Motorsport för folket

– Jag har sedan barnsben varit otroligt fascinerad av motorsport där det sladdas på grus, men rally kostar en förmögenhet och är därför helt uteslutet. Sedan får man ju tacklas och krocka i folkrace dessutom, det är inget dåligt plus, säger Jonas ”Heavy” Stentäpp.    

Som barn brukade jag på somrarna följa med farsan till folkracebanan Snickarberget utanför Surahammar. Det var ost och skinkmackor och varm choklad i Tom och Jerry-termos, på en rutig filt i gräset intill banan. Eftersom vi inte kände till förarna var jag mer intresserad av att se de buckliga Saab 99:orna och Volvo PV-bilarna stångas, prejas och krocka, än av vem som kom först över mållinjen. Tävlingarna var välbesökta och för många en familjeutflykt med barnen. 

Jonas ”Heavy” Stentäpp från Borlänge kom i kontakt med sporten på samma sätt, men till skillnad från mig har han fortsatt åka på folkrace i vuxen ålder. Sommaren 2012 körde han för första gången själv en tävling på Motala folkracefestival. 

– Jag fick låna en fläskig BMW av Totto hela den första sommaren, säger Heavy. 

Thorleif ”Totto” Höök har kört folkrace sedan 1986 och varit på de flesta banorna i Sverige, antingen som förare eller speaker. På en grillfest efter Motala folkracefestival 2011 gjorde Heavy, som alltid drömt om att själv köra, en deal med Totto och tävlingsledaren Weine Johansson. Han skulle med sitt punkband Dökött skriva en låt om Motala folkracefestival och i gengäld skulle Totto låna ut en av sina bilar och Heavy skulle få köra på Motalafestivalen nästa sommar. Tyvärr dog Weine Johansson i en hjärtinfarkt under vintern, men Totto stod fast vid sitt ord. 

– Jag minns att jag var vrålnervös och hade rännskita flera dagar innan tävlingen, säger Heavy och skrattar. 

Till skillnad från de flesta andra folk­raceförare har Heavy aldrig haft något intresse av att meka med bilar. Därför är vi på plats i Tottos garage, i skogen utanför Hällefors, där han får hjälp med att få sin Volvo 244 i topptrim inför tävlingen i Borlänge nästkommande lördag. Bucklor ska bucklas ut, ett trasigt avgasrör och en bensinslang ska bytas. Förutom Heavy och Totto är Heavys kompis och mekhjälp Tony Hedström, samt flickvännen Lovisa ”Lollo” Haneskog, som även hon tävlar, på plats i garaget. Regnet står som spön i backen och Heavy konstaterar att det är tur att han har Totto. 

– Tony brukar hjälpa mig med en del småmek hemma på gräsmattan i Borlänge. Men det hade ju inte varit jättekul i det här vädret direkt. 

Totto, som håller på med att kapa av det trasiga avgasröret under den upphissade Volvon, säger stolt att folkrace är till för alla oavsett kön, etnicitet, läggning eller fysisk förmåga. 

– Det är lite av ett adelsmärke för sporten. Johan Öster som blev förlamad från bröstet och nedåt efter en viltolycka när han var 18 år, har fått hjälp med handikappsanpassning av sin bil, från Hedemora kommun. Han har bara 20 procent kraft i armarna och styr bilen med huvudet. 

– Jag var speaker i Charlottenberg i Värmland i helgen, där han var med och tävlade, och han var svinduktig, säger Totto.  

Heavy säger att folk inom folkracevärlden är väldigt bussiga och hjälpsamma. Vid en tävling i Karlstad körde han sönder kamrevet på sin bil. Eftersom han inte själv kan meka gav han upp, gick och köpte en korv med bröd och tänkte se resten av tävlingen från åskådarplats. 20 minuter senare kom ett par medtävlande fram och sa att de hade lagat bilen åt honom. 

– De flesta ska ha igång bilen och köra till vilket pris som helst. Jag känner folk som stått och bytt ut en hel motor, natten innan en tävling, säger Totto. 

Vid en tävling i Karlstad bröt Lollo tummen på två ställen i första heatet och fick åka till akuten för att få den gipsad. Totto som var speaker på tävlingen förutsatte att hon var borträknad från övriga två heat, men fick syn på henne på startplattan, i tredje heatet.

– Jag är inte så glad i beteendet egentligen. Jag har själv en fotled som krånglar efter en folkracekrasch. Det är inte rimligt att riskera hälsan för en tävling, säger Totto.

