Rapport från en samtida arbetarlitteratur

År 2006 drog en våg av arbetarlitteratur in över Sverige. Det hade varit på gång ett bra tag, i alla fall sedan mitten av 1990-talet, men med Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen öppnades slussarna på allvar. De hade skrivit varsin självbiografisk roman där de berättade om sina föräldrar, om alkoholism och om att slitas ut i industrin.

Rasmus Landström är litteraturvetare och kulturskribent.

Böckerna var realistiska och fick flera kritiker att dra paralleller till 1930-talets våg av självbiografisk arbetarlitteratur. Litteraturvetaren Åsa Arping kallade Alakoskis och Linderborgs böcker för ”folkhemsromaner” och under ett par år såg det ut som om detta var sättet att skriva på. Den moderna arbetarlitteraturen var bakåtblickande, skildrade ett tydligt klassamhälle där arbetarna handlade på kooperationen och var med i facket.

Men så kom Kristian Lundbergs Yarden 2009 och allt förändrades. Lundberg var inte känd som någon arbetarförfattare tidigare, utan snarare en introspektiv poet som hade skrivit ett par deckare.

Men med Yarden gjorde han något helt nytt. Där berättade han om hur han efter en fadäs i tidningsvärlden blivit av med sina uppdrag. Det ena ledde till det andra och till slut stod han där utan pengar. Han var tvungen att börja brödjobba på sitt gamla knegarjobb i Malmö hamn. Det blev en chock när han upptäckte hur Sverige hade förändrats.

Det Lundberg gjorde nyskapande var flera saker. Dels skrev han om samtiden. I Yarden går papperslösa och bemanningsanställda omkring i Malmö hamn och svabbar bilar utan handskar i minusgrader, livrädda att inte bli uppringda om de klagar. Lundberg beskrev dem som en sorts moderna statare och drog på så sätt rottrådar tillbaka till Ivar Lo-Johansson och Moa Martinson.

Dels skrev han på ett annat sätt än Alakoski, Torbjörn Flygt och Majgull Axelsson. Hans text var betydligt mer experimentell. Genom att på ett mycket medvetet sätt väva samman kroppsarbete och skrivarbete gjorde han arbetarlitteraturen till en ”fin” genre.

Ungefär samtidigt som Yarden kom damp en stor och otymplig diktsamling ned i den svenska samtidsdebatten. Det var Johan Jönssons Efter arbetsschema. En språkmaterialistisk diktsamling om arbetet på ett gruppboende.

Jönsson hade under väldigt lång tid arbetat inom vården parallellt med sitt skrivande. Nu hade han för första gången vävt samman arbetena i en märklig text. Jönssons poesi blandade raka skildringar av att gå som tillsvidareanställd i vården med svårgenomträngliga textsjok fyllda av loopade röster och filosofisk jargong. Det var en skorrande, krasande text, som precis som Lundberg vävde samman kropps- och skrivarbete.

Så snabbspolar vi fram till 2014 då arbetarlitteraturen formligen väller in över bokmarknaden. Då folkhemsromanerna flockas sida vid sida med språkmaterialistisk poesi och dagboksromaner. I dag ser vi hur en ung generation författare som skriver på sinsemellan olika sätt berättar om kroppsarbete.

Vi har allt från Jenny Wrangborgs klasskampsstinna poesi till Marie Hållanders lågmälda berättelser om att jobba som timmis i vården. Men vi har också en avsevärd fackboks- och reportageboksutgivning som diskuterar klass och fattigdom.

Jag vill visa att en av arbetarlitteraturens funktioner är att vara genreöverskridande och utmana föreställningen om vad litteratur är, både innehållsligt och formellt.

I den här texten vill jag slå en brygga mellan dessa. Jag vill visa att en av arbetarlitteraturens funktioner är att vara genreöverskridande och utmana föreställningen om vad litteratur är, både innehållsligt och formellt. Jag menar alltså att det som Lundberg och Jönsson gjorde inte var så rasande nytt som många föreställer sig.

När Jönsson och Lundberg har diskuterats i massmedia är det framförallt litterariteten som har diskuterats. Jag har själv gjort det när jag recenserat deras böcker. Jag har jämfört Lundberg med Ivar Lo-Johansson och Jönsson med Josef Kjellgren. Detta är inte fel i sig, men har det skymt att det lika mycket är det icke-fiktiva som utmärker böckerna? Det rapportartade, dokumentära.

I Lundbergs text är just att författaren inte kan skriva en roman helt centralt. Att han först måste berätta om bemanningsföretagens Sverige, som han upplevt inifrån. På ett liknande sätt är Jönssons bok ett slags vittnesmål om en arbetartillvaro.

Ett av dess centrala teman är att det inte går att låtsas att man är ett autonomt författarsubjekt när man samtidigt måste kroppsarbeta. Överst på varje sida finns handskrivna anteckningar om arbetstider på det gruppboende där han jobbar: ”Lördag 8.00–16.00”, ”Söndag 12.00–21.00”. Språket är dokumenterande: ”i dag gav jag mikrolax åt brukare x som sedan kräktes, efter det gick jag hem och somnade framför tv:n…” Det beskriver en tillvaro präglad av alienation, tristess och monotoni. Ett tillstånd som Jönsson skickligt överför till de mera litterära partierna.

Lundberg och Jönsson förde alltså inte bara in en litterär komplexitet i den samtida arbetarlitteraturen utan de slog också en brygga mot den icke-fiktiva litteraturen.

Lundberg och Jönsson förde alltså inte bara in en litterär komplexitet i den samtida arbetarlitteraturen utan de slog också en brygga mot den icke-fiktiva litteraturen. Mot reportaget, dagboken och facklitteraturen. De gav den samtida arbetarlitteraturen en mer dokumentär ton. Det visar inte minst bokutgivningen sedan dess.

Sedan 2009 har en mängd böcker kommit som hamnar under fackboksgenren men som samtidigt står arbetarlitteraturen nära. Oktober i Fattigsverige av Susanna Alakoski, De ohörda. Röster från nyliberalismens verklighet av Ingemar E. L Göransson, De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass av Rebecka Bohlin, Att bära sin egen kropp. En rapport av Cecilia Persson, Döden på jobbet. En berättelse om det nya arbetslivet av Elin Torp, antologierna Skitliv. Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad och Var ligger min arbetsplats i morgon?, en samling berättelser skrivna av kommunalare. Och det är bara några av dem. Dessutom har både Lundberg och Jönsson skrivit ytterligare tre böcker var om hamnen i Malmö respektive arbetet på gruppboendet. Behovet av att dokumentera arbetartillvaron och vittna om klassamhället tycks enormt.

En formexperimenterande tid då arbetsplatsreportaget stod högt i kurs.

Men hur ska vi förstå denna form av litteratur? Hur kommer det sig att det dokumentära kommit så starkt? För att förstå var denna form av dokumentär arbetarlitteratur kommer ifrån måste vi gå tillbaka till slutet av 1960-talet. Detta är allmänt känt som tiden för den tredje stora vågen av arbetarlitteratur i Sverige (under 1910-talet och 1930-talet kom de föregående vågorna). En formexperimenterande tid då arbetsplatsreportaget stod högt i kurs. Och då bilden av författaren förändrades: från den genialiske konstnären till den hårt arbetande skriftställaren.

Detta brukar betraktas som tiden för ”rapportbokens” genombrott i Sverige. Först ut var Jan Myrdals Rapport från en kinesisk by, sedan kom Sara Lidmans Gruva, Göran Palms Ett år på LM och Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Sinsemellan mycket olika böcker, men som alla dokumenterade någon form av samtida arbetartillvaro. Det är böcker som befinner sig i gränslandet mellan genrer och som har mycket gemensamt med de böcker som kommer nu.

Som Annika Olsson har påpekat i sin avhandling i litteraturvetenskap, Att ge den andra sidan röst, var slutet av 1960-talet en radikal tid, både politiskt och estetiskt. Nu började en rad författare att utforska Verkligheten med stort V, man skulle ut på fabriksgolven, in bland favelorna, ned i gruvorna. Lyssna till dem som tidigare varit ”ohörda”.

