Hot och våld ligger bakom drygt tio procent av alla allvarliga arbetsolyckor inom kommun och regioner. Olyckorna sker ofta i just vård- och kontaktyrken och kvinnor är värst drabbade. Arbetaren har pratat med flera kvinnor som har varit rädda för att dö på jobbet.

Som 21-åring och på sitt första jobb som vårdbiträde på ett demensboende blev Lowe Ivman Anderzon nedtryckt på en säng av en äldre man hon vårdade. 

– Han tog strypgrepp på mig och jag hann tänka att jag skulle dö, berättar hon, en solig semestermorgon i juli.

Hon beskriver att hon blev helt chockad och sprang ut ur rummet, men inte hittade någonstans att sätta sig ner utan sjönk ner på golvet i medicinrummet. Adrenalinet som rädslan och den extrema stressen hon utsatts för pumpade runt i kroppen.

– Då kom en sjuksköterska in och tittade ner på mig och sade: ”Jaha varför sitter du här, hon på rum 4 ska ju duschas.”

I åtta månader orkade hon arbeta kvar, sedan slutade hon. Det som hänt hade hon bara tryckt ner och bort.

I dag är Lowe Ivman Anderzon vice ordförande i Kommunal Stockholm. Men hon har sedan det första jobbet på det där demensboendet haft många olika yrkesroller inom vård och omsorg, som vårdbiträde, mentalskötare och behandlingsassistent. Och incidenterna har avlöst varandra. ”Och blåmärkena på kroppen har i princip varit konstanta.”

– Ibland har jag haft så många blåmärken att mamma en gång frågade om min man slår mig, säger hon och tillägger: 

– Dessutom är det så vanligt att de man tar hand om kommenterar och tar på ens bröst och rumpa att man blir helt avsexualiserad i de här yrkesrollerna.

Normalisering av våld i arbetet

Lowe Ivman Anderzon menar att hot och våld på arbetet för kvinnor i många välfärdsyrken har normaliserats till den grad att det i dag rapporteras som incidenter och arbetsolyckor när det faktiskt handlar om just hot och våld, något som är brottsligt och inte accepteras på de flesta arbetsplatser.

– Det är ju svårt att inte se att det handlar om genus här. Vi är kvinnor och därför behandlas vi så här, säger hon.

En arbetsdag för inte så jättelänge sedan stod Lowe Ivman Anderzon och serverade grönsakssoppa och pannkakor på ett HVB-hem för missbrukande män. En av männen nöjde sig inte med två pannkakor och ville ha fler. När hon sade nej, brast mannens impulskontroll, som hon uttrycker det, och han kastade sin rykande heta soppa rakt i ansiktet på henne. 

Under en dryg timmes samtal hinner hon berätta om tre incidenter från sitt arbetsliv, varav två fått henne att tänka på döden, och som är svåra att ens föreställa sig som en del av vardagen på jobbet. De mindre allvarliga hinner hon inte ens gå in på. Och hon är långt ifrån ensam. Tvärtom är hot och våld och hot om våld vardag för många kvinnor som arbetar inom vård- och kontaktyrken.

En kvinna som arbetar inom psykiatrin, och som vill vara anonym, berättar att hon blev påhoppad av en patient och fick en muskelskada i armen som tog 6 månader att läka. ”Min läkare förbjöd mig att jobba i och med skaderisk innan läkningen var helt klar. Afa försäkring beslutar trots detta att inte ersätta mig eftersom man ‘normalt borde kunna jobba under läkningen’ trots att jag i så fall riskerar läkningsprocessen”, skriver hon till Arbetaren.

Daglig oro för hot och våld

I rapporten Allvarliga arbetsolycksfall orsakade av hot och våld inom kommuner och regioner, framtagen av Afa försäkring och publicerad tidigare i år, framkommer att hot och våld ligger bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn. 

Olyckorna sker ofta i just vård- och kontaktyrken och kvinnor är mest utsatta. Hälften av olyckorna drabbar yrkesgrupperna undersköterskor, vårdbiträden, behandlings- och personliga assistenter.