Lollo håller upp den sneda tummen och skrattar. 

– Jag bröt den precis i starten och körde sedan två och ett halvt varv, skrikande, med bruten tumme. I tredje heatet såg jag ut som drottning Silvia. Jag styrde med en hand och satt och ”vinkade” med den andra, som var gipsad, ha ha ha. 

Heavy voltade för första gången med sin lila Volvo 740, vid sin senaste tävling i värmländska Fredriksberg. Själva rullningen av banan skrämde inte upp honom det minsta. Men biltaket trycktes in, vilket resulterade i att Heavy satt fastklämd mellan hjälmen och det intryckta taket. 

– Blodet strömmar snabbt till huvudet när man sitter upp och ned. Där satt jag och kunde inte ta mig ur bilen för egen maskin. Då fick jag lite panikkänslor, säger han. 

Heavy och Lollo snålar inte på säkerheten, utan har tvärtom kostat på sig den bästa tänkbara utrustningen. 

– Det finns de som skadar sig mer än vad de skulle behöva, för att de snålat på säkerhetsutrustningen. Man vill inte gärna bli invalidiserad i onödan, säger Heavy. 

Folkracebilarna är vanliga bruksbilar som blivit utrustade med störtbåge, en speciell stol där nackskyddet i vilket hjälmen spänns fast ska skydda mot whiplashskador, fyrapunktsbälte, en speciell bensintank som placeras i bagageutrymmet, samt är trimmade och tömda på all överflödig utrustning som passagerarsäten och mattor. Förarna bär hjälm, brandsäker overall och nackkrage. Maxfarten på banan är 80 km i timmen, men Heavy säger att det definitivt går snabbare. Ett varv på folkracebanan tar tre till fem sekunder och varje heat består av tre varv. Varje tävling består av tre heat, från vilka de förarna med sammanlagt bäst placeringar går till a-, b- eller c-final. 

Jag frågar vem av Lollo och Heavy som är den bästa föraren och Totto, som är upptagen med att montera det nya avgasröret, gormar ”LOLLO!”, inifrån garaget. 

– Nja, alltså, det är ju lite nivåskillnader på dam- och herrklassen. Det är färre konkurrenter i damklassen och därmed lite lättare för Lollo att nå en bra placering. Vi klockade varandra nu senast på Motalafestivalen. Lollo körde ett varv på 42 sekunder och jag på 36, säger Heavy. 

Trots att det är färre kvinnor än män som kör folkrace är det i jämförelse med andra motorsporter många kvinnliga deltagare. Heavy uppskattar det till runt 20 procent kvinnliga förare. 

Lockelsen för honom har alltid varit motorsport i vilken man sladdar och kör på grus. 

– Köra på två hjul är jag rädd för och rally är på tok för dyrt, så folkrace är det naturliga valet. Det kostar ju en del även att köra folk race, men de 20 000 jag fick lägga ned på att köpa bil och utrustning är ändå en överkomlig summa, säger Heavy. 

Efter varje tävling är samtliga bilar till salu för övriga deltagare, till ett fast pris på  6­ 500 kronor. Men det är inte så enkelt att man kan köpa vilken bil man vill. Intresserade spekulanter får köpa lotter för 200 kronor styck på det bilnummer de siktat in sig på. Den spekulant som sedan vinner lottodragningen får lov att köpa bilen till det fasta priset. Heavy säger att försäljningen och det låga priset är en viktig del i sporten, med syftet att bibehålla folkligheten och möjligheten för gemene man att ha råd att delta.

– Du kan aldrig köpa dig till framgång genom att investera i en topputrustad, dyr bil. Gör du det blir du av med den direkt. Det är det som är hela poängen, säger han. 

Lollo säger att hon och Heavy aldrig blivit av med någon av sina folkracebilar. 

– Det är ingen som velat köpa dem. Förmodligen för att de lägger ut en blå dimma av avgaser efter sig, som Kit i Nightrider, säger hon och skrattar. 

Några prispengar att tala om i tävlingar finns det inte heller. 

– Du får vara glad om du får en läsk. Jag har vunnit en julskinka och ett par pokaler. Man håller på för att det är roligt, inte för att bli rik, säger Heavy.

Något officiellt SM finns inte, men Vimmerby semesterrace och Motala folkracefestival är de två prestigefyllda tävlingarna, där nivån på bilarna och förarna är i absolut toppklass. 

