Anders sitter vid ratten och känner plötsligt meningslösheten krypa ända in i själen – han blundar och räknar till 100. När han vaknar upp på sjukhuset är ångesten stark, livets misstag och missar har kommit i kapp.

Helena köpte barndomens drömhus och tvingade man och dotter in i ett hotellprojekt som egentligen ingen är intresserad av.

Verner bor i en eländig stuga utan el och vatten och gör sig till byns kuf.

Niklas är bög men låtsas inför sin mamma att hans pojkvän är en inneboende.

Inte osannolikt råkar dessa människor mötas och tvingas blotta sina demoner för varandra. Karin Alvtegen tillhör de bästa deckarförfattarna i Sverige med sina böcker Skuld, Skam, Svek, Saknad och Skugga, med En sannolik historia gör hon en omvänd resa än de många som upptäckt att deckare säljer bättre än romaner. Här finns ingen ond bråd död men starka porträtt av vuxna människor som låtit rädslan krympa tillvaron för dem själva och för omgivningen.

Varifrån kommer ilska, fördomar, hat, förakt, snålhet, avundsjuka? Alvtegen undersöker dessa våra mest skamliga hemliga rum och lägger en varm hand på var och en som söker befrielse från bitterheten. Var och en av huvudpersonerna har anledning att försöka glömma en förlorad barndom, och att skylla allt på det avvikande eller svåra att förstå, men var och en har också möjlighet att själv ta ansvar för sitt liv.

Detta är teman som Alvtegen skrivit om i alla sina tidigare böcker, men då var det grunden till död och plåga, här låter hon sina hjältar i stället lyfta sig själva och skapa ett nytt och självvalt liv. Det är förstås en befrielse att låta en person våga söka en famn att gråta ut sin skam i i stället för att låta henne dränka eller slå ihjäl en medmänniska.

Så predikar Karin Alvtegen också tolerans och samtal i stället för hårdhet och oförsonlighet. Det kan förstås kallas för en slags revolution på Jesusnivå, men poängen är inte att dra ut tänderna på ilskan utan att hitta orsaken till den och rikta den åt rätt håll. Då blir den så mycket mer effektiv – och befriande.