De svenska häxprocesserna var relativt blygsamma i jämförelse med andra delar av Europa. Ungefär 400 personer ska ha avrättats för trolldom under perioden 1492–1704. De flesta av dessa, omkring 300, mötte döden under ”Det stora oväsendet”, som de åtta åren från 1668 till 1676 kom att kallas. Mer än en tredjedel av dessa avrättningar ägde rum i norrländska Ångermanland. Rättegången i Torsåkers socken 1674 har ofta kallats den största häxprocessen i Sverige. Den resulterade också i landets största dokumenterade massavrättning i fredstid. Den exakta siffran är osäker, men lär ligga på mellan 60 och 71 offer.
Ändå var processen i grannsocknen Nordingrå i maj 1675 ännu större. Här ställs 113 av socknens kanske 1 000 invånare inför rätta – kvinnor och män, gamla och unga – medan mer än 200 vittnesmål fastställer att en tredjedel av befolkningen besökt Blåkulla, av tvång eller frivilligt. Samtliga undkom dock rättegången med livet i behåll eftersom historien ville att den kungliga trolldomskommissionens arbete stoppades innan den, som lagen krävde, hann besöka socknen för att utmäta straff. Därför har Nordingrå fått begränsad uppmärksamhet i historieböckerna, trots att processen resulterade i det mest omfattande protokoll vi har kvar från en svensk häxprocess. Det är med utgångspunkt i detta 143-sidiga protokoll – ”antagligen det vansinnigaste dokumentet i Sveriges historia” – som Kalle Holmqvist försöker förstå krafterna bakom detta på ytan så bisarra och främmande historiska skeende i boken Ondskan i Nordingrå.
I polemik mot föreställningen att häxprocesserna bottnade i folklig vidskepelse som ledde till masshysteri beskriver Holmqvist ett förlopp som mer påminner om toppstyrda skenrättegångar likt 1930-talets Moskvaprocesser, och liksom hos dessa är det yttersta syftet att stärka den växande statsapparaten och försäkra sig om att lojaliteten mot makten går före solidariteten med både klassen (grannarna) och familjen. Här finns inga enskilda målsägare, det är kungamakten med Karl XI i spetsen som tar initiativet, medan statens lokala företrädare, prästerskapet, leder de lokala rättegångarna. Därefter avlägger den nyinrättade kungliga trolldomskommissionen visit för att fastställa straffen, vilket den alltså inte hann i Nordingrå.
På uppmaning från högsta ort siktade man tidigt in sig på förhör med barn. Karl XI själv uppmanade till användning av ”någon form av plåga” för misstänkta som inte erkände, ”för att ge dem en föraning om vad som väntar dem i Helvetet”. Men den mest effektiva formen av övertalning låg snarast i att den som inte vittnade frivilligt, det vill säga den som förnekade kännedom om Blåkullaresor och vägrade peka ut andra, i stället själv tenderade att ställas inför rätta och därmed riskerade dödsstraff.
Holmqvist finner inga belägg för att tron på Blåkulla och berättelserna om färderna dit hade någon större spridning före dessa år. Protokollet vittnar i stället om välregisserade förhör där ”sanningen” är klargjord från början och vittnen och åtalade upprepar samma inlärda, tröttsamma formler om och om igen i en ändlös serie av angiverier. Kanske föreföll alltsammans nästan lika absurt för de medverkande bönderna som det gör för oss när vi i dag blickar tillbaka?
Intensifieringen av trolldomsprocesserna i just Ångermanland under dessa år måste förstås mot bakgrund av både lokala och nationella förhållanden. Statsmakten behövde ett fogligt folk som accepterade att betala stormaktstidens erövringskrig med både blod och tunga skatter. Bördan accentuerades ytterligare av att missväxt rådde i Ångermanland vid denna tid. Att skylla hungern på Djävulen och hans jordiska hantlangare ledde skuldfrågan bort från överheten. I stället släppte processerna lös ”ett allas krig mot alla utom mot de riktiga skurkarna”. Häxjakten stoppades av myndigheterna först när de insåg att de höll på att tappa kontrollen över utvecklingen och inte kunde hindra att anklagelser också började göras mot personer högre upp i samhällshierarkin.
”Ondskan” i Nordingrå kom varken från Djävulen eller från folklig vidskepelse. Den släpptes in när överklassen, i en tid av ekonomisk kris, vände granne mot granne, barn mot förälder. Det är inte en ondska som är oss främmande. Tvärtom är det lätt att se parallellerna till vår egen tid, där lågavlönade ställs mot arbetslösa, sjuka mot friska, fattigpensionärer mot flyktingar, landsortens arbetarklassmän mot förorternas invandrarungdomar. Där en amerikansk presidentkandidat kan avfärda 47 procent av folket som ansvarslösa bidragstagare medan ytterligare en runda av klimatförhandlingar uppvisar vår överklass totala brist på ansvarstagande. När motståndet är svagt och klassolidariteten rämnar kryper ondskan in i sprickorna.
Jag låter Kalle Holmqvists egna slutord om häxprocesserna summera: ”Ondskan var inte kaos och galenskap utan tvärtom lag och ordning. Det kan det vara värt att tänka på. Ifall vi nu skulle vilja lära oss något av historien.”
