Mod och tusen färger

På en dammig solgassande gata i fiskesamhället Los Vilos står en samling män och kvinnor, vuxna och barn och målar en 20 meter lång mur. De trycker sig tätt intill varandra för att alla ska få plats. De är så många att väggen knappt syns. I mitten av skaran står en stor äldre dam stödd på sin träkäpp, iklädd blommig klänning och med penseln i högsta hugg. Den blandade skaran människor drar till sig uppmärksamhet och nyfikna förbipasserande stannar för att titta. Färgburkar och vattenflaskor ligger spridda på marken, en radio står på och svetten rinner medan målandet fortgår under prat och skratt. Många betraktare förstår ­direkt av stilen på målningen att det måste vara väggmålarbrigaden Brigada Ramona Parra som kommit till stan. 

Tidigare på dagen, på en parkeringsplats i Chiles huvudstad Santiago, packas en gul liten skolbuss full med mat och färgburkar. Ett femtontal personer hoppar in och tränger ihop sig på små lädersäten och sedan bär färden av mot fiskesamhället Los Vilos, fyra timmar norr om Santiago. Brigada Ramona Parra (BRP) ska på årets tredje målaruppdrag. Bussens passagerare består av sex BRP-medlemmar och ett tiotal medföljande volontärer. På önskan från yrkesfiskarnas fackförbund ska brigaden måla muren utanför deras samlings­lokal, för att ge liv åt byggnaden och på så sätt uppmärksamma fackförbundets existens. 

Bussens chaufför och ägare, Alfredo, har arbetat som skolbusschaufför ända sedan han slutade sitt uppdrag som politisk kampanjansvarig för kommunistpartiet under president Allendes tid på 1970-talet. Han har, liksom flera av de andra medlemmarna i bussen, bytt sitt politiska arbete mot en mer konstnärlig aktivism som väggmålare i BRP. Bredvid Alfredo sitter Ana Gonzales, 85 år, i sin stora  klänning och cigaretten ständigt puffande i mun­gipan. Ana är en ledande personlighet i kampen om upprättelse för de tusentals försvunna människor och deras an­höriga som försvann under Pinochets militärdiktatur på 1970-talet. Bak i bussen sitter Anita, förskolelärare och Alfredos dotter, Heri, frilansande konstnär, fotografen Boris och hans tioåriga son Boris Junior. Volontärerna som följer med är ungdomar från en konstförening i Santiago. Stämningen i bussen är på topp, skämten avlöser varandra och alla lyssnar uppmärksamt så fort Ana Gonzales har något att säga. 

De flesta av medlemmarna i bussen har varit aktiva i BRP i över 20 år. Ana är nykomlingen i gruppen. Hon började delta för tre år sedan – som 82-åring. Hon blev aktiv efter att brigaden målat hennes egen husfasad för att hedra hennes fem familjemedlemmar, som försvann under Pinochets militärdiktatur och för att hylla hennes långa kamp för rättvisa.

Brigada Ramona Parra grundades i Santiago de Chile på 1960-

talet, på initiativ av en grupp ungdomar från det kommunistiska ungdomspartiet. Brigaden är uppkallad efter den unga kvinnliga vänsteraktivisten Ramona Aurelia Parra Alarcón, som under en manifestation till stöd för de chilenska gruvarbetarna, sköts till döds av polis i Santiago 1946. 

Under historiens gång och landets politiska och sociala skiften, har brigaden förändrats mycket, både konstnärligt och politiskt. Rörelsens grundidé förblir dock densamma: att med hjälp av färger och penslar göra avtryck i det ­offentliga rummet och på så sätt bidra till en större social medvetenhet. BRP har gått från att vara en undergroundrörelse, ständigt jagad av polis och militär under den Pinochetstyrda militärdiktaturen, till att bli en allmänt känd och accepterad konströrelse. Medlemmar har kommit och gått, slagord bytts ut mot mer avancerad väggkonst och den partipolitiska till­hörigheten har ersatts med en något mer allmän vänsterideologi. 

På grund av brigadens långa historia har gruppen uppnått en näst intill legendarisk status, både i den chilenska vänsterkretsen och i den chilenska konstkretsen. BRP har utvecklat en helt egen stil som stora delar av den chilenska befolkningen känner igen. Med starka färger och tjocka konturer målas symboliska motiv med anknytning till den aktuella platsen och människorna de målar för. I dag blir BRP inbjudna att dekorera allt från skolor till statliga museer och kulturcentra. 

Framme i Los Vilos har målarmaterial packats upp inne i yrkesfiskarnas föreningslokal och aktivisterna delar på vattenmelon och läsk i väntan på att grönsaksstånden utanför skall packas ihop så att väggen kan börja målas. Några av de äldsta medlemmarna klär sig i röda overaller med initialerna ”BRP” på ryggen. Färger blandas, det pratas politik och ritas skisser. Vid fyrasnåret är det sista grönsaksståndet borta och det är dags att sätta igång. Något tillstånd behövs inte då brigaden målar på inbjudan av fasadägarna.

– I dag är det ingen stress när vi målar, berättar Boris medan han häller upp färger i stora plåthinkar. Vi behöver inte arbeta på natten på grund av polis och militär och vi har därför tid att utveckla vår konst. Under våra första år var vi del i vänsterkoalitionen Unidad Populars propagandarörelse inför att Salvador Allende ställde upp i presidentvalet 1970. Då var det slagord som skulle upp på väggarna under natten och på snabbast möjliga sätt. 