Detta hängde samman med två mycket konkreta förutsättningar. Dels att den portabla kassettbandspelaren började säljas billigt och dels att kvalitetspocketen fick sitt stora genomslag. Författaren skulle ut och banda sotiga gjutare och krokiga skurgummor och sedan rusa hem och kludda ned vad de sagt. Materialet skulle snabbt in till förlaget som sedan tryckte billiga, demokratiska böcker.

Som litteraturvetaren Johan Svedjedal har påpekat var detta en tid då samhällsdebatten fördes i bokform.

Som litteraturvetaren Johan Svedjedal har påpekat var detta en tid då samhällsdebatten fördes i bokform. Nu startade Norstedts sin utgivning av PAN-serien där rapportböckerna var en central del. Även Bonniers startade en pocketboksutgivning, med populärvetenskaplig inriktning, och Wahlström & Widstrand gav ut sina TEMA-böcker. Pocketboken var den billiga och brukbara boken, som snabbt kunde spridas i massupplagor. Den lämpade sig utmärkt när arbetsmiljö skulle diskuteras och revolutioner i tredje världen beskrivas.

Sammantaget berättade rapportböckerna om vitt skilda ämnen. Här fanns historier från en kinesisk by, vittnesmål om svält och krig i Biafra, skildringar av diktaturen i Grekland, iakttagelser från hemmafruar i Kärrtorp, socialbidragstagare, bruksarbetare, gummifabriksarbetare, städtanter.

Dessutom kunde deras former vara tämligen olika. Jan Myrdals Rapport från en kinesisk by var till exempel bokstavligt talat en rapport, fylld av statistik och torra redovisningar. Medan Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink var en form av dagboksroman. Som Olsson påpekar utmärkte sig rapportboksformatet egentligen inte genom det rapporterande – alltså inte genom bandavskrifterna, den tillbakadragna författaren eller återgivandet av fakta – utan genom den performativa signalen att den gav ”den andra sidan röst”. Att den förde arbetarnas talan oavsett om de var från en kinesisk by, från Santiago eller från Västerås. En rapportbok kunde därför inte skildra välbärgade förortsbor eller unika konstnärsmiljöer, utan det skulle vara berättelser om de nedtryckta.

När Sara Lidman åkte upp till Svappavaara och gruvarbetarna var det för att intervjua arbetarna om jobbet. Men det handlade också om att låta gruvarbetarna beskriva sin ställning i samhället. Flera talade om sin solidaritet med folket i Vietnam, om drömmen att LKAB ska bli ett socialiserat företag som de fick vara med och bestämma över.

Det handlade med andra ord inte bara om att skildra arbetarklassen utan också om att skildra arbetares farhågor om världen och oro inför ett alltmera hektiskt arbetsliv.

Det handlade med andra ord inte bara om att skildra arbetarklassen utan också om att skildra arbetares farhågor om världen och oro inför ett alltmera hektiskt arbetsliv. Enligt Olsson var rapportböckerna en form av krishantering. Slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var en turbulent tid, med Vietnamkriget, strejkvågen som gick genom västvärlden och frigörelsen av de gamla kolonierna. Rapportböckerna präglades av känslan att verkligheten blivit för viktig för den fiktiva formen.

Här kan man dra paralleller till samtiden. För vad är vågen av rapportböcker i dag – om vi nu får kalla dem så – om inte en form av krisböcker? När jag läser dem så slås jag av hur många av böckerna som börjar i just en känsla av förändring av arbetslivet och annalkande katastrof.

I Elin Torps briljanta Döden på jobbet, till exempel, skildras en kalkugnsolycka, vilket blir en förevändning för att reflektera över hur uppstyc­kade arbetsplatser – där sex till sju underleverantörer befinner sig samtidigt – gör att allt fler unga förolyckas på arbetena.

Men var tog drömmen vägen om den kollektiva klassresan, om att förbättra för arbetarklassen där den befinner sig nu?

På samma sätt präglas antologin med texter av kommunalare av en känsla av att tempot höjs och att hemtjänsten alltmer liknar en hårdproducerande fabrik. Och i Cecilia Perssons Att bära sin egen kropp beskrivs en tillvaro som personlig assistent som blir allt svårare i takt med folk slutar bry sig om arbetarklassen. Eller som Persson skriver: Nu för tiden drömmer alla om att göra en individuell klassresa. Men var tog drömmen vägen om den kollektiva klassresan, om att förbättra för arbetarklassen där den befinner sig nu?

Men samtidens rapportböcker är också ett svar på en större, mera övergripande kris. Den handlar om föreställningen att vi lämnat klassamhället bakom oss. Idén om det ”postindustriella” samhället, om ”informationssamhället”, att arbetarklassens löner höjts så pass att vi alla blivit medelklass. Att de löpande banden försvunnit för gott.

Det samtidens rapportböcker försöker visa är att detta är en utopi som kommer ovanifrån och som osynliggör stora delar av befolkningen. Det understryker inte minst begrepp som ”ohörda” och ”osynliga” som finns i titlarna ovan.

Osynliggörandet är också ett centralt inslag i Lundbergs böcker om Malmö hamn. Där drar papperslösa och arbetare som bemanningsföretagen slutat ringa omkring som vålnader i en svart ekonomi. Lundberg beskriver också hur de gamla arbetarlokalerna som Kockums huserade i ersatts av Malmö högskola. Det blir metafor för hur arbetarklassens historia ständigt osynliggörs. Lundbergs böcker är ett försök att knyta historien till samtiden, att ge luft i lungorna åt arbetarklassen. Det som Olsson beskrev som ”att ge den andra sidan röst” är i allra högsta grad hans motto.

Jag vill alltså hävda att begreppet ”rapportbok” bär på en historia som är relevant för att förstå delar av den samtida arbetarlitteraturen. I den här texten har jag försökt visa att arbetarlitteraturen inte bör förstås som en form eller en stil. Snarare ett sätt angripa verkligheten.

Ofta finns det en föreställning bland kritiker att arbetarlitteraturen ska ha en speciell ton och att den ska vara berättad på ett särskilt sätt.

Ofta finns det en föreställning bland kritiker att arbetarlitteraturen ska ha en speciell ton och att den ska vara berättad på ett särskilt sätt. Arbetarlitteratur ska vara realistiska romaner som skildrar en utsatt uppväxt i ett nedgånget kvarter. Den ska vara självbiografisk och den ska innehålla alkoholism och utbrytningsförsök. Arbetarförfattare ska med andra ord skriva som 1930-talets autodidakter.

Detta är ett väldigt snävt sätt att se det på och i den här artikeln har jag med Annika Olsson argumenterat för att det snarare handlar om att ge den andra sidan röst (även om det råkar vara en själv som är den andra sidan). Arbetarlitteraturen behöver därför varken vara biografisk eller realistisk, den behöver inte ens vara skönlitterär. Däremot behöver den vara ideologisk.

Publicerad
2 hours sedan
Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson utanför Arbetsdomstolen i Gamla Stan i Stcokholm
Beskedet ses om en delseger för facket trots att mycket fortfarande återstår i konflikten mellan Sveriges hamnar och Hamnarbetarförbundet. Foto, montage: Lars Pehrson/TT och Johan Apel Röstlund

Hamnföretagen backar: Tvingas betala fackets rättegångskostnader


Sveriges hamnar tvärvänder och drar tillbaka delar av sina stämningar mot Hamnarbetarförbundet. Det här efter att Arbetsdomstolen gått på fackets linje. Nu tvingas därför arbetsköparen stå för rättegångskostnaderna.

Det handlar om sommarens två så kallade interimistiska stämningar i Arbetsdomstolen där arbetsköparorganisationen menade att Hamnarbetarförbundet inte hade rätt att ta strid för kollektivavtal.

AD gick dock på fackets linje och förklarade att stridsåtgärderna var lagliga. Nu har Sveriges hamnar tvärvänt och drar tillbaka sina stämningar i målet. En delvinst för Hamnarbetarförbundet, menar facket.

– Då är ett mål ur världen, men tyvärr har vi en rad till, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson i en video på fackets sociala medier.

Hamnarbetarna accepterade medlarnas bud

Nyligen accepterade Hamnarbetarförbundet medlarnas bud i den utdragna konflikten som gällde bland annat bättre skydd för förtroendevalda och rimligare villkor för bemanningsanställda. Något som av vissa sågs som en seger för arbetsköparsidan.

