I måndagens Eko sa Sveriges försvarsminister Karin Enström ”Alltså, vi gör ju inte den indelningen av länder men det är ju en mycket auktoritär regim” när hon fick frågan om hon anser att Saudiarabien är en diktatur. Efter mycket press gick hon dock senare på dagen med på att nämna landets statsskick vid dess rätta namn.

Orsaken till hennes tidigare tvekan att nämna saker vid deras rätta namn hymlade hon inte mycket med: ”Vi gör ju inte listor, och i det här fallet när det handlar om hur man ska bedöma ett land utifrån om man ska exportera krigsmateriel eller inte, så görs ju det på grundval av ett antal bedömningskriterier.” När det kommer till realpolitik så är lagar och reglementen mycket töjbara, eller så kan de helt köras över.

I de fina talen heter det att politikerna arbetar för oss väljare och ska tjäna medborgarna. Men väl vid makten tjänar de i praktiken ofta helt andra intressen. I detta fall en stor industri som säljer och exporterar vapen.

Karin Enström föser undan bestämmelserna om att Sverige inte ska sälja vapen till diktaturer eller krigförande länder med ett arrogant grepp, hon säger helt enkelt inte D-ordet och anser det därefter vara fritt fram. De kvinnor som i lever som myndlingar under sina män inom landet, den totala bristen på yttrandefrihet, demonstranterna som besköts med saudisk hjälp i Bahrain, dem ska vi tänka bort för ett affärsintresse.

Det är ironiskt att vi är så oerhört måna om en vapenexport som ska garantera ett svenskt självständigt försvar, som inte längre finns. Vi har avvecklat folkarmén i form av värnplikten till förmån för små elitförband och gjort oss beroende av stora allierade som USA och Nato. 

Då återstår inget annat än att flytta fram våra gränser varje gång det stora tuffa landet sparkar. Vi ”måste” delta med trupper i USA:s krigsäventyr i Afghanistan, vars motiv aldrig varit annat än ekonomiska och maktpolitiska. Vi ”måste” utveckla vapen åt USA:s anfallskrig mot Irak. Vi ”måste” se mellan fingrarna med tortyr och utomrättslig justis.

Hand i hand med det realpolitiska övervåldet kommer rena affärsintressen. Saudiarabien är också en bra kund, och de har mycket pengar, det har inte de bahrainska demonstranterna. 

På samma sätt som det inte ingått i Annie Lööfs tänkande att det kunde vara ett problem med diktatur i Kina. Det är ju en jättestor affärspartner! Den liberala friheten är synonym med frihet att driva affärer, någon annan frihet är inte intressant. Diktatur är rentav bättre för liberaler av Lööfs snitt, affärer och utsugning kan ske smidigt.

Även inrikes är det vanligt att politiker arbetar för affärsintressen och inte för medborgarna, därav utförsäljningar, ofta till rena vrakpriser. Gränsen mellan medborgarintressen och maktens intressen är tydlig, för i realiteten prioriteras alltid maktens intressen. Som under FRA-omröstningen när politikerna stod och svävade på målet om varför de ”måste” ha signalspaning. Ingen vill säga rent ut att det handlar om samma fega realpolitik som präglat Sveriges moderna historia i stort.

Att utåt vara neutral men i praktiken föra en eftergiftspolitik mot nazityskland, för att sen i sista stund svänga när det stod klart att det inte var de som skulle vinna kriget. Det motsvaras i hög grad av efterkrigstidens spel under täcket med Nato och dagens svassande för USA, Saudiarabien, Kina och andra ekonomiska storspelare av opportunistiska skäl.