År 2006 drog en våg av arbetarlitteratur in över Sverige. Det hade varit på gång ett bra tag, i alla fall sedan mitten av 1990-talet, men med Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen öppnades slussarna på allvar. De hade skrivit varsin självbiografisk roman där de berättade om sina föräldrar, om alkoholism och om att slitas ut i industrin.
Rasmus Landström är litteraturvetare och kulturskribent.
Böckerna var realistiska och fick flera kritiker att dra paralleller till 1930-talets våg av självbiografisk arbetarlitteratur. Litteraturvetaren Åsa Arping kallade Alakoskis och Linderborgs böcker för ”folkhemsromaner” och under ett par år såg det ut som om detta var sättet att skriva på. Den moderna arbetarlitteraturen var bakåtblickande, skildrade ett tydligt klassamhälle där arbetarna handlade på kooperationen och var med i facket.

Men så kom Kristian Lundbergs Yarden 2009 och allt förändrades. Lundberg var inte känd som någon arbetarförfattare tidigare, utan snarare en introspektiv poet som hade skrivit ett par deckare.

Men med Yarden gjorde han något helt nytt. Där berättade han om hur han efter en fadäs i tidningsvärlden blivit av med sina uppdrag. Det ena ledde till det andra och till slut stod han där utan pengar. Han var tvungen att börja brödjobba på sitt gamla knegarjobb i Malmö hamn. Det blev en chock när han upptäckte hur Sverige hade förändrats.

Det Lundberg gjorde nyskapande var flera saker. Dels skrev han om samtiden. I Yarden går papperslösa och bemanningsanställda omkring i Malmö hamn och svabbar bilar utan handskar i minusgrader, livrädda att inte bli uppringda om de klagar. Lundberg beskrev dem som en sorts moderna statare och drog på så sätt rottrådar tillbaka till Ivar Lo-Johansson och Moa Martinson.

Dels skrev han på ett annat sätt än Alakoski, Torbjörn Flygt och Majgull Axelsson. Hans text var betydligt mer experimentell. Genom att på ett mycket medvetet sätt väva samman kroppsarbete och skrivarbete gjorde han arbetarlitteraturen till en ”fin” genre.

Ungefär samtidigt som Yarden kom damp en stor och otymplig diktsamling ned i den svenska samtidsdebatten. Det var Johan Jönssons Efter arbetsschema. En språkmaterialistisk diktsamling om arbetet på ett gruppboende.

Jönsson hade under väldigt lång tid arbetat inom vården parallellt med sitt skrivande. Nu hade han för första gången vävt samman arbetena i en märklig text. Jönssons poesi blandade raka skildringar av att gå som tillsvidareanställd i vården med svårgenomträngliga textsjok fyllda av loopade röster och filosofisk jargong. Det var en skorrande, krasande text, som precis som Lundberg vävde samman kropps- och skrivarbete.

Så snabbspolar vi fram till 2014 då arbetarlitteraturen formligen väller in över bokmarknaden. Då folkhemsromanerna flockas sida vid sida med språkmaterialistisk poesi och dagboksromaner. I dag ser vi hur en ung generation författare som skriver på sinsemellan olika sätt berättar om kroppsarbete.

Vi har allt från Jenny Wrangborgs klasskampsstinna poesi till Marie Hållanders lågmälda berättelser om att jobba som timmis i vården. Men vi har också en avsevärd fackboks- och reportageboksutgivning som diskuterar klass och fattigdom.
Jag vill visa att en av arbetarlitteraturens funktioner är att vara genreöverskridande och utmana föreställningen om vad litteratur är, både innehållsligt och formellt.
I den här texten vill jag slå en brygga mellan dessa. Jag vill visa att en av arbetarlitteraturens funktioner är att vara genreöverskridande och utmana föreställningen om vad litteratur är, både innehållsligt och formellt. Jag menar alltså att det som Lundberg och Jönsson gjorde inte var så rasande nytt som många föreställer sig.

När Jönsson och Lundberg har diskuterats i massmedia är det framförallt litterariteten som har diskuterats. Jag har själv gjort det när jag recenserat deras böcker. Jag har jämfört Lundberg med Ivar Lo-Johansson och Jönsson med Josef Kjellgren. Detta är inte fel i sig, men har det skymt att det lika mycket är det icke-fiktiva som utmärker böckerna? Det rapportartade, dokumentära.

I Lundbergs text är just att författaren inte kan skriva en roman helt centralt. Att han först måste berätta om bemanningsföretagens Sverige, som han upplevt inifrån. På ett liknande sätt är Jönssons bok ett slags vittnesmål om en arbetartillvaro.