Erik Helgeson kallade det hela för ”ett taktisk steg tillbaka i väntan på den kommande avtalsrörelsen”.

Den än mer uppmärksammade konflikten om hans egen uppsägning från Gothenburg Roro Terminal fortsätter dock. Där har parterna nyligen setts i Arbetsdomstolen för en första muntlig förberedelse. Målet väntas dock inte avgöras förrän tidigast i början av nästa år.

Läs alla våra artiklar om hamnstriden här.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Bilden är ett montage med två personer till vänster som påverkats av regeringens försämringar av A-kassan. Till höger i montaget står företrädare för Tidöregeringen
Omkring en halv miljon personer är arbetslösa. Två av dem är Marcus Malmsten och Susanne Svensson. Båda oroas över de åtstramade reglerna för a-kassan. Foto: Privat, Fredrik Sandberg / TT, Montage: Arbetaren

Oro och ilska när Tidö­regeringen försämrar a-kassan

Bidragstak, sänkning av det så kallade försörjningsstödet och försämrad a-kassa. Den 1 oktober börjar den SD-stödda regeringens nya och betydligt hårdare regler att gälla. Något som sågas av såväl forskare som arbetslösa.

– Det kommer att bli tufft framöver. Jag har redan svårt att sova och känner mig orolig.

Marcus Malmsten suckar i telefonen. Han är 51 år, utbildad lärarassistent och bosatt i nordöstra Skåne. För honom och hundratusentals andra arbetslösa runt om i Sverige är framtiden oviss och ängslan stor.

Marcus Malmsten a-kassa
Marcus Malmsten. Foto: Privat

För trots att septembersolen fortfarande skiner tycks allt fler uppleva horisonten mörkare än på mycket länge.

Levnadskostnadskris och stigande arbetslöshet

Levnadsomkostnaderna har de senaste åren skenat iväg och priserna på basvaror har skjutit i höjden. Hjälporganisationer från Ystad i söder till Haparanda i norr vittnar om hur allt fler söker sig dit. Många barnfamiljer som tidigare klarade sig, visserligen knappt, är nu i behov av allt från gympakläder till smörgåspålägg och frukt. Arbetslösheten i Sverige är bland den högsta i Europa. Enligt Statistiska centralbyrån, SCB, var nästan en halv miljon svenskar arbetslösa i augusti i år.

Trots det stramas politiken nu åt för dem som redan har det tufft. Från den 1 oktober gäller nämligen nya regler för arbetslösa och bidragstagare vilket i praktiken innebär kraftiga sänkningar av försörjningsstödet och en nedtrappning av a-kassan. Bakom reglerna står Tidöpartierna M, KD, L och SD.

– Det här kommer göra att ännu fler slås ut permanent från arbetsmarknaden. Jag tror ärligt talat att politikerna i dag inte är medvetna och hur vi arbetslösa har det.

Susanne Svensson
Susanne Svensson. Foto: Privat

Det säger den före detta industriarbetaren Susanna Svensson, 62 år, från Örebro. Hon har, med undantag från några kortare inhopp, varit utan jobb sedan 2008 då kabelfabriken där hon arbetade flyttade verksamheten utomlands. Nu beskriver hon sin egen situation som ett slags moment 22.

– Jag har ju betalningsanmärkningar som jag drog på mig när jag blev arbetslös och inte kunde betala av mina studielån. Pengarna räckte plötsligt inte till annat än mat och hyra. Tyvärr tror jag fler kommer få betalningsanmärkningar vilket i sin tur leder till att det blir svårare att få jobb. Arbetsgivare i dag tar ju kreditkoll redan innan de anställer, vilket gör att vi inte ens kallas till intervju.

Dåvarande arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L) presenterar regeringens reformering av arbetslöshetsförsäkringen tillsammans med finansminister Elisabeth Svantesson (M), Magnus Persson (SD) samt Magnus Jacobsson (KD) våren 2024. Foto: Henrik Montgomery/ TT

Hon låter nästan uppgiven på rösten. Hon har fortfarande inte stenkoll på hur de nya reglerna kommer att slå mot just henne, men är väl medveten om att det lär bli tuffare tider.

– Jag är 62 år och då blir man inte anställd i det här åldersdiskriminerande samhället. Min ekonomi är körd i botten och jag har varit tvungen att sälja min bil. Men många jobb jag sökt kräver just bil, när kollektivtrafiken inte alltid funkar. Men att köpa bil när man är barskrapad som jag, det går helt enkelt inte.

Kritik mot förändringen av a-kassan

Regeringen och Sverigedemokraterna delar dock inte oron med de arbetslösa. De menar tvärtom att fler nu kommer att få jobb. Att leva på bidrag ska inte vara attraktivt, förklarar de och målar på så sätt upp en bild av människor som hellre går hemma än arbetar.

Men de nya reglerna sågas inte bara av landets många arbetslösa. Även forskare vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, är kritiska.

– Jag tror inte vi kommer se några stora effekter på sysselsättning, arbetslöshet eller liknande för de grupper som berörs av det här. De behöver hjälp snarare än att piskan viner, sade Anders Forslund som är professor emeritus på IFAU till tidningen Arbetet tidigare i höstas.

För många utan jobb innebär regeländringarna stora inkomstförluster. Det kan röra sig om flera tusenlappar varje månad som nu försvinner. Även för personer som har barn, vilket gjort att andra sakkunniga kritiserat ändringarna. Brottsförebyggande rådet, Brå, har exemplevis tidigare slagit larm om att barn vars föräldrar har sämre socioekonomiska förutsättningar löper större risk att dras in i gängkriminalitet än andra.

Arbetssökande vid receptionen på Arbetsförmedlingen på Regementsgatan i Malmö. Foto: Johan Nilsson/ TT

Regeringen står trots kritiken fast vid sin inställning till den så kallade arbetslinjen. Att sänka bidrag och strama åt a-kassan menar de ska öka motivationen för arbetslösa att hitta jobb.

– De slår undan benen på oss. Men jag tror inte de här besluten kommer att gynna regeringen, för de slår mot en så pass stor grupp av det svenska folket. Det finns ju människor ur alla politiska läger som är arbetslösa och som nu kommer att drabbas, säger Marcus Malmsten.

Han förklarar att han sökt flera jobb den senaste tiden men inte blivit mer än inringd för korta lärarvikariat lite då och då.

– Det är ju inga stora pengar som rullar in och det lär knappast bli lättare framöver. Jag är 51 år och det blir knappast enklare ju äldre man blir, så är det ju.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Montage: Till vänster i bilden två personer inbegripna i ett samtal. Till höger porträtt av juristen Zahraa Aljuboori
Migrationsjuristen Zahraa Aljuboori i debatt om effekterna av att möjligheten till spårbyte avskaffats. Foto: Marcus Ericsson/TT, Privat. Montage; Arbetaren

Verkligheten bakom avskaffandet av spårbyte

Den 1 april upphörde möjligheten till spårbyte för personer som söker uppehållstillstånd i Sverige. Ett halvår senare märks effekterna tydligt, skriver migrationsjuristen Zahraa Aljuboori.

I april 2025 avskaffades spårbyte i svensk migrationslag. Det innebär att personer som fått avslag på sin asylansökan och sedan beviljats arbetstillstånd via spårbyte riskerar att inte kunna få sina tillstånd förlängda om utvisningsbeslutet inte preskriberats före 31 mars 2025. Fem månader efter lagändringen märks effekterna tydligt, de påverkar inte bara enskilda individer utan hela det svenska samhället.

Zahraa Aljuboori, migrationsjurist. Foto: Privat

Syftet med lagen har varit att motverka oseriösa arbetsgivare, strama åt asylreglerna och effektivisera återvändararbetet. Men verkligheten ser annorlunda ut. Lagstiftningen drabbar främst de etablerade grupperna av migranter. Inte bara nyanlända, utan även personer som under flera år har byggt upp en tillvaro här, fått jobb, försörjt sig själva och sina familjer.