En augustinatt veckorna innan valet, mobiliserade BRP sin största aktion någonsin och 15  000 slagord målades på husfasader över hela Santiago. Slagorden löd: ”Vi skall segra med Allende! Unidad Popular!”. Allende vann valet samma år och BRP:s verksamhet legaliserades och expanderade enormt de kommande åren. Tre år senare kom militärkuppen och Pinochets maktövertagande. All konst som tolkades som regimfientlig totalförbjöds, däribland alla verk av Brigada Ramona Parra. 

– Under Pinochets styre bestod vårt arbete lika mycket i att undvika polis och myndigheter som att måla, fortsätter Boris. Största delen av vårt måleri bestod då av slagord om krav på mänskliga rättig­heter och krav på diktatorns avgång.

Bland de verk som militären målade över fanns en stor väggmålning som BRP skapat tillsammans med konstnären Roberto da Matta. I 35 år låg målningen dold under lager av färg och cement i centrala Santiago. År 2006 började BRP tillsammans med några konststudenten skrapa fram verket och tre år senare kunde Chile återse ännu en bit av landets förlorade historia.

Inför den efterlängtade folkomröstningen 1988 som skulle avgöra Pinochets kvarstående tid vid makten bedrevs ett propagandakrig mellan Pinochetanhängarna och vänsteroppositionen. BRP:s väggmålningar spelade en stor roll i vänsterpropagandan och på så sätt kom deras konst att bli en vanlig syn i den chilenska stads­miljön.”Vi ska måla mot diktaturen tills vi når himlen”, löd de slagord som skrevs under varje väggmålning gjord av brigaden under den tiden. Pinochet förlorade valet. 

Med en pappersskiss i ena handen målar Heri noggrant och vant upp de svarta konturerna på muren och därefter är det dags för det gemensamma arbetet, att färglägga. Boris Junior har redan hunnit fram och stoppat den största penseln i en av burkarna.  Ana Gonzales lindar upp håret med en pensel i nacken. En liten stund senare är arbetet i full gång.

Nya förbipasserande stannar till, pratar och ställer lite frågor, medan några nyfikna barn står på avstånd och följer arbetet.

– Det var ni som målade kulturhuset på andra sidan byn förra året va? frågar en ung man Heri, som bjuder på läsk. Och mycket riktigt är det inte första väggen som BRP målat i Los Vilos.

En liten flicka ber om en pensel för att få måla och en kvinna går fram till Anita och vill veta om den äldre damen i klänningen kan vara den välkända Ana Gonzales.

Ramona Parras långa historia och de äldre medlemmarnas tidlösa aktivism väcker intresse hos den yngre publiken och lockar nya medlemmar. Särskilt Ana Gonzales inflytande märks tydligt. Hennes närvaro inspirerar och tycks ge de yngre deltagarna känslan av att utföra ett historiskt och politiskt viktigt arbete. Det är uppenbart att hon är en stor förebild och hon överöses konstant med kyssar och kramar där hon sitter. Ungdomarna från kulturföreningen har trängt ihop sig bredvid varandra längs väggen. Alla vill vara med! Några andra sätter sig i skuggan på trottoaren i väntan på att ett litet hörn av väggen ska bli ledigt.

– Att alla som vill får delta är en viktig del av arbetet, säger Boris. Folk kan se hur processen ser ut och att de får  direkt kontakt med oss aktivister. På så sätt motverkar vi  fördomar om både gatukonst och vänstervärlden.

I takt med solens vandring nedåt fylls muren med färger och liv. Ett typiskt verk av Ramona Parra har börjat träda fram med former av fiskar, båtar, ansikten och stjärnor i alla tänkbara färger. Några målare har satt sig att pusta ut på trottoarkanten, trötta av sol och penseldrag. Heri bjuder runt en påse persikor.

– Vi målar för att stödja och hed­ra olika folkrörelser och marginaliserade grupper, fortsätter Boris och sveper med handen över den halvmålade muren för att förtydliga vad han menar.  Målningen talar för sig själv, det är en hyllning till de chilenska arbetarna och de lokala fiskarna!

I december målade BRP muren längs med minnesparaden av Chiles älskade folksångare Victor Jara och i januari målades fasaden på ett flickbarnhem i staden Cartagena. Det finns även ett verk på Museo de la Memória i Santiago, ett nyöppnat museum som skildrar diktaturens offer både i Chile och i andra länder. Nästa uppdrag blir att dekorera fasaderna på ett antal hus i ett Mapuche-samhälle i södra Chile. Detta för att uppmärksamma ursprungsbefolkningens kamp om rätten till egen mark. 

– I dag målar vi inte mot någon diktatur, säger Ana som har slutat måla och slagit sig ner på en stol framför muren, stödd av sin träkäpp. Men vi glömmer inte vår historia och alla våra försvunna familjemedlemmar, och därför fortsätter vi måla, i hopp om att historien aldrig upprepas.

Mellan oändliga bloss på cigaretter iakttar hon ungdomarnas iver i arbetet. Ana tystnar och hennes blick glider iväg längre bort, fylld av djupt allvar.

Snart syns bara enstaka fläckar av stenväggens vitgrå färg och vid tiotiden har det blivit för mörkt för att fortsätta måla. Det är dags att äta och vila för att sedan slutföra de sista detaljerna följande dag. Man plockar undan burkar och penslar, några börjar förbereda en köttsoppa inne i lokalen och sovsäckar rullas ut. När alla samlats kring matbordet läser Ana upp inledningen på en novell hon håller på att skriva om sina försvunna familjemedlemmar. Hög­­tidliga ansikten lyssnar tysta på den gamla kvinnan. Fyra generationer chilenare sitter tätt tillsammans längs ett långbord, med rester av målarfärg på händerna, lukt av soppa och en känsla av gemenskap.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
7 days sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
3 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad