Min mammas kusin var en begåvad ung matematiker i München, jag hade gärna träffat honom, denne man med ett handslag så flyktigt som en vindpust. Robert Albert skickades till Mauthausen för sin schizofreni i mitten av andra världskriget. Askan av honom skickades tillbaka i en liten kartong med brevet: ”Er son har dött i lunginflammation”. Ingen vet vad han tvingades uppleva de sista månaderna, hans liv är utraderat. Att han och så många andra mördades är ett brott också mot oss efterlevande – vi fråntogs en annorlunda historia.
Chil Rajchmans Jag är den sista juden skrevs inte efter kriget, med facit i hand, utan under åren 1942–43 direkt efter hans flykt från Treblinka. Varje dag gasade nazisterna ihjäl 15000 judar – de flesta från ghettot i Lodz. De ville dölja denna dödsindustri och brände liken för att sedan gräva ner dem. Till och med äldre lik grävdes upp för att sedan kremeras. Ingen skulle få veta, inga kondoleansbrev skickades.
1943 gjorde fångarna uppror. Endast 60 överlevde och kunde fly. En av dem var Chil Rajchman. Han började skriva för att tala om för världen vad som hände med judarna. Kanske hoppades han på att få ett slut på mördandet, kanske var hans text som ett brev till alla efterlevande. Rajchman skriver i korta, klara meningar. Brutaliteten synliggörs i frånvaron av gestaltning.
Salomon Schulman har översatt boken från jiddisch – att leva med den här texten måste vara plågsamt. Det handlar inte om litterära kvaliteter, utan främst om ett autentiskt vittnesmål. Det är aldrig en klagan, utan mer ett protokoll över omänskligheten. Kanske är det enda sättet att kunna närma sig tiden ”i helvetet”. Utan efterlevandes berättelser hade vi aldrig förstått vad som skedde. Nu kan vi sörja dem som vi aldrig lärde känna, deras barn och barnbarn som hade kunnat leva med oss. Konstigt nog tycker jag dessa vittnesmål tröstar mig – jag får visshet.

Chil Rajchman visar oss att vi alla har ett ansvar att inte bara minnas, utan också att förhindra det som skulle kunna ske. Vi kan inte längre döma alla skyldiga, men vårt brott hade varit att glömma.

Jag är den sista juden
Chil Rajchman
Översättning Salomon Schulman
Norstedts