Två exempel ur verkligheten

Ett exempel är en irakisk läkarstudent. Han har fått avslag på sin asylansökan, men samtidigt klarat av sina studier, fått arbete och beviljats arbetstillstånd via spårbyte. Nu har han fått utvisningsbeslut på grund av den nya lagen. Det handlar inte bara om en individ, Sverige förlorar en blivande läkare, en framtida resurs för vård och omsorg som vi verkligen behöver.

Ett annat exempel är en familj från Palestina som har fått uppehållstillstånd som anhöriga till en person med arbetstillstånd via spårbyte. Eftersom huvudpersonen nu riskerar att förlora sitt arbetstillstånd hotas hela familjens rätt att stanna i Sverige. Familjen ser ett återvändande som omöjligt, och reslutat kommer bli att de i stället lever papperslöst i Sverige, utan några grundläggande rättigheter och i en okänd framtid.

Enligt migrationsminister Johan Forssell är ett av de centrala målen med reformen att göra återvändandeprocessen mer effektiv, men i praktiken ser vi en helt annan verklighet där fler väljer att inte samarbeta med verkställandet av utvisningen.

Det här är inte bara mänskligt sorgligt. Det är också en varningssignal om att lagstiftningens syften inte uppnås i praktiken.

Lagen får utanförskapet att växa

För de flesta berörda är ett återvändande omöjligt, vilket gör att många hellre väljer att leva gömda, papperslösa och utan grundläggande rättigheter. Vilket vidare kommer leda till mer svartarbete och allt mer fusk på arbetsmarknaden.

Lagen var tänkt att skapa ordning och trygghet, men i själva verket har den i stället ökat otryggheten för de berörda och samhället i stort. När människor inte får någon möjlighet att etablera sig och saknar en trygg plats att vända sig till, växer utanförskapet och osäkerheten.

Det är enkelt att skriva lagar på papper, men betydligt svårare att få dem att fungera i verkligheten.

Det är dags att skapa en migrationspolitik som ser människan bakom reglerna och ger verkliga chanser till ett tryggt liv i Sverige. I stället för att låta människor stå inför ett val mellan att utvisas eller att leva gömda utan rättigheter, måste vi skapa lösningar som inkluderar och hjälper dem. Annars förvärrar vi bara ett redan allvarligt samhällsproblem, ett problem som i längden hotar tryggheten för oss alla.

Zahraa Aljuboori, migrationsjurist

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Det händer på Radikal bokmässa 2025

Fyra dagar med böcker, föreläsningar, samtal och mycket mer. Och i år, när Radikal bokmässa fyller tretton år, är det ingen mindre än Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz som fått äran att inleda mässan under torsdagen. Här är programmet för årets upplaga av Radikal bokmässa.

Torsdag 25/9

Obs! På torsdag är mässan på Viktoriahuset! Linnégatan 21. Hållplats Prinsgatan.

17:00 Tidningen Arbetaren tiger inte i Tidö-Sverige
Andelen vänstertidningar som fick mediestöd landade förra året på 0,7 procent. Behovet av fria medier är större än någonsin. Tidningen Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz berättar om en framtid utan mediestöd och bjuder in till samtal: Hur kan vi utmana borgerlighetens dominans? Borde fler vänstermedier samarbeta med varandra? Och hur ska en frihetlig tidning bevaka valåret 2026?

18:00 Författarskap och facklig kamp
Karin Hallberg är aktuell med ”På andra sidan Älvsborgsbron – En kärleksroman om facklig kamp”. Debutromanen är inspirerad av Karins egna upplevelser av att jobba på Hamnarbetarförbundets Göteborgsavdelning under strejken 2018-2019, men är också en fiktiv berättelse om kärlek, vänskap och Göteborg. Frances Tuuloskorpi är känd som tidigare ordförande i Livsmedelsarbetareklubben på brödfabriken Stockholmsbagarn, långvarig facklig kämpe, och författare till bland annat den nysläppta ”Bageriet i Paradiset : starka tillsammans på jobbet”.

19:00 Tidskriften Klass firar 10 år
Klass ges ut av Föreningen Arbetarskrivare och fokuserar på litteratur med underifrånperspektiv och klassfrågor. Klass bjuder in till samtal och läsningar. Möt ett gäng moderna arbetarförfattare. Medverkande redaktör från Klass: Carola Ankarborg, aktuell med diktsamlingen ”På balkonger står människor och klappar för oss – vårdrapport från en pandemi”.

Fredag 26/9

Mässan kommer vara på Aftonstjärnan, Plåtslagaregatan 2, Lindholmen på Hisingen.

18:00 Författarsamtal: Aslı Ceren Aslan (Eng)
Aslı Ceren Aslan’s narrative book ‘Birbirimizin Çaresiyiz’ about how Turkish politics affects the lives of women and LGBTI people was published by SRC Publishing in Turkey and in Swedish translation ‘Bara vi själva kan rädda varandra’ by Trolltrumma Publishing in Sweden in November 2023.

19:00 Poesikväll: Ali Alonzo med vänner
Ali Alonzo kommer till Göteborg. Han ska konferenciera en poesikväll på Radikal Bokmässa. Det är mest det det är egentligen. En poesikväll. Det blir läsningar och paus och läsningar och mer paus. Politiskt och opolitiskt. Säkert hjärta, säkert smärta, säkert nonsens. säkert någonstans nära tre timmar räknat med paus. Säkert kortare. Poeterna får endast en uppmaning, läs vad ni vill, skriv mycket, helst allt.

21:00 Workshop: Adbusting
I denna workshop låter vi deltagarna göra affischer som ämnar till att sprida ett positivt budskap till våra medmänniskor. Det kommer att finnas material och resurser för att bli kreativa och hitta på allt från informativa till roliga budskap. Vad skulle du vilja upplysa dina medresenärer om? Välkommen till en verkstad där vi skapar reklam som inte uppmuntrar till vild konsumption.

Lördag 27/9

11:00 Boksamtal: Henrik Bromander – De närmaste
Henrik Bromanders nya roman ”De närmaste” har hyllats av recensenter och inte minst kamrater som nickat igenkännande åt den mustiga skildringen av Bokcaféet i Jönköping. För bland bokens fyra huvudkaraktärer finns ett du – Rebecka – som vi följer under många år, till restaurangkök, fängelse och så klart BC på tändsticksområdet.

11:00 Workshop: klibbverkstad
Välkommen till bokmässans klibbverkstad! Vi gör egna klistermärken. Färg, form och budskap – du väljer. För alla åldrar. (Mindre barn behöver ha med sig en vuxen.)

12:30 Samtal: Vilket sorts samhälle låter folk gå hungriga?
Journalisten Elina Pahnke har nyligen kommit ut med boken Alla ska äta – om mat, makt, och moral. Hon samtalar med Bruno M. Chies, medgrundare och ambassadör för Solidariskt Kylskåp. Tillsammans utforskar dem våra matsystem utifrån moral, hållbarhet, omställning och motstånd. Samtalet modereras av Katja Palo, kulturjournalist.

13:00 Helsinki ilman natseja (Helsinki Without Nazis) (Eng)
Helsinki ilman natseja (Helsinki Without Nazis) is the biggest antifascist demonstration in Finland, organised annually on the 6th of December, Finland’s independence day. The demonstration, first held in 2016, stands in opposition to a fascist march organised by groups aligned with the Nordic Resistance Movement and other fascist groups since NMR’s banning in Finland.

14:00 Boksamtal – Rörelsesocialism: Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån
Växande klassklyftor, politisk polarisering, stormaktskonflikter och hotet om ekologiskt sammanbrott skapar ett tillstånd av maktlöshet, där livet reduceras till att reagera på hotfulla skeenden utanför vår kontroll. Toivo Jokkalas och Per-Anders Svärds bok Rörelsesocialism pekar ut en annan väg. En i grunden rättvisare ordning blir möjlig när vi återupptäcker kraften i kollektivt handlande. Rörelsesocialism är ett manifest för samhällsförändring underifrån.

14:00 Workshop: Att skriva ett kollektiv

15:00 Boksamtal: Samtida marxistisk teori
Samtida marxistisk teori presenteras trettiosju tänkare från olika delar av världen, som har fört den marxistiska teorin in i det krisdrabbade 2000-talet. På vilka sätt kan det traditionella idéarvet utvecklas, omformuleras och aktiveras i en tid då den breda vänstern trängs tillbaka av en brokig allians av techmiljardärer, nykonservativa, antifeminister och fascister? Och vilka verktyg krävs egentligen för att kunna visualisera och frammana en annan ordning än den nyliberalism som nu bryter samman? Den här boken riktar sig både till den som kanske möter marxistisk teori för första gången och till den som vill bredda sin förståelse av vad det kan betyda idag.

