När man en gång i tiden satte pensionsåldern till 65 år var tanken att de flesta arbetare skulle hinna dö innan de nådde denna aktningsvärda ålder. Men till lagstiftarnas förtret började livslängden öka.
Medellivslängden för män i Sverige är 79 år, medellivslängden för kvinnor är 84. När Fredrik Reinfeldt inför Northen future forum i måndags föreslog en pensionsålder på 75 år så föreslog han därmed att svenska män i medeltal ska få pension i fyra år innan de trillar av pinn.
Dock är det inte arbetare på de tunga, slitsamma och farliga jobben som når upp till eller över medelnivån. De dör tidigare än så. Redan i dag är pensionsåldern för en arbetare inom LO-kollektivet 60–62 år, därefter tar kroppen slut.
Pension vid 75 års ålder vore en klassreform där rätten att vila på sin ålderdom blev ett privilegium för medel- och ägarklass. Förslaget är ett öppet hån mot Sveriges arbetarklass.
Som Arbetaren skrivit om (se nr 4 och 5/2012) har Fas 3 i dag ett större antal inskrivna än Sveriges största företag, Posten, har anställda. De arbetslösa tvingas agera lönedumpare, andelen arbetande fattiga växer. Frågan varför man inte snarare ska se till att de arbetslösa får riktiga jobb än pressa upp pensionsåldern och utförsäkra sjuka ligger nära till hands.
Det har hävdats att vi inte längre har råd med de gamla, att de är en belastning för den arbetande delen av befolkningen. Om det nu är så betungande att vara solidarisk med de gamla och de sjuka, borde man inte börja i rätt ände, med fördelningen?
I stället har man sänkt skatten i allmänhet och helt avskaffat förmögenhetsskatten. De som har mest och överlever längst ska inte också bidra mest till vård och omsorg.
I framtiden måste vi vara beredda att byta jobb flera gånger under livet, hävdar Reinfeldt lite svävande och flummigt. Naiviteten i idén att alla skulle kunna sadla om mitt i livet, att det finns lika mycket av alla sorts jobb, kort sagt att arbetsmarknaden är en sorts butik där alla kan välja och vraka på hyllorna, är så uppenbar att det svider i öronen.
Kanske talar han till dem som gått på myten att klassamhället egentligen inte finns. För dem som jobbar på byggen, i vården, i fabriker, callcenter eller snabbköpskassan är klassamhället en påtaglig verklighet som kostar på ekonomiskt, fysiskt, psykiskt och i livslängd.
Om man ändå vill försöka sig på en klassresa försvåras det av att den högskoleförberedande delen har tagis bort ur de praktiska gymnasieprogrammen. I praktiken ser det inte alls ut som om regeringen vill ha en ökad rörlighet på arbetsmarknaden, tvärt om.
I Storbritannien under 1990-talet blev arbetarklassens dom mycket hård när regeringen försökte införa Pol Tax, en platt skatt som alltså blev mest betungande för dem som hade minst.
Att i praktiken avskaffa pensionerna för arbetarklassen är en om möjligt ännu grövre åtgärd. En öppen klasskamp uppifrån, där man verkar utgå ifrån att arbetarklassen i Sverige aldrig på allvar kommer att sätta ned foten och säga att nog är nog.