Människan är en psykologiskt sammansatt varelse som formas i samspel med andra och därför är relationer viktiga. Det hör till människans grundvillkor att vara tillsammans med andra. Inte heller mår vi bra av att ständigt ligga och lata oss, för vi är nämligen skapta för aktivitet. Mer konsumtion gör oss inte automatiskt lyckliga och många skulle nog må bättre av att gå ned i arbetstid och ägna sig åt sådant som de tycker är angeläget eller åt skapande sysslor. Det är även viktigt att inse att våld bara föder våld och att de inom samtidskulturen förhärskande drömmarna om pengar, skönhet och popularitet inte leder fram till någon sann lycka, inte ens för de som får drömmarna uppfyllda. Det är således nödvändigt att reflektera över vad man vill med sitt liv och fatta egna beslut över sin tillvaro.

Det är några av de visdomsord som vi får ta del av genom att läsa författarparet Spalde och Strindlunds Leva etiskt. Ja, jag är ironisk, om det nu inte är någon som har förstått det. I själva verket är det länge sedan, om någonsin, som jag fått plattityder som de ovan serverade för mig på ett så anspråksfullt och samtidigt valhänt sätt. Det enda förlåtande skulle i så fall vara att boken lockar till skratt: hånskratt.

Uppsåtet är naturligtvis ädelt, att ”rädda världen” och göra alla människor lyckliga. Och visst håller jag med om slutordet: ”Den samhällsordning som dominerar världen fungerar inte”. Men när det de höga idealen krockar med den ohjälpliga språkliga oförmågan uppstår ett fenomen som kallas pekoral, vilket dessvärre sker i detta fall.