16:00 Fria Kulturhus – samtal om oberoende kultur, organisering, och framtid
Vad innebär det att driva ett fritt kulturhus i ett kulturpolitiskt klimat präglat av urholkade stödsystem och inskränkt yttrandefrihet? Hur bygger vi hållbara samarbeten, stärker vårt oberoende och bemöter attacken på kulturen från högern? I detta samtal mötes representanter får AftonstjärnanCyklopen, och Oceanen – tre fria kulturhus med olika erfarenhet – för att dela lärdomar, ideér och tillvägagångssätt.

16:00 Skrivworkshop med Arbetarskrivare
Under workshoppen kommer du få tips och övning på att skriva om arbete och klass. Allt för att få dig att komma igång eller vidare i ditt eget skrivande. Du kan ha skrivit nästan ingenting förut eller jättemycket. Författarna Hanna Wikman och Henrik Johansson från Föreningen Arbetarskrivare håller i workshoppen.

17:30 Samtal: Konflikthantering i det stora och lilla – Samtal mellan Elin Larsson och Sara Granér

18:00 Den goda cirkeln – om kamp och folkbildning i en auktoritär stat
”Den goda cirkeln” är en berättelse om folkbildning och kamp i en diktatur, och handlar om det tio år långa demokratiarbete som ABF genomfört i Europas sista diktatur: Belarus. Går det att skapa folkbildning i en diktatur? Hur överlever man att kastas i fängelse för att man arrangerat studiecirklar?
Medverkande Anna Jörgensdotter och ABC Göteborg

18:15 Workshop: Adbusting

Söndag 28/9

12:00 Teater: Mänskligheten, finns den?
Pjäsen ”Mänskligheten, finns den?” spelas av ensemblen Teater angående.

13:45 Panelsamtal: Kultur och Fascism
Under senkapitalismens växande fascism, då statlig disciplinering och repression kombineras med individualisering och kommersialisering, frågar vi oss vilken roll en subversiv kultur kan inta i motståndet mot denna utveckling. Hur förstår vi den statliga makrofascismen, och vardagslivets mikrofascismen? Vilka former av motstånd är möjliga, nödvändiga och önskvärda? Medverkande: Athena Farrokhzad, Felicia Mulinari, Balsam Karam, Shora Esmailian, och Johannes Anyuru

15:15 Göteborg + Palestinasolidaritet = Sant?
Palestinasolidaritetsrörelsen i Göteborg har en lång och stolt historia som likt hela världen har fått ett nytt kapitel genom den israeliska bosättarkoloniala ockupationens snart två år långa öppna folkmordskrig i Palestinas Gaza och det breda motståndet mot det.
Panel: Stäng ner Elbit och Chalmers social justice

16:15 Book talk: The long Transition to Socialism and the end of Capitalism (Eng)
The author Torkil Lauesen presents his book ”The Long Transition to Socialism and the End of Capitalism”, and talks about socialism in a world undergoing dramatic change.

17:00 Queerorkesterns antifascistiska avslutning

Du kan hitta mer information om utställare, bokbord och mat på Radikal bokmässas hemsida.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Syntolkning: Foto på en presentation under Bostadsvrålet 2025. Tre personer sitter vid ett bord och en person står upp och talar i en mikrofon.
Helgen den 6–7 september arrangerades Bostadsvrålet på Hägerstensåsens medborgarhus. Foto: Bostadsvrålet

Bostadsvrålet 2025 – En plattform för att sammanföra kampen

Under en helg i början på september diskuterades allt från motstånd mot hyreshöjningar till visioner om långsiktig organisering på Hägerstensåsens medborgarhus i Stockholm. I Röster från rörelserna rapporterar organisatörerna bakom årets Bostadsvrål om stormötet som syftade till att samla en splittrad hyresgäströrelse och hitta nya sätt att möta utmaningarna på bostadsmarknaden.

Helgen den 6–7 september samlades hyresgäster, aktivister och organisationer från hela landet på Bostadsvrålet 2025. Det hela inleddes med ett liveinspelat avsnitt av Apans anatomi om regeringens beslut att skära ner på det finansiella stödet till civilsamhället och hur dessa nedskärningar hotar lokala mötesplatsers överlevnad och därigenom underminerar hyresgästers möjlighet att organisera sig.

En central del av helgen var att kartlägga pågående strider. Deltagarna berättade om lokala protester mot orimliga renoveringar, kampanjer mot kraftiga hyreshöjningar och initiativ för bättre boendeförhållanden. Samtidigt lyftes behovet av att dela erfarenheter. Genom att jämföra framgångar och misstag kunde deltagarna dra lärdomar som stärker den gemensamma kampen framåt.

Foto: Bostadsvrålet

En återkommande fråga var hur hyresgäster kan organisera sig för att på allvar påverka politiker, fastighetsägare och byggherrar. Många pekade på risken att rörelsen fastnar i intern splittring i stället för att bygga gemensam kraft. Diskussionerna handlade därför inte bara om vad som skiljer olika grupper åt, utan också om var det faktiskt går att hitta samarbete som gör skillnad.

Hyresgästföreningen i centrum

En stor del av programmet ägnades åt Hyresgästföreningen, som med drygt 500 000 medlemmar är landets största intresseorganisation för hyresgäster. Här diskuterades bland annat det omstridda trepartsavtal som slöts 2023 och som enligt kritiker gett hyresvärdarna för stora fördelar samtidigt som hyrorna skenat. Samtalen rörde också frågan om organisering utanför föreningen – vilka effekter sådana initiativ haft hittills, vilken relation de har till Hyresgästföreningen och om det finns en väg till samarbete snarare än konflikt.

Blick mot framtiden – och Europa

Trots fokus på nutida problem präglades Bostadsvrålet av en vilja att blicka framåt. En gemensam vision om långsiktigt bättre boendeförhållanden och en starkare nationell organisering av hyresgäster lyftes fram som avgörande mål.

På söndagen vidgades perspektivet ytterligare när forskare och aktivister från Spanien, Tyskland och Grekland delade med sig av erfarenheter från sina länder. Skillnaderna visade sig vara stora, men samtalet gav också viktiga insikter om vad den svenska rörelsen kan lära – och kanske undvika. Medan den svenska hyresgästföreningen länge har präglats av en serviceinriktad modell, visar organisationerna i södra Europa på värdet av en mer radikal och kampvillig rörelse, fokuserad på att utmana hyresvärdarnas makt – ett alternativ som Sverige bör ta till sig.

Foto: Bostadsvrålet

Bostadsvrålet 2025 blev därmed mer än en konferens. Det blev ett försök att samla en ofta fragmenterad rörelse och ge den ny energi. Frågan är nu om mötet kan bli startskottet för en starkare och mer drivande hyresgäströrelse i Sverige.

Det bestämdes även att nästa Bostadsvrål med största sannolikhet kommer att hållas i Malmö 2026.

Fortsatt engagemang

Från den 24 september och framåt kommer det även att hållas en studiecirkel på Hägerstensåsens Medborgarhus som är tänkt som en förlängning av de diskussioner som skedde under Bostadsvrålet.

”Hur påverkar de historiska skiftena i den svenska bostadspolitiken oss i dag? Och hur ska de förstås? Vi lär oss av historien och diskuterar tillsammans vad som bör göras.”

Bostadsvrålet anordnades med hjälp av Centralförbundet för socialt arbete och ABF Stockholm.

 Organisatörerna bakom Bostadsvrålet 2025

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Video: En sång till Aref

I veckan var det tre år sedan Mahsa Jina Amini dog i häkte efter att Irans moralpolis arresterat henne för att hon bar sin huvudsjal slarvigt. Hennes död ledde till stora protester under parollen ”Kvinna, liv, frihet”.

Kampen pågår ännu, men har mötts av hård repression. Albert Andersson är en del av nätverket Azadi – anarkistiska frihetsunionen. Han skrev en sång som har fått spridning över världen. Den handlar om 15-åriga Aref Ghanbarzehi, den första anarkist som rapporterades ha dödats under protesterna.