Hot och våld-olyckorna kan till exempel ha orsakats av att den drabbade blivit hotad verbalt, alternativt hotad med föremål. Olyckorna kan också utgöras av att den drabbade har blivit misshandlad, till exempel sparkad, slagen, riven eller nypt. Skador som uppstår vid hot och våld-olyckor kan vara fysiska, men många av skadorna är av psykisk karaktär.

Rapporten gjord av Afa försäkring bygger på anmälda fall. Men som berättelserna från Lowe Ivman Anderzon visar är det betydligt vanligare än så att utsättas för hot och våld, och att vissa faktiskt dagligen arbetar med rädsla för risken att utsättas.

Jasmina Omerovic är undersköterska och berättar om hur arbetsmiljön på hennes senaste arbetsplats på intensivvårdsavdelningen i Linköping under närmare tio år gjorde henne sjuk på grund av de ständiga hoten och hoten om våld som låg i luften. 

– Jag var ständigt rädd, säger hon.

– Jag var rädd för att någon person som kände patienten skulle hota mig, bli våldsam eller att någon som hade hotat mig skulle göra mig illa, säger hon och berättar att hon gick omkring med pepparsprej i fickan och ofta bad sin man hämta henne efter kvällspassen trots att hon bara hade en tiominuters promenad hem. 

Sjukhuspersonalen måltavlor

Antalet skjutna och skadade gängkriminella som vårdas som patienter har ökat lavinartat inom vården. I takt med det har hot och våld, och hot om våld också blivit vardag för personalen på sjukhuset. Den höga risken för att våldet från gatan följer med in på sjukhuset gör att personer som drabbats av gängrelaterat våld och vårdas på sjukhuset inte får ta emot besök från anhöriga.

Men att neka personer som ber om att få komma in skapar upprördhet och ilska. Aggressioner som Jasmina Omerovic och hennes kollegor får ta emot.

Hon berättar att de hela tiden varit tvungna att vara beredda på att vad som helst skulle kunna hända. 

– Det hände att personer som krävde att få komma in hotade mig, letade upp mig på sociala medier ock så vidare, säger hon och tillägger:

–Trots att vi har tagit bort efternamn och ibland även förnamn från namnbrickorna som en förebyggande åtgärd.

Hon fortsätter:

– Det hände att personer som ville komma in snodde personalkläder och tog sig in på avdelningen. Det gjorde att jag inte alls kände mig säker. 

Inne på sjukhuset finns väktare, de kan följa de anställda som känner sig rädda ut från avdelning och till sjukhusentrén, men därifrån får de anställda klara sig själva.

För Jasmina Omerovic blev det för hög press och stress att leva med höga adrenalinpåslag på grund av rädsla förutom den mer arbetsrelaterade arbetsstressen orsakad av personalbrist, resursbrist och extremt hög arbetsbelastning. Hon blev sjukskriven för utmattning.

– Den emotionella stressen som det innebär att hela tiden vara beredd på att något kan hända gör situationen värre, säger Jasmina Omerovic, och tillägger:

– För mig nådde det en punkt där mina trauman från tiden som krigsbarn, som jag hade bearbetat, triggades igång igen. Jobbet gjorde mig sjuk, säger hon.

Osäkra anställningar ger stora mörkertal

Jasmina Omerovic är med i facket, men säger att det är svårt anmäla den här typen av arbetsrelaterad stress som arbetsskada. Att det lätt förvandlas till en individfråga. 

– Redan under arbetsintervjun hade jag uppgett att jag var stresstålig och i början när jag var ny var jag anställd på några månaders kontrakt i taget– en situation som gjorde att jag inte vågade säga att jag var rädd.

Med tiden fick hon en tillsvidaretjänst, men i takt med att åren gick blev det ändå för mycket.

– För hur mycket stress ska vi tåla?

Jasmina Omerovic är en av uppskattningsvis tusentals kvinnor, som har blivit sjuka på grund av arbetet, men som inte finns med i statistiken över arbetsskador. För hur anmäler man en utmattning som byggts upp under lång tid?

Däremot ska hon göra en tredje operation i handen, efter två misslyckade tidigare i år, dagen efter vårt samtal och det ska hon försöka anmäla som arbetsskada.

Lowe Ivman Anderzon säger att långt från alla har heltidstjänster inom vården och att en del till och med tackar nej, den dag de erbjuds det.

– När du inte vet vad som väntar bakom dörren när du knackar på som hemtjänstpersonal, eller kanske på ett boende, är det fullt förståeligt att många unga, som arbetat som timanställda utan tillsvidareanställning under lång tid och levt med den här stressen dagligen väljer att nöja sig med de procent de får.

Utsattes för mordförsök på jobbet

Och det är inte bara timanställda som inte vet vad som döljer sig bakom dörren. En kall vinternatt den 7 februari 2024 fick Monica Hjalmarsson och hennes kollega i nattpatrullen i Kungsbacka ett larm från ett äldre par de inte hade träffat tidigare. 

De åkte dit och möttes i hallen av en kvinna med blod i håret. Monica Hjalmarsson kände på sig att det var något som inte stod rätt till och bad kvinnan att ta på sig skorna. Kort därefter, bakom en av många stängda dörrar i lägenheten, hörde hon vad hon beskriver som läten från bensindunkar som slår mot varandra. 

– Jag fick en konstig magkänsla och sade till kvinnan och min kollega att vi skulle gå ut. Samtidigt sade kvinnan: ”Han är farlig”. 

Mer minns inte Monica Hjalmarsson förrän – en stark bild som har etsat sig fast – hon vaknar upp på knä på asfalten utanför huset. Mannen hade orsakat en bensin- och gasexplosion i ett mordförsök på henne och de andra två kvinnorna. Mannen och kvinnan dog. Monica Hjalmarsson och hennes kollega överlevde.

I två månader låg hon på sjukhus och sedan följde månader av hemvård tills brännskadorna läkte. Men hon hade överlevt.

– Jag fick fantastisk vård och har i stort sett fått mitt liv tillbaka, förutom arbetet då, säger hon.  

Monica Hjalmarsson närmar sig pensionsåldern, men hade det inte varit för det som hände hade hon tänkt fortsätta det arbete hon hade varit i och trivdes väldigt bra med i fler än de redan 39 år hon arbetat i vården. 

– Men när jag fick erbjudande om att vara hemma ett år med full lön för att sedan gå i pension, så tänkte jag att det ändå var ett sätt att i alla fall få ut något för sveda och värk från kommunen (arbetsköparen red. anm.), säger hon och uttrycker bara tacksamhet över hur allt gått efter det fruktansvärda som hänt.

Samvetsstress och våldsberedskap

Vårdpersonalen har konstant samvetsstress för att inte hinna ge den vård och framför allt omsorg som de skulle önska till dem de vårdar. Samtidigt som de hela tiden måste hålla garden uppe för att det när som helst kan uppstå våldsamma situationer. Och det första – bristen på tid – gör också att brukare och äldre och andra som behöver vård blir oroligare och då ofta även aggressivare i vårdsituationerna, blir vanligare.

Anneli Näsvall, pensionerad undersköterska i Luleå beskriver för Arbetaren hur oroliga äldre, som inte kan ge uttryck för sina behov, lämnas ensamma när personalen tvingas springa till nästa.

– Humaniteten med att vi skall ge omsorg tynas ut och alla mår dåligt. Att sitta en stund med orolig och ångestfylld patient för att lyssna, lugna, stödja, hålla handen, den tiden är förbi. Resultatet blir aggression – att de får utlopp för sina känslor på så sätt, säger hon.

Förebyggande arbete nödvändigt

Lowe Ivman Anderzon vill att vi riktar fokus mot vad som kan göras för att förbättra situationen. Hon menar att den låga bemanningen i välfärden är förödande för just det förebyggande arbetet.

Till exempel är det i dag vanligt med uppdelade arbetspass på många vårdinrättningar, vilket innebär att undersköterskor och vårdbiträden arbetar morgon och sedan eftermiddag/kväll, när det är som mest att göra.

