Sitges är otroligt vackert med byggnader från 1400-talet och ändlösa nudiststränder. Den perfekta staden för en filmfestival. Skönheten möter odjuret. Här syndar bläckfisken med papardellen och Estrellan botar solens uv-strålar. En kuliss av hedonism bakom världens blodigaste filmurval, skapade av världens skarpaste filmskapare. I år besöks festivalen av bland annat Ben Wheatley, Brandon Cronenberg och Jennifer Lynch. Den senare är i Sitges för att visa Chained, en film om världen vi lever i och de monster som gömmer sig under ytan. Efter en försening på cirka två timmar får jag äntligen chansen att prata en stund med henne. Vi ses i trädgården till festivalhotellet, Meliá, det är otroligt varmt. Jennifer röker den ena cigaretten efter den andra, orden kastas ur henne, liksom skratten och det idogt återkommande: fuck. När jag tackar henne för att ha gjort den enda sanna skräckfilmen på det här årets upplaga av Sitges filmfestival får jag en kram och ett: ”Gud välsigne dig.” Vi fortsätter prata om responsen Chained fått och att den nyligen stämplats med den inte helt attraktiva åldersgränsen NC-17 av MPAA i USA.

– Det är många som reagerat på samma sätt som MPAA. ”Varför gör du så här mot oss? Det här är för realistiskt, du borde aldrig ha gjort den här filmen över huvud taget.” Jag förstår det inte. Man ska må dåligt, riktigt jävla dåligt av att se Chained, gör man inte det så har jag misslyckats.

Filmen börjar i familjens trygga vrå men lämnar snabbt all värme bakom sig då nioåriga Tim (Evan Bird) och hans mamma blir bortförda av taxichauffören/seriemördaren Bob (Vincent D’Onofrio). Tims mamma mördas medan Tim lever vidare som Bobs hjälpreda och slav. Hans uppgifter består i att laga frukost, klippa ut dödsannonser och begrava de offer Bob lämnar efter sig. Åren går och en bisarr relation dem emellan utvecklas. Man får även en del ledtrådar till varför Bob blivit som han blivit. 

Med risk för att låta som MPAA. Varför gör du så här mot oss? 

– Jag ville berätta en historia om ett mänskligt monster, hur de fungerar och vad som gjort dem till vad de är. Vi misshandlar våra barn till att växa upp som dåliga människor. Ingen blir lyckligare än jag om vi kan starta en dialog kring detta.

Det finns skräckfilmer som skrämmer och så finns det skräckfilmer med högre ambitioner än så. Förintande ambitioner. Där det fiktiva går hand i hand med en potentiell verklighet och rädslan innebär ett ständigt refererande till en möjlig morgondag för betraktaren. Det kan hända dig. På senare tid har nihilistiska grymheter som Martyrs, The Divide och À l’intérieur gått i bräschen för denna neo-realistiska terrorgenre. Chained av Jennifer Lynch följer definitivt i deras fotspår. 

– Tidigare har jag varvat allvar med humor, som i Surveillance till exempel. Det hörde till historien. Våldet skulle vara överdrivet och humorn svart. I Chained berättar jag en annan historia och humorn existerar knappt. Visst kan man komma på sig själv med att skratta åt vissa scener, men på ett nervöst, ängsligt sätt i så fall. 

När jag såg filmen så uteblev skratten helt och hållet, publiken var knäpptyst, bortsett från  ett tillfälle. Lite udda med tanke på att publiken bara timmar tidigare jublat åt våldet i Franck Khalfouns remake av William Lustigs Maniac. Hur kommer det sig tror du?

– Jag tror inte att Chained attraherar samma typ av publik. Filmen är inte lika förförisk som till exempel Maniac. Våldet ser ut som det gör i verkligheten. Dessutom så har den ett barn i huvudrollen, vilket komplicerar saker och ting.

Men det är inte bara det som komplicerar saker och ting i Chained. Även det faktum att mördaren Bob stundvis framstår som sympatisk utmanar tittaren lite extra. Inledningsvis presenteras han som ett brutalt odjur med hat och inget annat än hat i blicken. Lägg till detta en kroppshydda av gigantiska proportioner och du borde ha en rätt bra bild av honom. Föreställ dig sedan samma människa i fosterställning med tårar rinnandes längs med kinderna, skrikande, jagad av barndomens demoner. Minnen av våld och sexuella övergrepp. Hur lite vi än vill så börjar vi förstå varför Bob agerar som han gör.

– Det var hela syftet. Tanken är ju inte att man ska sympatisera med Bob utan bara förstå varför han blivit som han är. Han är fortfarande ett jävla as. Men han föddes inte som ett as. Ingen föds ond.