Därefter har den iranska regimen fortsatt mörda och tortera aktivister. Arbetaren publicerar här musikvideon under vinjetten Röster från rörelserna. All information i låttexten kommer från Aref Ghanbarzehis nära vänner, berättar Albert Andersson.

Se videon här nedan eller textad på Youtube:

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från Vimeo genom att klicka här.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Chimamanda Ngozi Adichies nya bok Drömräkning berättar om fyra nigerianska kvinnors vänskap Nigeria och USA under pandemin och nedstängningarna. Foto: Manny Jefferson

En litterär gigant på Sverigebesök

Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie, tar emot Bokmässans pris i Göteborg, i slutet av september. Hon är också aktuell med en ny skönlitterär bok, Drömräkning, som den svenska titeln lyder. Christin Sandberg berättar om en av samtidens mest hyllade och lästa författare.

Chimamanda Ngozi Adichie, som föddes i Nigeria 1977, är en litterär gigant. Vid 19 års ålder flyttade hon till USA för att gå på college. I dag bor hon växelvis i de två länderna. Hon har inspirerat miljontals unga afroamerikanska tjejer att utforska sin identitet och stå upp för sig själva. Hon har berört med sina böcker och inte minst bidragit till att skriva om historien utifrån just sitt afrikanska berättarperspektiv.  

Adichie har länge varit en feministisk ikon, och särskilt för svarta kvinnor. Det finns nog inte en afroamerikansk student i humaniora i USA som inte har läst något av hennes verk. Hon kan ses som en av världens mest inflytelserika författare. När hon efter år av skrivkramp, förluster och återkommande depressioner är tillbaka är förväntningarna alltså skyhöga. 

Drömräkning (Dream count) är en följd av sorgen efter hennes mors bortgång i mars 2021, bara fem månader efter att fadern dött i covid, berättar Adichie i podden Talk Easy. Hon menar att förlusterna och de erfarenheter som kommer med åldern lyser igenom i romanen, som också tar sitt avstamp i tiden för pandemin och nedstängningen.

Just de här delarna, som hon själv så gärna pratar om i intervjuer, är dock svåra att läsa in i Drömräkning och gör den kanske till Adichies svagaste bok hittills. Här finns en intresseväckande inledning, som romanen sedan tyvärr inte lever upp till. Kanske var det för mycket begärt att kunna toppa de bidrag hon hittills gett till världslitteraturen. Och ett närmast omöjligt uppdrag att möta de enorma, oundvikliga, förväntningarna.

Drömräkning berättar om tre nigerianska privilegierade kvinnor med kristen bakgrund: Chimaka, Zikora och Omelogor, och Khadi, en muslimsk kvinna från en lägre samhällsklass från Guinea. Det handlar om deras liv i USA och Nigeria, relationer och framför allt tillbakablickar på deras många kärleksrelationer som kommit och gått och som kunde ha blivit något om det hade fungerat. Vi får ta del av den nigerianska överklassens liv, utan minsta bekymmer för det materiella, deras resor och flyktiga relationer. Varje kvinnas historia berättas i separata kapitel, men vävs ihop genom deras vänskap.

Övergreppsberättelse med klassperspektiv

Berättelsen som sticker ut är den om Khadi, som utsätts för en våldtäkt av en högt uppsatt vit man, på ett lyxhotell där hon arbetar. Den historien är baserad på det verkliga fallet då en hotellstäderska i maj 2011 anmälde Dominique Strauss-Khan, dåvarande chef för IMF (Internationella valutafonden), för sexuella övergrepp och våldtäktsförsök. Vad som nog var tänkt att tillföra ett klass- och könsperspektiv blev tyvärr slarvigt behandlat i boken och lämnar nästan en sur eftersmak – inte minst i bokens slutord.

Alla borde vara feminister gavs ut på svenska 2015, i samarbete med Sveriges Kvinnolobby, FN-förbundet, LO, TCO, Teskedsorden, Unizon och Gertrud Åström. Boken distribuerades som en gåva till alla elever i årskurs 2 i den svenska gymnasieskolan.

2003 romandebuterade Adichie med Lila Hibiskus, som följdes av En halv gul sol, om Biafrakriget i Nigeria på 1960-talet. Några år senare kom Americanah, en bok som undersöker teman som klass, kön, migration, ras och identitet, och som många litteraturstudenter i engelska (inklusive jag själv) har fördjupat sig i och som blev hennes stora genombrottsroman. Hon har även regelbundet skrivit essäer i välrenommerade amerikanska tidningar som New Yorker och Atlantic. 

Sommaren 2009 höll hon ett så kallat TED-talk, The Danger of a Single Story om att det måste finnas plats för flera berättelser samtidigt. Om berättandets kraft och vikten av berättelser som går mot stereotyper och fördomsfulla berättelser om ”de andra”, människor och kulturer för att dessa inte ska få fäste.

Och det är precis detta som är Adichies styrka och stora bidrag till litteraturen. De välskrivna böckerna med nigerianska karaktärer och deras liv, erfarenheter och relationer i centrum. Men också berättelser som testar gränser, där migration och västerländska världsbilder och värderingar ses från andra perspektiv, där fördomar ställs på ända och vi lär oss något om det nigerianska samhället och dess historia samtidigt som vi lär oss om oss själva. Ett exempel på det ger hon själv i podcasten Easy Talk med att hon inte skulle vara intresserad av frågan om ”ras” om det inte vore för den utbredda rasismen i USA.

2013 utkom Alla borde vara feminister – ett feministiskt manifest), som har citerats i många populärkulturella verk, från Beyonce till FN. 

I blåsväder

2017 hamnade Chimamanda Ngozi Adichie i ordentligt blåsväder efter att ha svarat på en fråga från en journalist om hur hon – med ett feministiskt, och starkt kroppsligt perspektiv, som berör problem kring menstruation, pms och förlossningsupplevelser – betraktar transkvinnor. Hennes uttalade inställning att en kvinna som vuxit upp med en mans privilegier inte kan likställa sin upplevelse med en underpriviligierad flicka och kvinna, gjorde att hon snabbt hamnade i kylan i många sammanhang, och priser och intervjuer ställdes in trots att hon intensivt förnekade transfobi och gärna ville ha en debatt – som hon tycker att hon förvägrades. Karriären tog ordentlig skada under flera år.

Genom att läsa Chimamanda Ngozi Adichie upptas vi i en för många ny del av världen som också den i sin egen rätt är större än vi kan ta in. Men vi får ta del av den och kan lära oss. Vi får också tillgång till nya referensramar för att förstå lite mer och samtidigt förstå hur lite vi egentligen vet. I podden Easy Talk refererar Adichie bland andra poeten Marilyn Nelson, som har skrivit A Wreath for Emmet Till, om en svart pojke som lynchades till döds i Mississippi 1955. Lynchningen och mordet på fjortonårige Emmet Till låg bland annat till grund för bildandet av Medborgarrättsrörelsen, med företrädare som Martin Luther King och Malcolm X, som tog upp kampen för afroamerikaners medborgerliga rättigheter i USA under 1950-talet.

I samband med Bokmässan i Göteborg gästar Adichie Sverige för att ta emot mässans litterära pris Sjöjungfrun.

Publicerad
2 weeks sedan
Amalthea Frantz är chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Foto: Judiska ungdomsförbundet/X

Amalthea Frantz:
Vilka är ”odjuren” i vår våldsamma tid?

Vi lever i en våldsam tid. Både vad gäller retoriken och verkligheten. Samtidigt förminskas verkliga hot av viss retorik – som att kalla fredliga demonstranter för odjur.

Vi lever i en våldsam tid. En tid av krig, folkmord och hot. Liksom många andra medier skriver Arbetaren nu för tiden mycket om Gaza och Israel. Förstås måste vi rapportera: mängder av civila dör, Gaza närmar sig utplåning, sjukhus bombas, liksom kvinnorättsorganisationer. 

Men frågan får också långtgående konsekvenser inrikes. 