– Men det är just under de där lite lugnare timmarna runt lunch som personalen, som ofta består av flera timanställda och vikarier som ofta flyttas runt, skulle få tid att prata om det specifika arbetet med just den aktuella vårdgruppen, säger Lowe Ivman Anderzon.

Någon kanske har tips på vad man kan prata om med en dement patient som ofta blir aggressiv för att få hen lugn och därmed undvika att det ska göra ont när man gör sina vanliga omvårdnadssysslor. Att få och ge råd om hur man bäst kan ta hand om de äldre på boendet, om det finns knep att ta till för att det ska gå lättare att utföra arbetsuppgifterna tillsammans med de äldre, särskilt de som lätt bli oroliga och spända och då lätt gör illa personalen.

Lowe Ivman Anderzon säger att hon är övertygad om att överdödligheten på vissa äldreboenden och andra vårdinrättningar under pandemin också berodde på att det i dag inte finns tid att vara med de äldre på ett sätt så att man lär känna dem och hinner registrera förändrade mönster.

– Om jag regelbundet besöker en äldre person och ser att vattenkannan är full med vatten och står på samma ställe under en längre tid, så förstår jag att hon inte har vattnat sina blommor som hon brukar. Eller om hon inte äter en halv smörgås samma tid som vanligt, då är det ett tecken på att något inte är som vanligt, säger Lowe Ivman Anderzon och tillägger:

– Att iaktta och uppfatta förändrade livsmönster, tillsynes småsaker, kan spela en avgörande betydelse för att ge rätt vård och rädda liv hos äldre.

För att uppnå en bättre omsorg om personalen krävs också stöttande chefer som ser, förstår och vet när de behöver gripa in, menar Lowe Ivman Anderzon.

– När jag fick soppa i ansiktet blev jag helt chockad, men då hade jag en chef som ledde ut mig ur rummet och såg till att jag fick tid att landa efter det som hänt. Hon erbjöd också stödsamtal. Så måste det gå till vid varje incident – från liten till stor.

• #57/2025
• Inrikes

Arbetsolyckor ökar bland kvinnor – Lynn Ahlbom förlorade jobbet och livsglädjen efter axelskada

Allt fler blir sjuka på jobbet. Framför allt kvinnor. Förra året ökade anmälningarna om arbetssjukdomar med 13 procent. Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro. Lynn Ahlbom arbetade i ett år med en axelskada. I dag har hon fått hjälp, men förlorat både jobbet och livsglädjen.

Under 2024 anmäldes 13 500 arbetssjukdomar, vilket är en ökning med 1 600 jämfört med 2023. Det framkommer i rapporten, Arbetsskador 2024, framtagen av Arbetsmiljöverket. Den största ökningen gäller arbetssjukdomar på grund av organisatoriska och sociala orsaker. Ökningen handlar framför allt om en ohälsosam arbetsbelastning, särskilt bland kvinnor inom vård, omsorg och utbildning. 

Under samma period anmälde kvinnor 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, totalt handlade det om 18 700 olycksanmälningar under arbetstid.

En av de som har drabbats av en arbetsolycka är Lynn Ahlbom. Efter många år på posten tvingades hon byta yrke på grund av en flytt. Hon anställdes som vårdbiträde på ett äldreboende. I det nya yrket och bara efter några år hände något som kom att vända upp och ner på hennes liv.

Det var ett vanligt arbetspass när en äldre kvinna som hon skulle hjälpa helt plötsligt tappade balansen och höll på att ramla. Lynn Ahlbom reagerade instinktivt för att hjälpa henne och sträckte sig ner för att hindra kvinnan från att slå i huvudet i golvet – en häftig rörelse som skulle förändra allt för henne.

– Det gjorde ont. Jätteont, men jag tog en värktablett och fortsatte arbeta, inleder hon sin berättelse när vi möts upp på en tågstation i Uppland.

Läkaren skrev bara ut smärtstillande

Tre dagar senare hade högeraxeln svullnat upp och dunkade av värk, så Lynn Ahlbom uppsökte en läkare. Han skrev ut värktabletter och sade att hon inte kunde göra annat än att vänta ut svullnaden. 

