Into Eternity, som Zenit skrev om i våras, får nu svensk biopremiär. Filmen, som regisserats av danske Michael Madsen, beskrivs som en ”dokumentär thriller”. Redan i inledningen slås tonen an. Vi rör oss långsamt längs en öde väg genom ett kargt finländskt landskap. En mörk tunnel öppnar sig för oss. Den leder ner i underjorden, in i ”Onkalo”, finska för gömställe.

Det som ska gömmas här är utbränt kärnbränsle. Denna ”eld som aldrig slocknar” måste isoleras i minst 100 000 år, kanske dubbelt så länge – en tidsrymd som på ett ungefär motsvarar den tid som den biologiskt moderna människan existerat.

Under denna ”evighet” måste Onkalo stå emot naturkatastrofer, krig, samhällens uppgång och sönderfall och åtminstone en istid. Tusentals framtida generationer måste hindras från att bryta sig in i denna giftiga gravkammare.

Men hur håller man då den nyfikna människan borta så länge? Hur kommunicerar vi faran till människor som inte längre förstår våra utdöda språk, vars kulturer är väsensskilda från vår?

Och vad betyder det att gömman också är en skattkammare för samvetslösa vapentillverkare?

Några av de forskare, affärsmän och politiker som Madsen intervjuat menar att det bästa är om Onkalo helt enkelt glöms bort när det, om nästan 100 år, slutligen täcks med betong. Men kan vi glömma? Kommer inte vetskapen att överleva i myter och vandringssägner, berättelser som på en och samma gång skrämmer och lockar?
 
Kärnkraften ses ibland som ett tecken på mänsklig hybris, övertro på vår förmåga att tämja naturen. Men jag ser inte mycket av hybris bland Madsens intervjuoffer. Desto mer av osäkerhet och frågor som hänger ödesmättade i luften.

Den kärnkraftsrenässans som sveper över världen är snarare ett tragiskt bevis på desperation och bristande självförtroende. Överklassen klamrar sig fast vid en desperat, dyr, kortsiktig (snart tar uranet slut), livsfarlig ”lösning” på vårt produktionssystems omättliga energibehov, medan arbetarklassen saknar självförtroendet att på allvar utmana kapitalismens apokalyptiska tillväxtlogik.

Onkalo, som är den första permanenta förvaringsplatsen för kärnbränsle, rymmer bara det finländska avfallet. Resten av kärnkraftsnationerna står ännu sämre förberedda. I USA ser det ut som att man nu är på väg att avveckla planerna på att bygga en slutförvaring i Yucca Mountain. Som alltid väntar makthavarna på osannolika tekniska superfixar. Kanske hoppas man också i tysthet på möjligheten att kunna exportera avfallet till fattigare delar av jorden.

På hemväg från biografen möts jag av FP:s valaffischer där Marit Paulsen låter oss veta att vi behöver kärnkraft ”för klimatets skull”, liksom vi en gång behövde EU för kossornas bästa. Jag skulle vilja rekommendera henne ett biobesök i höst. Men för denna gamla bondmora, som är van vid lite skit under naglarna, är kanske ingenting längre för smutsigt.