Mod och tusen färger

På en dammig solgassande gata i fiskesamhället Los Vilos står en samling män och kvinnor, vuxna och barn och målar en 20 meter lång mur. De trycker sig tätt intill varandra för att alla ska få plats. De är så många att väggen knappt syns. I mitten av skaran står en stor äldre dam stödd på sin träkäpp, iklädd blommig klänning och med penseln i högsta hugg. Den blandade skaran människor drar till sig uppmärksamhet och nyfikna förbipasserande stannar för att titta. Färgburkar och vattenflaskor ligger spridda på marken, en radio står på och svetten rinner medan målandet fortgår under prat och skratt. Många betraktare förstår ­direkt av stilen på målningen att det måste vara väggmålarbrigaden Brigada Ramona Parra som kommit till stan. 

Tidigare på dagen, på en parkeringsplats i Chiles huvudstad Santiago, packas en gul liten skolbuss full med mat och färgburkar. Ett femtontal personer hoppar in och tränger ihop sig på små lädersäten och sedan bär färden av mot fiskesamhället Los Vilos, fyra timmar norr om Santiago. Brigada Ramona Parra (BRP) ska på årets tredje målaruppdrag. Bussens passagerare består av sex BRP-medlemmar och ett tiotal medföljande volontärer. På önskan från yrkesfiskarnas fackförbund ska brigaden måla muren utanför deras samlings­lokal, för att ge liv åt byggnaden och på så sätt uppmärksamma fackförbundets existens. 

Bussens chaufför och ägare, Alfredo, har arbetat som skolbusschaufför ända sedan han slutade sitt uppdrag som politisk kampanjansvarig för kommunistpartiet under president Allendes tid på 1970-talet. Han har, liksom flera av de andra medlemmarna i bussen, bytt sitt politiska arbete mot en mer konstnärlig aktivism som väggmålare i BRP. Bredvid Alfredo sitter Ana Gonzales, 85 år, i sin stora  klänning och cigaretten ständigt puffande i mun­gipan. Ana är en ledande personlighet i kampen om upprättelse för de tusentals försvunna människor och deras an­höriga som försvann under Pinochets militärdiktatur på 1970-talet. Bak i bussen sitter Anita, förskolelärare och Alfredos dotter, Heri, frilansande konstnär, fotografen Boris och hans tioåriga son Boris Junior. Volontärerna som följer med är ungdomar från en konstförening i Santiago. Stämningen i bussen är på topp, skämten avlöser varandra och alla lyssnar uppmärksamt så fort Ana Gonzales har något att säga. 

De flesta av medlemmarna i bussen har varit aktiva i BRP i över 20 år. Ana är nykomlingen i gruppen. Hon började delta för tre år sedan – som 82-åring. Hon blev aktiv efter att brigaden målat hennes egen husfasad för att hedra hennes fem familjemedlemmar, som försvann under Pinochets militärdiktatur och för att hylla hennes långa kamp för rättvisa.

Brigada Ramona Parra grundades i Santiago de Chile på 1960-

talet, på initiativ av en grupp ungdomar från det kommunistiska ungdomspartiet. Brigaden är uppkallad efter den unga kvinnliga vänsteraktivisten Ramona Aurelia Parra Alarcón, som under en manifestation till stöd för de chilenska gruvarbetarna, sköts till döds av polis i Santiago 1946. 

Under historiens gång och landets politiska och sociala skiften, har brigaden förändrats mycket, både konstnärligt och politiskt. Rörelsens grundidé förblir dock densamma: att med hjälp av färger och penslar göra avtryck i det ­offentliga rummet och på så sätt bidra till en större social medvetenhet. BRP har gått från att vara en undergroundrörelse, ständigt jagad av polis och militär under den Pinochetstyrda militärdiktaturen, till att bli en allmänt känd och accepterad konströrelse. Medlemmar har kommit och gått, slagord bytts ut mot mer avancerad väggkonst och den partipolitiska till­hörigheten har ersatts med en något mer allmän vänsterideologi. 

På grund av brigadens långa historia har gruppen uppnått en näst intill legendarisk status, både i den chilenska vänsterkretsen och i den chilenska konstkretsen. BRP har utvecklat en helt egen stil som stora delar av den chilenska befolkningen känner igen. Med starka färger och tjocka konturer målas symboliska motiv med anknytning till den aktuella platsen och människorna de målar för. I dag blir BRP inbjudna att dekorera allt från skolor till statliga museer och kulturcentra. 

Framme i Los Vilos har målarmaterial packats upp inne i yrkesfiskarnas föreningslokal och aktivisterna delar på vattenmelon och läsk i väntan på att grönsaksstånden utanför skall packas ihop så att väggen kan börja målas. Några av de äldsta medlemmarna klär sig i röda overaller med initialerna ”BRP” på ryggen. Färger blandas, det pratas politik och ritas skisser. Vid fyrasnåret är det sista grönsaksståndet borta och det är dags att sätta igång. Något tillstånd behövs inte då brigaden målar på inbjudan av fasadägarna.

– I dag är det ingen stress när vi målar, berättar Boris medan han häller upp färger i stora plåthinkar. Vi behöver inte arbeta på natten på grund av polis och militär och vi har därför tid att utveckla vår konst. Under våra första år var vi del i vänsterkoalitionen Unidad Populars propagandarörelse inför att Salvador Allende ställde upp i presidentvalet 1970. Då var det slagord som skulle upp på väggarna under natten och på snabbast möjliga sätt. 

