Scenerna från Tahrirtorget i vintras var fantastiska. Att så många människor, de kunde räknas i miljoner, var beredda att utmana militärdiktaturen var underbart.

Samtidigt var det lätt att se orsakerna. Den 83-årige Hosni Mubarak var en gammal sjuk man, och hans son och tilltänkta arvinge var uppenbarligen inte ett alternativ för den militära maktstrukturen. Lite cyniskt kunde segern på Tahrirtorget sammanfattas med att pensionsåldern för gamla diktatorer fastställdes till 83 år. Militären fortsatte ju styra, även om fria val utlovades.

Tankarna gick osökt till The Who:s 40 år gamla rocklåt Won’t Get Fooled Again om upprorstider och oron för att folket på gatorna ska bli lurade än en gång av de nya ledarna. Särskilt till de avslutande raderna:

”Meet the new boss – same as the old boss!”

Naturligtvis medförde upproret en rad andra saker, folket fick bevisat att det inte bara är rätt utan även möjligt att resa sig mot makten. Oberoende fackföreningar fick möjlighet att etablera sig och en politisk opposition kunde formera sig.

Samtidigt stod det klart att både islamistiska Muslimska Brödraskapet och militärregimen gjorde vad de kunde för att lansera brödraskapet som det politiska alternativet, på gott eller ont beroende på synvinkel.

När valen nu avklarats till två tredjedelar har islamisterna kopplat ett stadigt politiskt grepp om Egypten – och samtidigt slår militären ned med järnnäven mot demonstranterna på Tahrirtorget. Bilderna på misshandlade och dödade demonstranter är avskyvärda, och en tydlig signal om att den nya regimen inte kommer att tolerera mer folkligt motstånd.

Muslimska Brödraskapet har tidvis varit en hårt förföljd gruppering i Egypten, samtidigt har det lyckats bygga en stabil organisation, med lokalavdelningar i hela Egypten, som krävts för att klara av att driva en framgångsrik valkampanj efter decennier av diktatur. Något inte demonstranterna i Kairo hunnit med på den korta tid de haft på sig. De liberala och socialistiska partierna som främst representerar stämningarna bland demonstranterna på Tahrirtorget fick – trots att de för omvärlden symboliserat omvälvningarna i Egypten – storstryk i valen av brödraskapets Frihets- och Rättvisepartiet och de ultrakonservativa salafisterna.

Trots att skillnaderna är många, är det omöjligt att inte påminnas om den iranska revolutionen 1979 och utvecklingen mot religiös diktatur där. Även i Iran störtades en USA-stödd ledare i ett folkligt uppror, även i Iran trängdes socialister ut av islamister.

Det återstår att se vad Egyptens islamister gör med sin nyvunna politiska makt, och hur relationen med militären kommer att se ut framöver. Klart är att om den tredje valetappen får liknande resultat som de två avklarade så har de ett mycket kraftfullt mandat.

Tankarna går än en gång till the Who:s Won’t Get Fooled Again:

”There’s nothing in the street
Looks any different to me
And the slogans are replaced, by-the-bye
And the parting on the left
Is now the parting on the right
And the beards have all grown longer overnight.”