Jupiters öga är Oline Stigs romandebut. Tidigare har hon gett ut tre novellsamlingar. Ofta handlar debutromaner om något väldigt konkret i den egna historien – så också här.
Jupiters öga bygger på Oline Stigs farfar och farmors liv, romanen utspelar sig under 1920- till 1940-talet i Oslo.

Aksel har författardrömmar och växlar mellan total självöverskattning och fullkomlig underskattning. Han gifter sig med den överjordiskt vackra Clara och lever bohemliv, lämnar sina trista bankjobb och försöker överleva på skrivande och översättande. Ända tills dottern Mathilde föds och verkligheten hinner ikapp dem. Aksel får tillbaka sin anställning på banken. Mellan farföräldrarnas berättelse flikas Oline Stigs eget sökande efter sanningen i familjemytologin.

Det finns en uppsjö av romaner av andra och tredje generationens tyskar som gör upp med sin egen historia, barn till både offer och förövare. Men att en svenska vågar ta sig an frågan om hennes norske farfar var nazist är något nytt. Hur lite ett barnbarn än bär skuld, är det inte lätt att sticka hål på den fläckfria familjebilden vi alla gärna vill låtsas ha.

I det neutrala och självgoda Sverige är det fortfarande modigt att 65 år efter krigsslutet skriva en sådan roman.
”Att förstå är inte detsamma som att hitta en förklaring. Vi vill så gärna hitta en förklaring”, är Stigs egen insikt. Jupiters öga försöker ge en förklaring till hur någon kunde bli nazist. Men tvärtemot Oline Stig anser jag att det kan vara lätt att hitta förklaringar, men svårt att förstå.

Romanens titel kommer från en tidskrift Aksel skrev med samma namn, med Clara som enda prenumerant. Jupiters öga, virvelvinden Galileo upptäckte på planeten som länge fick symbolisera den allvetande Gudens blick på oss människor.

Oline Stigs reflektioner över sina upptäckter, Norges krigshistoria och redogörelserna kring hennes arv påminner mer om kulturartiklar än en roman, de är lite för övertydliga, ja moraliserande. Jag läser gärna samma sak i en intervju, men störs av avbrotten i en berättande text. Det är svårt när en författares moraliska intention blir för tydlig, texter håller sällan för det. Desto mer gripen blir jag av beskrivningen av relationen mellan Aksel och Clara, Aksels syster Dora och deras vänner. För det är ingen tvekan om att Stig kan berätta.

Mycket hade kunnat hända i dag. Det är inte stor skillnad mot hur unga familjer i dag ger upp sina konstnärsdrömmar och tar brödjobb, hur kvinnor tar det större ansvaret i hemmet, hur tvivlet över att vara en god mor maler och besvikelsen över mannens snedsteg blir till ömmande sår.

Aksels otrohet mot Clara skildras så väl och gripande, att det framstår som det stora sveket – och inte samröret med nazismen som är bokens stora tema. Den bagatelliseras i jämförelse och judehatet framställs mest som naivt och harmlöst. Men frågan är om vi i dag hade vågat välja rätt sida. Det är rädslan för liknande förenklingar av verkligheten jag bär med mig efter att ha läst boken – för är vi inte lika gripna av det privata, när vi inte orkar se vilka politiska illdåd som sker runt omkring oss i dag?