Sin skrivdebut gjorde Moa Martinson i Arbetaren 1922 och publicerade under flertalet år ett hundratal insändare och artiklar, alla på kvinnosidan som drevs av Elise Ottosen-Jensen. Den renodlat skönlitterära debuten skedde 1928 i den politiskt närliggande tidningen Brand.
För att få veta mer om Martinson och hennes position inom arbetarlitteraturen kontaktar Arbetaren Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap vid Malmö högskola. I hans forskning om svensk arbetarlitteratur ingår givetvis Moa Martinson och hennes verk.
Finns det något som särskiljer Moa Martinson från de andra stora arbetarförfattarna såsom Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson med flera?
– Moa Martinson skiljer sig från de andra arbetarförfattarna i det att hennes författarskap har en egen profil. Hon sysslar med motiv och temata som de andra inte intresserar sig för. Samtidigt är hon en av de författare som tydligast lever upp till arbetarförfattarens image, tillsammans med Ivar Lo-Johansson.
Magnus Nilsson fortsätter med att betona Martinsons roll både som författare och som enda kvinna inom arbetarlitteraturen under 1930-talet.
– Hennes betydelse för arbetarlitteraturen är svår att överskatta. Hon var den enda betydande kvinnliga arbetarförfattaren under guldåldern på 1930-talet, och har säkerligen varit en viktig förebild för de många kvinnliga arbetarförfattare som framträtt från och med 1960-talet. Dessutom är hon en av de arbetarförfattare som varit allra populärast hos läsarna, så hon har i allra högsta grad bidragit till att föra ut arbetarlitteraturen till den läsande allmänheten. Hon var den som bröt ned gränsen mellan ”fin” och ”populär” litteratur.
Både Martinson och de andra arbetarförfattarna kom från extremt fattiga förhållanden och hade bristande skolgång. Ändå uppnådde de hög status i sin samtid. De vann flertalet priser och några, om än inte Moa Martinson, nådde hela vägen in i den svenska litteraturens främsta rum: Svenska Akademien.
Vilken betydelse har då Martinsons författarskap på arbetarförfattare i dag? Vi kontaktar författaren Susanna Alakoski, mest känd för sina romaner Svinalängorna (2006) och Oktober i Fattigsverige (2012).
Både din roman Svinalängorna och flera av Martinsons verk är självbiografiska och behandlar ämnen som alkoholism och fattigdom. Känner du en koppling till de tidiga arbetarförfattarna och då Martinson i synnerhet?
– Jag känner mig starkt kärleksfullt kopplad till min historia. Men det var inte arbetarförfattarna jag i första hand läste som ung. Den litteraturen låg mig för nära. Jag behövde något annat, just då i livet.
Susanna Alakoski mottog förra året Moa-priset som delas ut av Sällskapet Moas vänner. Hon citerar ur sitt tacktal från prisutdelningen för att visa på sin komplicerade relation till Moa Martinson.
– Jag läste in gymnasiet på komvux. Där läste vi Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson. Jag tyckte att den var dålig. Rent av förfärlig. Kunde visserligen uppskatta språket, men innehållet? Alla dessa tunga trötta kvinnokroppar, dessa oäkta ungar, dessa fyllbultar, denna vardagskamp, våldet, fattigdomen, eländet. Det påminde för mycket om mitt eget liv. Jag behövde något annat än Moa Martinson. Således gick jag stora omvägar runt Moa Martinsson och arbetarlitteraturen. Den låg helt enkelt för nära mina egna erfarenheter. Långt senare kom jag att uppskatta den, men från ett helt annat håll. Det var Ebba Witt-Brattströms avhandling Moa Martinson – skrift och drift i trettiotalet som blev min ”Moaläsning”.
Tror du möjligheterna att vara kvinna och arbetarklass och samtidigt vara verksam som författare har förändrats sedan Martinsons tid och i så fall på vilket sätt?
– Jag tror att det är lika svårt nu som då att bli konstnär och författare med arbetarbakgrund. Jag tycker dessutom att det är tråkigt att man så gott som alltid talar om det självbiografiska när arbetarlitteratur diskuteras, man missar spännande samtal om litterär estetik.
Susanna Alakoski håller med Magnus Nilsson om att det ofta fokuseras på Moa Martinsons genus och på de självbiografiska aspekterna snarare än på hennes egen utpräglade estetik och tematik. Detta kom att förändras när Ebba Witt-Brattström 1988 gav ut den tidigare nämnda doktorsavhandlingen Moa Martinson: Skrift och drift i trettiotalet. Med boken kom synen på Martinson att förändras inom den akademiska världen och fokus kom att flyttas från hennes könstillhörighet. Avhandlingen behandlar Moa Martinsons liv och verk men tar även upp hennes estetik och vad som gjorde hennes författarskap unikt. Bland annat beskrivs hennes tydliga modernistiska drag och hennes ”muntligt” betonade uttryckssätt, något som pekas ut som ett av hennes tydligaste stildrag.