– I ett år fortsatte jag att arbeta och han fortsatte att skriva ut smärtstillande läkemedel, säger hon.

När ett år hade gått kände Lynn Ahlbom att det måste vara något fel, eftersom axeln i princip gjorde lika ont fortfarande, dag och natt. Så hon uppsökte en annan läkare.

– Han skickade mig på röntgen och de såg att ledband i axeln var av, och läkaren undrade hur länge jag hade varit sjukskriven. Jag sade att jag hade jobbat på, vilket enligt honom inte borde ha varit möjligt med den skada jag hade fått den dagen ett år tidigare. 

Lynn Ahlbom fick snabbt tid för operation. Först kändes det bra, men efter ett par tre månader skulle det visa sig att operationen inte hade lyckats, och det gjorde fortfarande ont att använda armen. Därefter ställdes hon inför valet att få en remiss till smärtkliniken eller operera in en ryggmärgsstimulator. Hon valde det senare, trots att det inte fanns några garantier för att operationen skulle lyckas.  

Med arbetsolyckan försvann livsglädjen

I dag kan hon lyfta armen 90 grader, lyfter hon den högre än så börjar hela armen vibrera. Och det gör fortfarande ont.

– Jag har tappat mina intressen, och lusten att umgås med min man och göra familjeaktiviteter. Det är som att jag inte har något att ge till dem längre, säger hon.

Före olyckan lagade hon mat till sina tre hemmaboende barn varje dag efter jobbet, eftersom hon fann glädje i det. Men sedan hon fick ont av att röra ihop en sås i kastrullen har all lust till matlagning runnit av henne, säger hon med sorg i rösten.

Inga alternativa arbetsuppgifter

Lynn Ahlbom fick hjälp av sin dåvarande chef att anmäla händelsen som arbetsolycka och har efter utredning och mycket kamp fått nedsatt arbetsförmåga med 7 procent, men det är alldeles för lite, menar hon.

Från jobbet, säger hon, fanns det med tiden ett tryck på att hon skulle sluta, eftersom hon inte klarade den belastning som de vardagliga arbetsuppgifterna innebär och det inte fanns några alternativa arbetsuppgifter till henne. 

Kvinnor drabbas mest

Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverkets rapport. Flest arbetssjukdomar per 1 000 sysselsatta finns inom offentlig förvaltning och försvar. Det handlar om ohälsosamma arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning.

Den näst vanligaste orsaken till anmälda arbetssjukdomar är ergonomisk belastning.

Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro mest. 2024 anmäldes 40 100 arbetsolyckor med sjukfrånvaro, vilket var en ökning med 2 procent jämfört med 2023. Bland män anmäldes cirka 21 400 arbetsolyckor, vilket var en minskning med 600 från året innan. Medan kvinnorna anmälde 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, runt 18 700 anmälningar, och därmed stod för den totala ökningen.

Enligt Lars Lööw, generaldirektör för Arbetsmiljöverket, går utvecklingen åt helt fel håll.

– Det är allvarligt. Vi ser en fortsatt stor ökning av arbetssjukdomar orsakade av en ohälsosam arbetsbelastning. Det här är ett strukturellt problem där vi är flera som behöver samlas för att få till en hållbar lösning, säger han i ett pressmeddelande.

Ann-Kristin Häggström som arbetar inom hemtjänsten säger att hon trivs bra på sitt jobb – med brukare, anhöriga, kollegor och vikarier. 

– Det som stressar mig och säkert fler bland mina kolleger är dessa så kallade resurspass, som innebär att man ska fara som oinskolad på nya ställen, där man inte vet vad pensionärer behöver hjälp med, säger hon och tillägger: 

– Ibland fungerar inte gps:en och då vet man inte ens var man ska.

Arbetsolyckor och sjukdomar kan förebyggas

Ann-Kristin Häggström tycker inte att det är acceptabelt, eftersom det är viktigt att allt ska fungera för de äldre.

– Missar jag eller mina kolleger något är det avvikelserapportering som gäller direkt, säger hon och tillägger att hon skulle vilja se att undersköterskornas arbete uppmärksammas. 