Ett av dess centrala teman är att det inte går att låtsas att man är ett autonomt författarsubjekt när man samtidigt måste kroppsarbeta. Överst på varje sida finns handskrivna anteckningar om arbetstider på det gruppboende där han jobbar: ”Lördag 8.00–16.00”, ”Söndag 12.00–21.00”. Språket är dokumenterande: ”i dag gav jag mikrolax åt brukare x som sedan kräktes, efter det gick jag hem och somnade framför tv:n…” Det beskriver en tillvaro präglad av alienation, tristess och monotoni. Ett tillstånd som Jönsson skickligt överför till de mera litterära partierna.
Lundberg och Jönsson förde alltså inte bara in en litterär komplexitet i den samtida arbetarlitteraturen utan de slog också en brygga mot den icke-fiktiva litteraturen.
Lundberg och Jönsson förde alltså inte bara in en litterär komplexitet i den samtida arbetarlitteraturen utan de slog också en brygga mot den icke-fiktiva litteraturen. Mot reportaget, dagboken och facklitteraturen. De gav den samtida arbetarlitteraturen en mer dokumentär ton. Det visar inte minst bokutgivningen sedan dess.

Sedan 2009 har en mängd böcker kommit som hamnar under fackboksgenren men som samtidigt står arbetarlitteraturen nära. Oktober i Fattigsverige av Susanna Alakoski, De ohörda. Röster från nyliberalismens verklighet av Ingemar E. L Göransson, De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass av Rebecka Bohlin, Att bära sin egen kropp. En rapport av Cecilia Persson, Döden på jobbet. En berättelse om det nya arbetslivet av Elin Torp, antologierna Skitliv. Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad och Var ligger min arbetsplats i morgon?, en samling berättelser skrivna av kommunalare. Och det är bara några av dem. Dessutom har både Lundberg och Jönsson skrivit ytterligare tre böcker var om hamnen i Malmö respektive arbetet på gruppboendet. Behovet av att dokumentera arbetartillvaron och vittna om klassamhället tycks enormt.
En formexperimenterande tid då arbetsplatsreportaget stod högt i kurs.
Men hur ska vi förstå denna form av litteratur? Hur kommer det sig att det dokumentära kommit så starkt? För att förstå var denna form av dokumentär arbetarlitteratur kommer ifrån måste vi gå tillbaka till slutet av 1960-talet. Detta är allmänt känt som tiden för den tredje stora vågen av arbetarlitteratur i Sverige (under 1910-talet och 1930-talet kom de föregående vågorna). En formexperimenterande tid då arbetsplatsreportaget stod högt i kurs. Och då bilden av författaren förändrades: från den genialiske konstnären till den hårt arbetande skriftställaren.

Detta brukar betraktas som tiden för ”rapportbokens” genombrott i Sverige. Först ut var Jan Myrdals Rapport från en kinesisk by, sedan kom Sara Lidmans Gruva, Göran Palms Ett år på LM och Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Sinsemellan mycket olika böcker, men som alla dokumenterade någon form av samtida arbetartillvaro. Det är böcker som befinner sig i gränslandet mellan genrer och som har mycket gemensamt med de böcker som kommer nu.

Som Annika Olsson har påpekat i sin avhandling i litteraturvetenskap, Att ge den andra sidan röst, var slutet av 1960-talet en radikal tid, både politiskt och estetiskt. Nu började en rad författare att utforska Verkligheten med stort V, man skulle ut på fabriksgolven, in bland favelorna, ned i gruvorna. Lyssna till dem som tidigare varit ”ohörda”.

Detta hängde samman med två mycket konkreta förutsättningar. Dels att den portabla kassettbandspelaren började säljas billigt och dels att kvalitetspocketen fick sitt stora genomslag. Författaren skulle ut och banda sotiga gjutare och krokiga skurgummor och sedan rusa hem och kludda ned vad de sagt. Materialet skulle snabbt in till förlaget som sedan tryckte billiga, demokratiska böcker.
Som litteraturvetaren Johan Svedjedal har påpekat var detta en tid då samhällsdebatten fördes i bokform.
Som litteraturvetaren Johan Svedjedal har påpekat var detta en tid då samhällsdebatten fördes i bokform. Nu startade Norstedts sin utgivning av PAN-serien där rapportböckerna var en central del. Även Bonniers startade en pocketboksutgivning, med populärvetenskaplig inriktning, och Wahlström & Widstrand gav ut sina TEMA-böcker. Pocketboken var den billiga och brukbara boken, som snabbt kunde spridas i massupplagor. Den lämpade sig utmärkt när arbetsmiljö skulle diskuteras och revolutioner i tredje världen beskrivas.

Sammantaget berättade rapportböckerna om vitt skilda ämnen. Här fanns historier från en kinesisk by, vittnesmål om svält och krig i Biafra, skildringar av diktaturen i Grekland, iakttagelser från hemmafruar i Kärrtorp, socialbidragstagare, bruksarbetare, gummifabriksarbetare, städtanter.

Dessutom kunde deras former vara tämligen olika. Jan Myrdals Rapport från en kinesisk by var till exempel bokstavligt talat en rapport, fylld av statistik och torra redovisningar. Medan Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink var en form av dagboksroman. Som Olsson påpekar utmärkte sig rapportboksformatet egentligen inte genom det rapporterande – alltså inte genom bandavskrifterna, den tillbakadragna författaren eller återgivandet av fakta – utan genom den performativa signalen att den gav ”den andra sidan röst”. Att den förde arbetarnas talan oavsett om de var från en kinesisk by, från Santiago eller från Västerås. En rapportbok kunde därför inte skildra välbärgade förortsbor eller unika konstnärsmiljöer, utan det skulle vara berättelser om de nedtryckta.