Vi lever i en tid där man vågar sparka en facklig förtroendevald för att han följt en medlemsomröstning om att blockera israeliskt krigsmateriel. En tid där moderata toppolitiker, inklusive utrikesministern, till tiotusentals följare snabbt sprider att personer som protesterar mot folkmordet ”inte är aktivister” utan ”odjur”. 

De som benämndes odjur var den här gången en liten grupp demonstranter med banderollen ”Judisk antisionistisk allians”. När sanningen väl spreds ledde detta till många krumbuktande bortförklaringar från politikerna.

En tid av hotad frihet

Bara några dagar tidigare gällde mediepaniken att en grupp demonstranter utanför riksdagen följde efter moderaten Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, och skrek slagord. 

Företrädare för ett annat riksdagsparti, Kristdemokraterna, kräver nu hårdare tag mot Palestinarörelsen – och i förlängningen mot hela rätten att demonstrera. 

Sveriges statsminister Ulf Kristersson svarar att han ”inte utesluter lagändringar”. Nej, så klart gör han inte det. Regeringen har sedan de tillträdde genomfört flera lagändringar som utgör hot mot yttrandefriheten.

Tiden vi lever i är också upptakten till valåret 2026. Just nu pågår kyrkovalet. Resultatet av det har ofta använts för att analysera kommande riksdagsval. 

Kyrkovalet är ett välkänt tillfälle för små partier att ta ny plats. Förra gången, 2021, lyckades högerextrema Alternativ för Sverige ta mandat och nu satsar de igen. Samtidigt ställer den nuvarande regeringens stödparti Sverigedemokraterna upp i kyrkovalet med ett manifest som hänvisar till medeltiden som ett föredöme.

Viktigare än på länge att granska makten

Sänk åldersgränsen för straffbarhet till 14 år, föreslog en statlig utredning i våras. Socialdemokraternas kongress hängde på. Sänk den till 13 år, säger Tidöregeringen nu. Men kanske tidsbegränsat.

Forskning och erfarenheter stödjer inte att detta skulle ha en positiv effekt på den fruktansvärda utvecklingen där barn utför våld på uppdrag av gängledare. 

Däremot visar erfarenheten att när en stat inför mer repression och övervakning så framställs förändringarna ofta som tillfälliga – men sedan blir de kvar.

Samma vecka som ovanstående utspel sade riksdagen för övrigt ja till regeringens förslag om att få använda hemliga tvångsmedel, till exempel avlyssning, mot barn. 

Den politiska debattens tonläge är redan så här pass aggressivt. Så värre lär det bli det kommande valåret. Arbetaren kommer göra allt vi kan för att fortsätta granska makten, oavsett vilka partifärger den ikläder sig.

Vi lever i en tid som även framtida generationer med säkerhet kommer beskriva som omvälvande och extrem. Kanske avgörande. När de ser tillbaka kommer i alla fall tidningen Arbetaren ha stått rakryggad. För yttrandefrihet, mot alla auktoritära och totalitära politiska system. Precis som vi gjort sedan år 1922. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Medeltiden Sverigedemokraterna Kyrkoval
Konstnären Hieronymus Bosch (1450–1516) illustrerar medeltida sjukvård. I Sverigedemokraternas valmanifest till kyrkovalet hänvisar de till kyrkans mer centrala roll under medeltiden, bland annat när det kommer sjukvård och utbildning. Foto: Wikimedia Commons, Tommy Pedersen/TT. Montage: Arbetaren

Kyrkovalet: SD hänvisar till medeltiden i sitt valmanifest

I det pågående kyrkovalet lyfter SD frågor som aborträtten, att bryta med Pride-rörelsen och att kyrkan ska driva välfärdsbolag – med hänvisning till medeltiden. Arbetaren har granskat Sverigedemokrater i Svenska kyrkans, SDSK:s, valmanifest och nomineringslista – där den absoluta majoriteten är män.

Förtidsröstningen till kyrkovalet pågår och söndag den 21 september är sista dagen att rösta för de som är medlemmar i Svenska kyrkan, vilket är nästan halva Sveriges befolkning. Av dem är 4,7 miljoner röstberättigade varav 18,4 procent röstade i valet 2021. Valet handlar om hur kyrkan ska styras och de som röstar får välja vilka som ska styra på tre olika nivåer: nationellt (kyrkomötet), regionalt (stiftsfullmäktige) och lokalt (kyrkofullmäktige). 

I jämförelse med riksdagsval så är det nomineringsgrupper, i stället för politiska partier, som ställer upp. Men flera av dem är kopplade till riksdagspartier. Bland dem Sverigedemokraternas nomineringsgrupp Sverigedemokrater i Svenska kyrkan, SDSK. 

70 procent män på SD:s vallistor

Arbetaren har granskat SDSK nomineringslista inför valet. Flertalet nominerade ställer upp på flera ställen, men efter att ha tagit bort dubbletter har partiet drygt 950 personer på listan. Av dem är ungefär 280 personer kvinnor. Det betyder i sin tur att cirka 70 procent av kandidaterna är män.

Partiet har varit mansdominerat ända sedan det grundades av nazister och andra högerextrema i slutet på 1980-talet. Under senare år har partiet arbetet för att få in fler kvinnliga kandidater. Trots det har SD fortfarande högst andel män (74 procent) i riksdagen, enligt Statistiska centralbyrån, SCB. Samma tendens går att se på region- och kommunnivå.

Kuvert med förtidsröster läggs i valurnan vid förtidsröstningen till Kyrkovalet. Foto: Johan Nilsson/TT

En av de stora frågorna inför årets kyrkoval är hur kyrkan ska hantera sina skogsägor. I SDSK:s valmanifest prioriteras andra frågor: första punkten handlar om att de vill bryta med Pride-rörelsen. 

På svenska kyrkans hemsida står: ”Svenska kyrkan ska vara en inkluderande kyrka, där hbtqia+-personer ska känna sig trygga och välkomna. Därför jobbar vi aktivt mot diskriminering och för inkludering”.

Niclas Nilsson, researcher och utbildare på Expo. Foto: David Lagerlöf

Det vill SDSK sätta stopp för. De skriveri manifestet att de vill att kyrkan avslutar sitt samarbete med Pride-rörelsen som de menar är ”en politisk rörelse” vars ”ofta extrema värderingar och budskap överensstämmer inte med traditionell kristen lära”. 

Det är inget som förvånar Niclas Nilsson, researcher och utbildare på Expo, som har granskat valmanifestet.

– Sverigedemokraterna har både lokalt och i tidigare kyrkoval reagerat kraftigt mot att kyrkan engagerar sig i Pride, säger han och tillägger:

– Valmanifestet känns väldigt amerikaniserat, med stark betoning på kärnfamiljen.

Tillbaka till medeltiden

Konstnären Hieronymus Bosch illustrerar medeltida sjukvård, från 1494. Bild: Wikimedia commons

SDSK vill även se att kyrkan tar över delar av välfärdsansvaret genom att driva ”äldreboenden, sjukhus, skolor och förskolor”, då de menar att ”de institutioner som i dag ansvarar för dessa verksamheter delvis har brustit i sitt välfärdsåtagande.”

Sverigedemokraterna hänvisar vidare till historien, ända tillbaka till medeltiden, då kyrkan hade en mer framträdande roll i samhället: ”Under medeltiden och fram till 1800-talet var kyrkan en central aktör inom både utbildning och vård. Många av Sveriges första skolor och sjukhus grundades och drevs av kyrkan. Denna tradition av omsorg och bildning är något vi vill återuppliva och förstärka.”

Under medeltiden hade kyrkan stor makt och kontroll över människors liv, kvinnor avrättades och brändes på bål för häxeri, skolan var tvingande religiös och böner ansågs ofta verka bättre än läkares sjukvård. 

Hur vanligt är det att SD refererar till medeltiden?

–  Jag reagerade starkt på den formuleringen, det är ingenting jag har sett i de sammanhangen förut, säger Niclas Nilsson.

Vilken roll vill SD att kyrkan ska ha i samhället egentligen?

– Historiskt sett, men även nu, har Sverigedemokraterna tre berättelser om kyrkan. Å ena sidan använder de kyrkan som ett slagträ mot religiösa minoriteter, i synnerhet muslimer. Å andra sidan beskriver de kyrkan som vänster och politiskt korrekt. Samtidigt finns det en nostalgisk berättelse om kyrkan inom SD, där den beskrivs som en sorts förlorad guldålder där kyrkan hade en mer framträdande roll och stod mitt i byn. En tid som de menar var renare och mer konservativ.