– Vi behöver få högre status, uppskattning och en värdig lön och arbetsmiljö. Som det är nu slutar många utbildade och kompetenta kolleger. Det är ett oerhört svinn, säger Ann-Kristin Häggström.

När det kommer till dödsolyckor drabbas män oftare av död på arbetet. 2024 skedde 40 arbetsolyckor med dödlig utgång. 39 av dem drabbade män. Men kvinnor dör också av jobbet. Mångårig stress och påfrestning sliter både på kroppen och organen i kroppen.

– Män och kvinnor utsätts för olika arbetsmiljörisker eftersom de i stor utsträckning arbetar inom olika branscher. Men det som är gemensamt är att många arbetsolyckor och arbetssjukdomar kan förebyggas genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Det är viktigt att både incidenter, arbetsolyckor och arbetssjukdomar som har inträffat anmäls. Det är en förutsättning för att arbetsgivare ska bli bättre på att förebygga risker så att vi inte blir sjuka, skadade eller dör på jobbet, säger Lars Lööw.

I ett Sverige där fattigdomen ökar är sommarlovet en tuff period för många barnfamiljer. För att minska utsattheten arrangerar Stadsmissionen aktiviteter runt om i landet. 
– Det är två perioder som blir extra tuffa för de som kämpar: Jul och juli, säger Jonas Rydberg, generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner. 

Jonna Alfvegren, enhetschef på Stadsmissionens mötesplats i Vårberg, södra Stockholm, öppnar dörren och visar runt i deras lokal. I köket står ett bytta fylld med bröd som snart ska tas ut till parken där ”Mötesplats familj” äger rum i dag. 

Hon går vidare in i ett stort rum med stolar och bord. Här brukar föräldrarna ofta sitta, medan barnen helst leker i lekrummen som ligger intill. Det ringer på klockan och två mammor kommer in med barn och lånar toaletten innan de går vidare till parken. Ett av barnen ber Jonna Alfvegren sätta upp hans lugg i en tofs. 

I sommar anordnar Sveriges Stadsmissioner aktiviteter för nästan 5 000 personer runt om i landet. I början på sommaren kan barn, ungdomar och familjer anmäla sig till bland annat utflykter och kollo. 

När det kommer till kolloverksamheten erbjuder Stadsmissionerna i Göteborg, Stockholm, Umeå, Uppsala och Östergörland kollo för 1 400 personer i år. På vissa kollon får även föräldrarna följa med. För många familjer är det den enda utflykt de har möjlighet att göra under sommaren.

– Där kan vi ge familjer en upplevelse som sträcker sig över flera dagar, där de får lämna vardagen, säger Jonna Alfvegren. 

Rätten till en sommarberättelse 

I dag är även Jonas Rydberg på plats i Vårberg. Han är generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner, en riksförening som samlar lokala Stadsmissioner runt om i landet, däribland Stockholms Stadsmission som mötesplatsen i Vårberg tillhör.

De båda lyfter vikten av att barn ska få ha en egen sommarberättelse när skolan drar igång – att varje barn ska få uppleva något kul under sommarlovet. 

– Det är en utsatt livssituation för barnen om de inte kan berätta något de gjort under sommarlovet. Man blir lätt exkluderad om man inte kan delta i samtal med kompisar, om man kanske aldrig har varit på en nöjesplats. Det skapar en känsla av att vara annorlunda och inte höra till, säger Jonas Rydberg och tillägger:

– Att vi kan skicka med en berättelse gör större skillnad än man kan tro, säger han. 

Alla Stadsmissioner har ett tydligt barnfokus, inte minst under sommaren. Inte minst för att skolorna håller stängt. Jonas Rydberg anser att systemet med två terminer och tio veckors sommarlov behöver reformeras, att det är för tufft för många barnfamiljer. 

– Jag tror inte på den modellen. Jag tror att det skulle vara bättre med ett kortare sommarlov, säger Jonas Rydberg. 