När Sara Lidman åkte upp till Svappavaara och gruvarbetarna var det för att intervjua arbetarna om jobbet. Men det handlade också om att låta gruvarbetarna beskriva sin ställning i samhället. Flera talade om sin solidaritet med folket i Vietnam, om drömmen att LKAB ska bli ett socialiserat företag som de fick vara med och bestämma över.
Det handlade med andra ord inte bara om att skildra arbetarklassen utan också om att skildra arbetares farhågor om världen och oro inför ett alltmera hektiskt arbetsliv.
Det handlade med andra ord inte bara om att skildra arbetarklassen utan också om att skildra arbetares farhågor om världen och oro inför ett alltmera hektiskt arbetsliv. Enligt Olsson var rapportböckerna en form av krishantering. Slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var en turbulent tid, med Vietnamkriget, strejkvågen som gick genom västvärlden och frigörelsen av de gamla kolonierna. Rapportböckerna präglades av känslan att verkligheten blivit för viktig för den fiktiva formen.

Här kan man dra paralleller till samtiden. För vad är vågen av rapportböcker i dag – om vi nu får kalla dem så – om inte en form av krisböcker? När jag läser dem så slås jag av hur många av böckerna som börjar i just en känsla av förändring av arbetslivet och annalkande katastrof.

I Elin Torps briljanta Döden på jobbet, till exempel, skildras en kalkugnsolycka, vilket blir en förevändning för att reflektera över hur uppstyc­kade arbetsplatser – där sex till sju underleverantörer befinner sig samtidigt – gör att allt fler unga förolyckas på arbetena.
Men var tog drömmen vägen om den kollektiva klassresan, om att förbättra för arbetarklassen där den befinner sig nu?
På samma sätt präglas antologin med texter av kommunalare av en känsla av att tempot höjs och att hemtjänsten alltmer liknar en hårdproducerande fabrik. Och i Cecilia Perssons Att bära sin egen kropp beskrivs en tillvaro som personlig assistent som blir allt svårare i takt med folk slutar bry sig om arbetarklassen. Eller som Persson skriver: Nu för tiden drömmer alla om att göra en individuell klassresa. Men var tog drömmen vägen om den kollektiva klassresan, om att förbättra för arbetarklassen där den befinner sig nu?

Men samtidens rapportböcker är också ett svar på en större, mera övergripande kris. Den handlar om föreställningen att vi lämnat klassamhället bakom oss. Idén om det ”postindustriella” samhället, om ”informationssamhället”, att arbetarklassens löner höjts så pass att vi alla blivit medelklass. Att de löpande banden försvunnit för gott.

Det samtidens rapportböcker försöker visa är att detta är en utopi som kommer ovanifrån och som osynliggör stora delar av befolkningen. Det understryker inte minst begrepp som ”ohörda” och ”osynliga” som finns i titlarna ovan.

Osynliggörandet är också ett centralt inslag i Lundbergs böcker om Malmö hamn. Där drar papperslösa och arbetare som bemanningsföretagen slutat ringa omkring som vålnader i en svart ekonomi. Lundberg beskriver också hur de gamla arbetarlokalerna som Kockums huserade i ersatts av Malmö högskola. Det blir metafor för hur arbetarklassens historia ständigt osynliggörs. Lundbergs böcker är ett försök att knyta historien till samtiden, att ge luft i lungorna åt arbetarklassen. Det som Olsson beskrev som ”att ge den andra sidan röst” är i allra högsta grad hans motto.

Jag vill alltså hävda att begreppet ”rapportbok” bär på en historia som är relevant för att förstå delar av den samtida arbetarlitteraturen. I den här texten har jag försökt visa att arbetarlitteraturen inte bör förstås som en form eller en stil. Snarare ett sätt angripa verkligheten.
Ofta finns det en föreställning bland kritiker att arbetarlitteraturen ska ha en speciell ton och att den ska vara berättad på ett särskilt sätt.
Ofta finns det en föreställning bland kritiker att arbetarlitteraturen ska ha en speciell ton och att den ska vara berättad på ett särskilt sätt. Arbetarlitteratur ska vara realistiska romaner som skildrar en utsatt uppväxt i ett nedgånget kvarter. Den ska vara självbiografisk och den ska innehålla alkoholism och utbrytningsförsök. Arbetarförfattare ska med andra ord skriva som 1930-talets autodidakter.

Detta är ett väldigt snävt sätt att se det på och i den här artikeln har jag med Annika Olsson argumenterat för att det snarare handlar om att ge den andra sidan röst (även om det råkar vara en själv som är den andra sidan). Arbetarlitteraturen behöver därför varken vara biografisk eller realistisk, den behöver inte ens vara skönlitterär. Däremot behöver den vara ideologisk.