– Vinner du där är du jävligt bra. Nivån på bilarna är en helt annan och värdet på dem ligger runt 40 000 kronor. Även om man kan buda på sin egen bil är det chanslöst för deltagarna att få behålla dem här. Det läggs omkring 400 anbud per bil i Motala, säger Heavy. 

Folkrace är en utbredd folklig sport med omkring 400 svenska tävlingar per år även om storleken på evenemangen varierar från 15 000 betalande besökare i Motala, till strax över 300 i Värmländska Likenäs. Totto som kört 320 tävlingar i Sverige, 70 i Norge och bara i år arbetat som speaker på 26 olika evenemang, säger att intresset är störst i Dalarna, Värmland och Skåne.

– Tyvärr är intresset lite klenare här runt Örebro. Men det är en kulturell fråga tror jag. I Dalarna har varenda tonåring en gammal skrotbil de kör omkring med på åkrarna, långt innan de får körkort. Det är klart det spelar roll. Sedan ska det finnas en eldsjäl på orten också, som tar tag i föreningen och arrangemangen, säger han. 

Lollo beskriver tjusningen med folkrace. 

– Det bästa är nog när man står där på startlinjen med pirret i magen, foten på kopplingen och darret i benet. Under själva racet är det roligast att jaga. 

Heavy håller med. 

– Att leda är inte så roligt. Då känner man sig bara jagad och nervös. Det är roligare att ligga tvåa eller trea och ha en chans att gå om. Sedan är det ju väldigt roligt att tacklas lite. När det börjar smälla rejält och fyra bilar vill åt samma håll, då växer hornen ut i pannan. 

Alla former av krockar är inte tillåtna i folkrace. Det är inte tillåtet att trycka till en annan bil med syfte att få den att snurra eller glida av banan. Det som är tillåtet är tacklingar för att ta sig förbi medtävlande som valt samma färdbana. De flesta krascherna sker på startsträckan då ingen viker sig en tum för någon annan. Heavy säger att han blivit modigare under de tre år han tävlat. 

– Första omgångarna ville man ju bara ta sig runt banan helskinnad. I dag blir jag inte så rädd när det smäller i plåten, utan vågar gasa mig ur en sådan situation. 

Han menar att det är just den kvaliteten som skiljer en bra förare från en sämre. Att man vågar. 

– Sedan handlar det så klart om erfarenhet också. De förare som kört länge har gjort alla banor och vet hur de ska ta kurvorna, säger Heavy. 

Lördag morgon klockan tjugo över tio står Heavy startklar och i köposition, för att köra ned till startlinjen och första heatet på Amsberg folk racebana, utanför Borlänge. Solen skiner från en klarblå himmel och temperaturen har nått upp till dryga 20 grader. Trots att vi är i mitten på september. 

– Jag har varit ovanligt nervös hela morgonen, jag vet inte varför, säger Heavy. 

Heavy kör ned, ställer sig i position, medan jag själv söker upp en bra plats i mitten av banan, för att fota starten. Men så lägger bilen plötsligt av och sex stycken funktionärer rusar fram för att rulla Heavy och bil bort från startlinjen. Starten går och Heavy står snopet kvar. En stund senare får jag veta att något är fel på bensinslangen. 

– Som tur var hade den inte lossnat, utan gått sönder. Eftersom det enda jag bidrog med i måndags var att sätta dit den där slangen. Faaan vilket antiklimax det här blev!

Chanserna att gå till final blir avsevärt decimerade eftersom Heavy får noll poäng i första avbrutna heatet, men Tony Hedström kryper in under 244:an och byter till en ny bensinslang. En halvtimme senare är Heavy på banan igen och placerar sig på en andra plats i det andra heatet. Hoppets stjärna lyser åter. 

– Om jag vinner sista heatet kan jag nog ändå ta mig till c-final, eftersom så många kört av i dag. Jag ska baske mig vinna tredje heatet, säger han förhoppningsfullt. 

Men direkt efter start i tredje heatet uppstår en gruppkollision och Heavy hamnar näst sist, av de sex bilarna. Han kör in ett par placeringar och slutar på en tredjeplats. 

– Jag är ändå rätt nöjd. Jag körde bra och gjorde två snygga omkörningar under sista varvet, säger Heavy som tillsammans med Lollo och Tony får se resten av tävlingen från åskådarplats. 

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

2 weeks sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad