sig på annat sätt heller. Men ibland går han på demonstrationer mot regeringen. Under en av dem var det nära att han blev gripen, berättar han. Det var efter det senaste valet 2010 när han var med sin bror och demonstrerade mot valresultatet som gav Lukasjenko ännu en presidentperiod. Plötsligt var den stora gruppen de stod i omringade av kravallpolis. 

– Men vi lyckades få syn på en glipa mellan två hus, så vi smet ut där och sprang iväg, säger han och ser nöjd ut. Jag gör inte så mycket sånt längre. 

Demonstranter som grips av polisen fängslas inte nödvändigtvis, men riskerar att förlora arbete eller universitetsplats. Därför vill Dima ta det lugnt ett tag, tills jobbet är stabilare. Han har bakat en kaka med bananer och choklad som han ställer fram till teet och säger att det kanske kommer förbi lite vänner om en stund. En av dem är en tjej som är intresserad av att hyra vardagsrummet. Dima bor själv just nu, men vill gärna att någon mer ska flytta in och hjälpa till med hyran som ligger på 300 dollar i månaden. Det är dyrt, ungefär lika mycket som en lärare tjänar i Vitryssland. Dima som är programmerare har 800 dollar i månaden och klarar sig egentligen, men vill helst kunna spara lite pengar. Han hoppas på att få löneförhöjning snart. Cheferna har varit väldigt nöjda med honom hittills.

Nikolaj jobbar också som programmerare. Vi äter middag med honom på Gurman, en restaurang inredd i en gemytlig stil som verkar medveten. De ska ha bra kött. Priserna ligger på en ganska hög nivå, 80 kronor för en biff utan tillbehör. 

– Det är bara rika som kan äta ute, konstaterar Nikolaj krasst medan han går igenom menyn. Jag förstår inte var alla människor på restaurangerna kommer ifrån.

Nikolaj själv är nöjd med sin lön. Just nu håller han också på att utveckla några smartphoneappar som han hoppas ska börja generera pengar snart. När han får veta att vi träffat fler programmerare förklarar han att det är för att de är de enda som har råd att umgås med oss. Vitryssland är ingen stor it-nation, men de jobb som finns är relativt bra betalda och det går att jobba hemifrån åt ryska företag. Det finns en till stor fördel med it-branschen: lönerna betalas ut i dollar. Och det är i dollar som större summor helst anges och betalas, berättar Nikolaj. Den vitryska ekonomin gick in i en djup kris förra året och inflationen låg under en period på 300 procent. Det rådde stor förvirring kring priser då, särskilt som de officiella siffrorna krockade med hur det såg ut på prislapparna i butikerna. 

– Det där är inte pengar, säger Nikolaj om den rosa tiorubelssedel som vi tar upp ur väskan för att fråga vad den egentligen går att använda till. 

Den vitryska valutan innehåller bara sedlar, och ger beloppet i kronor om man delar med 1 000. Vi kan inte låta bli att visa hela det medhavda gula Forex-kuvertet som redan är tjockt av växelpengar som är omöjliga att bli av med. Nikolaj konstaterar att han tycker att valutan är ett skämt.

– Ni vet väl att vi har Europas sista diktator, säger han när vi frågar vad han tror att regeringen gör åt den ekonomiska situationen.

– Jag har vänner som skriver om sånt där och håller på lite grann, själv är jag inte så insatt.

 Om ishockey-VM och dess eventuella bojkott har Nikolaj ingen egentlig åsikt. Han bryr sig inte om sport.

– Varför skulle det inte vara här? säger han. Det är ju bestämt nu. 

När middagen är betald med några av de högre sedlarna i Forex-kuvertet promenerar vi hemåt genom Gorkijparken. Vi passerar Bolsjojteatern. Byggnaden är enorm och tårtformad och utsmyckad med skinande vita pilastrar. Framför ingången finns en fontän. Nikolaj pekar på teaterns tak.

– Där klättrade jag upp en gång när jag var full, säger han. Det var toppen. Man ser hela stan!

Några dagar senare går vi igen genom parken, den här gången tillsammans med Tanja. Värmen har bara fortsatt och fontänen är nu full med badande barn. Tanja tycker inte så mycket om barn. Hon nickar mot teatern när vi går förbi den och säger att hon klättrade upp där en natt. Utsikten var fantastisk, fast det vet hon bara för att hennes kompis filmade med mobilen. Själv hade hon hade druckit lite för mycket för att över huvud taget minnas att hon varit där. När hon hör att Nikolaj berättat samma sak verkar hon i vanlig ordning måttligt imponerad. 

– Det måste också ha varit ett tag sedan, säger hon. Man kan inte komma upp där längre, de har byggt om på något sätt.

Hon tänker efter en stund.
– Gud, jag var så full då, säger hon och skrattar.