• #81/2024
• Inrikes

Det nya Fattigsverige: Fler tvingas be om hjälp till mat

Fattigdomen ökar i Sverige 

Sedan 2021 har andelen fattiga i Sverige fördubblats. Enligt statistik från SCB levde 3,5 procent i materiell och social fattigdom för fyra år sedan. I den senaste mätningen var andelen uppe i 7 procent. Det motsvarar omkring 700 000 personer. 

– Det är jättekonstigt att en sådan dramatisk ökning inte påtalas mer i medier, säger Jonas Rydberg. 

Rapporten, Barnfamiljers ekonomiska svårigheter 2025, beställd av Rädda barnen, Hyresgästföreningen, Majblomman och Röda korset, visar på att nästan var tredje ensamstående förälder med låg inkomst haft svårt att äta sig mätt under det senaste halvåret. Nästan lika många uppger att de har svårt att betala hyran och 60 procent uppger att de har svårigheter att betala för fritidsaktiviteter för sina barn.  

Samtidigt ligger bostadsbidraget kvar på 1997 års nivåer. Detta trots att hyrorna ökat med nära 80 procent sedan dess. 

– Sverige har antagit en nollvision av barnvräkningar, men tvärtemot visionen ser vi att barnvräkningarna har ökat under de senaste åren, sade Hyresgästföreningens chefekonom, Martin Hofverberg, i ett pressmeddelande den 20 maj. Han menar att bostadsbidraget ”avskaffat sig självt om tio år” om ingenting görs. 

På Stadsmissionerna märker de av den allt mer ansträngda ekonomiska situationen för många barnfamiljer. 

– Det är två perioder som blir extra tuffa för de som kämpar: Jul och juli. Det vi har märkt de senaste åren är att fler kommer och frågar efter mat under loven, säger Jonas Rydberg. 

Han berättar att mat har blivit en väsentlig del av Stadsmissionens verksamhet och att nästan 70 procent av deras insatser handlar om just mat nu för tiden.

En annan stor del av Stadsmissionens arbete är att se till att personer får rätt hjälp av myndigheterna. 

– Vårt högsta mål är egenmakten, säger han. 

I ett pressmeddelande från den 3 juli presenterar Sveriges Stadsmissioner en rad rekommendationer till regeringen. Bland annat att de vill se riktade statsbidrag till skolor och förskolor i utsatta områden – så att barn får frukost och ett lagat mål mat om dagen, även under loven. 

De föreslår även en höjning av barnbidraget, som ”ett enkelt och träffsäkert sätt att förbättra vardagen för barnfamiljer.” 

• #49/2025
• Inrikes

Nya lagar i juli: Dyrare läkemedel och slopad flygskatt

Ett vardagsrum med plats för alla 

På Mötesplats Vårberg erbjuds under sommarens familjeaktiviteter, som hålls på tisdagar och onsdagar, mat, lekar och andra aktiviteter, såsom familjeutflykter till Gröna Lund och Skansen. Som alla Stadsmissionens öppna mötesplatser är det kostnadsfritt att vara här. 

Jonna Alfvegren berättar att mötesplatsen är populär. Vissa dagar ringlar kön så lång att de behöver säga nej till vissa, alla får helt enkelt inte plats. 

Här får även föräldrarna komma och ta en kopp kaffe och samtala med andra. På så sätt blir det som ett utvidgat vardagsrum i ett område där många är trångbodda och kanske varken har plats eller råd att bjuda hem vänner. 

– Men målet är att föräldrar ska komma hit och umgås med sina barn: Pyssla ihop, sjunga, leka, säger Jonna Alfvegren och tillägger att de också är ute mycket i närområdet under somrarna. 

Jonas Rydberg lägger till att det även handlar om att visa att man kan vara i hela staden. 

– Även om man bor i Vårberg, så äger man Kungsholmen och Djurgården. Man har lika mycket rätt att vara där som alla andra, säger han. 

Stadsmissionen har märkt att allt fler vänder sig till dem för att få hjälp med grundläggande behov som mat och kläder. Jonas Rydberg är tydlig med att Stadsmissionerna ska vara ett komplement, och att de inte ska ta över statens och kommunens ansvar för invånarna.

– Det går ju inte, säger han.