Män skriver om mänsklighet, kvinnor om kvinnlighet; européer om livet, afrikaner om Afrika. Så lyder den allmänna uppfattningen. Följaktligen står det, med stora ogenerade bokstäver, på omslaget till äldre svensk utgåva av författaren Ngũgĩ wa Thiong’os Floden mellan bergen: AFRIKAROMAN. Den moderna läsaren rodnar och vänder bort huvudet i skam. Man förstår precis vilken stämning förlaget är ute efter. Nu blir det jamsgrytor, inbördeskrig, och människor i samklang med mångtusenårig visdom.
I liknande men uppdaterade ordalag beskrivs den ivorianska författaren Véronique Tadjos nya roman Långt från min far. På baksidan står det att den är ”en berättelse om dagens Afrika och på samma gång ett porträtt av en uråldrig, nedärvd kultur”. Det är den kanske, men knappast mer än vad en genomsnittlig svensk bekännelseroman handlar om dagens historiskt förankrade Europa. Måste man verkligen skriva så för att få upp intresset?
Hur som helst. Berättelsen kretsar kring Nina, en kvinna i trettioårsåldern vars far just har dött. Hon lämnar sin exil i Frankrike och reser till hemlandet Elfenbenskusten för att ta del i begravningsförberedelserna. Det är mycket att ordna med. Fadern var populär och högt uppsatt i samhället, men gjorde sig allt mer svårtillgänglig sedan han gick miste om posten som hälso- och sjukvårdsminister. När han dog var det som en deklasserad äldre man med, ska det visa sig, många tvivelaktigheter i bagaget.
Eftersom mamman är död och systern knappt har någon kontakt med familjen faller det mesta på Ninas ansvar. Hon ringer runt och informerar folk om vad som hänt, kämpar med släkt och kulturella sedvänjor, går igenom faderns kvarlämnade brev. Förborgade hemligheter kommer snart i dagen. Halvvägs in i romanen har så väl inkassokrav som fyra nya halvsyskon dykt upp. Nina börjar inse att hon knappt kände sin far, om hon gjorde det över huvud taget.
Själva temat med människor som återvänder till begravningar är så klart inte nytt. Det är en perfekt trop för att spela ut diverse frågor om identitet och relationer: vem är jag, var kommer jag ifrån, vad är mitt sammanhang. Det görs utmärkt i Thomas Bernhards monumentala sista roman Utplåning, eller i första delen av Min kamp, där Karl Ove Knausgård städar sin söndersupna pappas igenslummade hem.
I Långt från min far blir det mindre bra. Det stora problemet är berättandets styltighet. Tadjo, eller möjligen översättaren, förlitar sig på klichéer: folk vaknar med ett ryck, kväver snyftningar, känner heta tårar bränna mot ögonlocken. I förlängningen blir det svårt att uppbåda något engagemang för Nina och hennes släkt. De känns vare sig som människor eller välfungerande schabloner, bara som dåligt skrivna pappgestalter. När Ninas hjärta ”bultar hårt” för sjunde gången måste jag dubbelkolla hur många böcker Tadjo faktiskt skrivit: jo, det är över 15.
Liksom karaktärerna lider av sin skapare gör också själva historien det. Trots att ämnet verkligen har potential skrivs det fram utan det flyt och den nerv som man föreställer sig var anledningen till att författaren ens ville berätta om det. Tempot sänks ytterligare av att majoriteten av de många metaforiska miljöskildringarna har som enda funktion att bekräfta det vi redan har läst: Nina är förvirrad, identitet är svårt, pappa levde men nu är han död. Det gör att den inneboende nödvändighet som utmärker alla bra texter, som gör att det känns livsviktigt att de skrevs exakt så här och inte ett ord annorlunda, lyser med sin frånvaro. Hälften hade kunnat strykas och läsupplevelsen ändå varit densamma.
Kanske förstår Tadjo det själv. Så fort det dyker upp en någorlunda subtil scen måste hon nämligen förtydliga dess innebörd, som om hon inte tror att texten bär: ”Nina insåg hur fel hon haft”. Ja, vill man säga, det gjorde läsaren också. Varför litar du inte på oss?
Så läser jag baksidestexten igen, och tänker: kanske just därför. Är man inte övertydlig ser de bara en Afrikaroman.