Anneli Jordahl är författare och kulturskribent och mest känd för debattboken Klass – är du fin nog? (2003) och romanen Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona (2014). Hon har en relation till Moa Martinsons författarskap, både i egenskap av arbetarförfattare och som skribent.
Vad ser du som Moa Martinson mest särpräglade drag och vad skiljer henne från de andra arbetarförfattarna i sin generation?
– De på sin tid hypade arbetarförfattarna kopplades ihop med framtidsandan – det moderna projektet – och ansågs ytterst potenta. De skrev också väldigt mycket om sexualitet. Moa Martinson skriver också mycket om kroppen, men i jämförelse väldigt lite om åtrå och passion. Det handlade snarare om att på ett välfunnet bildspråk gestalta födande och överlevnad och en glädje över att kroppen fungerar. Estetiskt fulländad är hon i den förtätade och lyriska Kvinnor och äppelträd.
Anneli Jordahl fortsätter med att beskriva hur Martinson var outsägligt ensam bland de manliga arbetarförfattarna.
– Men intressant nog drevs hon framåt av ett gott självförtroende som också präglar hennes skrivande. Hennes karaktärer har ofta en bitsk humor och tilltalande stöddighet. ”Självklart att vi klarar ut det här.” Själv sade Moa Martinson en gång: ”Det är bara jag som skriver intressanta böcker i det här landet”.
Moa Martinson skrev om sina erfarenheter av fattigdom och arbete och hur det såg ut under hennes samtid. Eftersom arbete i dag ser annorlunda ut urskiljer sig dagens arbetarförfattares verk från Moa Martinsons och hennes samtida kollegors.
Magnus Nilsson berättar om Moa Martinsons tematik och han ser en aktualitet i det politiska i hennes verk. Han menar att det fungerar även i dag som en förståelse av vår historia och samhället.
Vad är det som gör Martinsons verk aktuella trots att de skildrar en syn på arbete som är förlegad i dagens ögon?
– När Moa Martinson skrev om sina klasserfarenheter hjälpte hon läsarna att bättre förstå det klassamhälle som existerade under de första decennierna av 1900-talet. I dag ser klassamhället annorlunda ut, och dagens arbetarförfattare skriver därför om andra erfarenheter. Moa Martinsons böcker är dock inte bara av historiskt intresse. Även om klassverkligheten förändras är hennes skildringar av förtryck och motstånd fortfarande gripande och angelägna.
Moa Martinson var relativt ensam som kvinna bland arbetarförfattarna. I dag ser det annorlunda ut och kvinnor utgör en majoritet av de moderna arbetarförfattarna. I samtalet med Anneli Jordahl kommer vi in på hur hon ser på den utvecklingen.
I vår samtid finns det ett stort antal kvinnliga arbetarförfattare, vad tror du det är som har förändrats?
– Orsakerna är många. Den relativa jämställdheten, och en jämförelsevis stark feminism som präglat Sverige, har gett kvinnliga författare mod, men också praktiska och ekonomiska möjligheter att skapa och skriva. Skälet till att så många kvinnor från just arbetarklassen klivit fram som författare på 2000-talet har med ett avgiftsfritt utbildningssystem att göra. Men också en ilska över att traditionella kvinnoyrken är lägst betalda. Och fortfarande servar de både sina män och medelklassfamiljerna. Nästan alla kvinnliga författare med rötter i arbetarklassen skriver äreporträtt över mödrar – och mormödrar.
50 år efter Moa Martinsons död är de intervjuade överens om att hon fortfarande är högst aktuell. Hennes romaner är en historieskrivning över tidigare generationers arbete och politiska kamp och har stilmässigt unika drag.
Hon var inte den enda kvinnliga arbetarförfattaren under 1930-talet men till skillnad från de andra läses hon i stor utsträckning av vår samtid. Moa Martinson har därför kommit att bli symbolen för den kvinnliga delen av den första generationens arbetarförfattare och hennes litterära verk har inspirerat flertalet andra författare.
Under en period efter sin död var Moa Martinson nästan bortglömd bland läsare och akademiker men under 1970-talet lyftes hennes författarskap fram för sina feministiska drag, av den växande kvinnorörelsen.
Sedan dess har hennes popularitet hållit i sig. Hennes romaner upptäcks hela tiden av nya generationer läsare som dras in i hennes rappa och uttrycksfulla skrivsätt, och engageras i de många kvinnornas öden.