Begränsad aborträtt

Nomineringsgruppen vill även att kyrkan mer aktivt ska debattera abortfrågan och ”fostrets rätt till liv”, och därigenom inskränka abortfrågan. Vidare skriver de att ”allt liv är skapat av Gud och därmed har ett inneboende värde och helighet”.

– Det är en formulering som de har stärkt i alla fall i jämförelse med förra valrörelsen, säger Niclas Nilsson.

Svenska kyrkan skriver på sin hemsida att de tycker att kvinnor har rätt att göra abort och att den åsikten har kyrkan haft ”ända sedan abortlagen kom, 1975”.

SDSK skriver vidare att det endast finns två kön, man och kvinna, och att ”människan är skapad till Guds avbild” och att ”förslag om att erkänna eller teologiskt bejaka ett “tredje kön” strider mot Bibelns grundläggande människosyn”.

Islamofobi och kristofobi

Valmanifestet fortsätter i kristet konservativ, nationalistisk och islamofobisk anda och vill bland annat att kyrkan bryter samarbeten med muslimska organisationer och att kyrkan ska motarbeta att ”islam breder ut sig i vårt land”. I stället lyfter de ”hatbrott mot kristna och kyrkliga platser” i Sverige. 

Enligt Niclas Nilsson handlar mycket av Sverigedemokraternas politik om vad partiet är emot, snarare än vad de är för.

– Valmanifestet präglas till exempel av ett väldigt starkt avståndstagande mot i synnerhet muslimer och islam.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Statare på Björksund i Sörmland, cirka 1925. Foto: Sörmlands museum/Wikemedia Commons

En arbetsform med katastrofala följder

Berättelsen Den barmhärtige mördaren vidgar sig utåt, från en enskild och privat tragisk händelse till en berättelse om bakgrunden till Folkrörelsesverige där alla skulle med. Men statarna kom bakefter och fick betala ett högt pris. Författaren Patrik Svensson fortsätter att skriva enligt sitt lyckade recept, där varje pusselbit i det stora samhällsbygget får sin stund. 

Legostadgan, som byggde vidare på den första allmänna legostadgan från 1664, gällde med vissa förändringar fram till 1926. Stadgan reglerade hur förhållandena mellan jordägaren och de som arbetade på gårdarna skulle se ut. 

När importen av spannmål ökade under 1800-talet började mängder av de torpare som arbetat med jord och skog och egen odling att söka arbete med animalisk produktion på gårdarna. De flyttade in i ruckliga längor byggda av plank nära sina arbetsuppgifter, som skulle utföras från morgonens tidigaste timmar till dess att solen gick ner.

De tjänstetagande lantarbetarna och jordägaren var att betrakta som en slags familj. Husbonden var familjens överhuvud med ansvar för inte bara husrum, kläder, värme och mat till arbetarna – utan också för deras uppfostran. Han hade att behandla de underlydande milt och klokt, men om de uppförde sig illa hade han inte bara rätt utan också skyldighet att utdela bestraffning, om han så tyckte genom kroppsaga. De som arbetade på gården hade inte rätt att lämna den utan tillåtelse, utan kunde hämtas tillbaka handgripligen. Endast en vecka på året i oktober gick det an att byta plats till en annan gård, för övrigt var man bunden till den plats och villkor som gällde vid tillträdet.

Statarsystemet var vanligt i södra halvan av Sverige och upphörde i oktober 1945.

Den vita piskan

Stataren skulle helst vara gift och gärna ha några halvvuxna barn som kunde bistå med oavlönat arbete. Till hustruns jobb hörde ”Den vita piskan”, mjölkningen av gårdens kor flera gånger per dygn. Barnen fick hjälpa till säsongsvis med att plocka grönsaker, potatis, rovor och betor, att bära vatten och bränsle, sköta höns med flera sysslor som de klarade efter ålder. Snart var de upplärda att hantera större djur och mer krävande och tyngre sysslor. Flickor fick börja arbete som lillpigor, med städning och köksarbete vid tidig ålder. Lönen var in natura, det vill säga mat och bränsle som inte gick att producera i det egna hushållet och odlingsmarken. 

Patrik Svensson skriver om statarna. Foto: Julia Lindemalm

Berättelsen Den Barmhärtige mördaren, om den skånska stataren Elof Nilsson, som en vintermorgon 1942 tog sin revolver och sitt hagelgevär och mördade sin hustru Matilda och de tre yngsta barnen Signe, Pelle och Ebba, 13, 10 och 8 år gamla, är en bok med många ingångar i tragedin. En av de röda trådarna är just statsystemets uppgång och fall. 

Elof Nilsson uppfyllde alla önskvärda villkor som lantarbetare. Han föddes in i jobbet på en gård i Skåne. Som trettonåring blev han i praktiken föräldralös då de flyttade vidare en oktoberdag och han blev kvar som vuxen dräng fram till dess att han träffade sin Matilda och de bildade familj.

Barnen som inte överlevde

Efter ett antal flyttar till olika gårdar i Skåne hade Matilda Nilsson fött 13 barn, våren 1941 levde fortfarande 7 av dem. Familjen trängdes i två rum och kök, de äldsta barnen var i tjugoårsåldern och arbetade på gården. De mindre barnen snorade och man kämpade med vägglöss, råttor och småsår som snabbt kunde bli farliga innan penicillintet blev i allmänt bruk.

Elof älskade djuren, gjorde sig bemärkt som stadig, plikttrogen, lugn och vänlig. En som hade ordning på det han åtagit sig. Tog ansvaret för familjen på största allvar. Kanske var det vad som gick sönder när yngsta barnet Albert fick lunginflammation och tynade bort inför hans åsyn. Penicillinet var inte uppfunnet och barnen låg på gränsen till undernärda, de hade knappast extra att ta av. Efter några månader tvingades föräldrarna begrava sin fyraåring, deras sjätte barn som inte överlevt småbarnsåren. 

Samtidigt kom Matilda i bråk med grannen som skaffat en oavbrutet skällande hund. Allt blev irriterat och Elof tog sitt gevär och sköt hunden efter ett bråk för mycket. 

Livet gick vidare en liten tid men ingenting läkte. En kväll pratade Elof och Matilda ihop sig; det fanns ingen lösning på en tillvaro som blivit outhärdlig. Morgonen därpå, under skrik och dramatik, dog fyra personer – dottern Märta, 19 år, flydde ut i snön, skräckslagen i nattlinne.

Statare på väg hem efter mjölkning. Ven 1933. Foto: Gunnar Lundh/Wikimedia Commons

Statarna hamnade på efterkälken

Patrik Svensson, gjorde en sensationell debut med Ålevangeliet. Hans ton och effektiva växelspel mellan historik, små detaljer, fakta, personliga minnen och känslor är fullt igenkännbara här. Elof Nilsson var en avlägsen släkting och författaren lyckas, i samtal med en annan släkting, få berättelsen att kännas personlig och på samma gång en del av strukturen bakom vår moderna folkhemshistoria. Han har läst sjukhusjournaler och rättegångsprotokoll, lägger fram statistik och skisserar upp omständigheterna kring livet för ”familjemedlemmarna” på de stora godsen och gårdarna. Lojaliteten och den sociala kontrollen var nödvändig för att man skulle stå ut. Men man stod samtidigt inte ut – och då gick det riktigt illa. 

Medan arbetarrörelsen mobiliserade till strid och allmänna val blev statarna efter och så fortsatte det ända fram till året för krigsslutet 1945. Efter Per Albin Hanssons tal 1928 om att nu få möjlighet att arbeta för ett samhälle ”utan strykpojkar eller kelgrisar” dröjde det ytterligare nästan två decennier innan också lantarbetarna fick riktiga avtal. Då satt Elof Nilsson på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund sedan ett par år, lugn i att sköta sjukhusets får på ängen innanför murarna.

För den som intresserar sig för de enskilda offren för ett system där den understa klassen kan jämställas vid livegna, in i modern tid, är Patrik Svenssons berättelse ett skakande lysande första kapitel. 

Publicerad