En augustinatt veckorna innan valet, mobiliserade BRP sin största aktion någonsin och 15  000 slagord målades på husfasader över hela Santiago. Slagorden löd: ”Vi skall segra med Allende! Unidad Popular!”. Allende vann valet samma år och BRP:s verksamhet legaliserades och expanderade enormt de kommande åren. Tre år senare kom militärkuppen och Pinochets maktövertagande. All konst som tolkades som regimfientlig totalförbjöds, däribland alla verk av Brigada Ramona Parra. 

– Under Pinochets styre bestod vårt arbete lika mycket i att undvika polis och myndigheter som att måla, fortsätter Boris. Största delen av vårt måleri bestod då av slagord om krav på mänskliga rättig­heter och krav på diktatorns avgång.

Bland de verk som militären målade över fanns en stor väggmålning som BRP skapat tillsammans med konstnären Roberto da Matta. I 35 år låg målningen dold under lager av färg och cement i centrala Santiago. År 2006 började BRP tillsammans med några konststudenten skrapa fram verket och tre år senare kunde Chile återse ännu en bit av landets förlorade historia.

Inför den efterlängtade folkomröstningen 1988 som skulle avgöra Pinochets kvarstående tid vid makten bedrevs ett propagandakrig mellan Pinochetanhängarna och vänsteroppositionen. BRP:s väggmålningar spelade en stor roll i vänsterpropagandan och på så sätt kom deras konst att bli en vanlig syn i den chilenska stads­miljön.”Vi ska måla mot diktaturen tills vi når himlen”, löd de slagord som skrevs under varje väggmålning gjord av brigaden under den tiden. Pinochet förlorade valet. 

Med en pappersskiss i ena handen målar Heri noggrant och vant upp de svarta konturerna på muren och därefter är det dags för det gemensamma arbetet, att färglägga. Boris Junior har redan hunnit fram och stoppat den största penseln i en av burkarna.  Ana Gonzales lindar upp håret med en pensel i nacken. En liten stund senare är arbetet i full gång.

Nya förbipasserande stannar till, pratar och ställer lite frågor, medan några nyfikna barn står på avstånd och följer arbetet.

– Det var ni som målade kulturhuset på andra sidan byn förra året va? frågar en ung man Heri, som bjuder på läsk. Och mycket riktigt är det inte första väggen som BRP målat i Los Vilos.

En liten flicka ber om en pensel för att få måla och en kvinna går fram till Anita och vill veta om den äldre damen i klänningen kan vara den välkända Ana Gonzales.

Ramona Parras långa historia och de äldre medlemmarnas tidlösa aktivism väcker intresse hos den yngre publiken och lockar nya medlemmar. Särskilt Ana Gonzales inflytande märks tydligt. Hennes närvaro inspirerar och tycks ge de yngre deltagarna känslan av att utföra ett historiskt och politiskt viktigt arbete. Det är uppenbart att hon är en stor förebild och hon överöses konstant med kyssar och kramar där hon sitter. Ungdomarna från kulturföreningen har trängt ihop sig bredvid varandra längs väggen. Alla vill vara med! Några andra sätter sig i skuggan på trottoaren i väntan på att ett litet hörn av väggen ska bli ledigt.

– Att alla som vill får delta är en viktig del av arbetet, säger Boris. Folk kan se hur processen ser ut och att de får  direkt kontakt med oss aktivister. På så sätt motverkar vi  fördomar om både gatukonst och vänstervärlden.

I takt med solens vandring nedåt fylls muren med färger och liv. Ett typiskt verk av Ramona Parra har börjat träda fram med former av fiskar, båtar, ansikten och stjärnor i alla tänkbara färger. Några målare har satt sig att pusta ut på trottoarkanten, trötta av sol och penseldrag. Heri bjuder runt en påse persikor.

– Vi målar för att stödja och hed­ra olika folkrörelser och marginaliserade grupper, fortsätter Boris och sveper med handen över den halvmålade muren för att förtydliga vad han menar.  Målningen talar för sig själv, det är en hyllning till de chilenska arbetarna och de lokala fiskarna!

I december målade BRP muren längs med minnesparaden av Chiles älskade folksångare Victor Jara och i januari målades fasaden på ett flickbarnhem i staden Cartagena. Det finns även ett verk på Museo de la Memória i Santiago, ett nyöppnat museum som skildrar diktaturens offer både i Chile och i andra länder. Nästa uppdrag blir att dekorera fasaderna på ett antal hus i ett Mapuche-samhälle i södra Chile. Detta för att uppmärksamma ursprungsbefolkningens kamp om rätten till egen mark. 

– I dag målar vi inte mot någon diktatur, säger Ana som har slutat måla och slagit sig ner på en stol framför muren, stödd av sin träkäpp. Men vi glömmer inte vår historia och alla våra försvunna familjemedlemmar, och därför fortsätter vi måla, i hopp om att historien aldrig upprepas.

Mellan oändliga bloss på cigaretter iakttar hon ungdomarnas iver i arbetet. Ana tystnar och hennes blick glider iväg längre bort, fylld av djupt allvar.

Snart syns bara enstaka fläckar av stenväggens vitgrå färg och vid tiotiden har det blivit för mörkt för att fortsätta måla. Det är dags att äta och vila för att sedan slutföra de sista detaljerna följande dag. Man plockar undan burkar och penslar, några börjar förbereda en köttsoppa inne i lokalen och sovsäckar rullas ut. När alla samlats kring matbordet läser Ana upp inledningen på en novell hon håller på att skriva om sina försvunna familjemedlemmar. Hög­­tidliga ansikten lyssnar tysta på den gamla kvinnan. Fyra generationer chilenare sitter tätt tillsammans längs ett långbord, med rester av målarfärg på händerna, lukt av soppa och en känsla av gemenskap.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
6 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
4 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad