Tidpunkten för konferensen Vår Makt i Malmö, med tema ”kris”, visade sig bli lyckosam. Irland står på gränsen till konkurs, Tories högkvarter stormas av arga studenter i Storbritannien och det framgår återigen med all önskvärd tydlighet att Europas ekonomiska och politiska kris inte är över.
Till Malmö kom också föredragshållare från ett av Europas hårdast drabbade länder, föremål för ett drakoniskt nyliberalt nedskärningsprogram – Grekland – liksom från ett av dess rikaste, och det närmaste ett vänsterpolitiskt föregångsexempel vi kommer i vår del av världen – Norge. Vad har de att säga om krisen och motståndet i Europa idag?
– Det som regeringen gör nu i Grekland, är saker de har velat göra länge i vilket fall, men inte kunnat göra förrän nu. Och det är i sin tur samma program som är planerat för hela Europa, menar Dimitris och Polyvius från den grekiska vänsterradikala tidskriften TPTG.
– Grekland är ett pilotprojekt för resten av EU.
”Skuldkrisen” är, enligt dem, bara en förevändning.
– Representanter för IMF har själva sagt att det grundläggande problemet med Grekland inte är statsskulden, utan landets konkurrenskraft. Greklands ekonomiska struktur fungerar dåligt, ur deras synvinkel. Arbetskraften är inte så flexibel, de flesta anställningar är fasta. Under 2000-talet steg reallönerna mer än produktiviteten. Grekland har också låg kapitalkoncentration: många små entreprenörer, många familjeföretag. IMF har förklarat att 150 – 200 000 företag måste bort, säger Dimitris. Nu är regeringen och de utländska långivarna ute efter en radikal omstrukturering av det grekiska samhället.
– Det har alltid blockerats, dels av arbetarklassens motstånd, men också av alla de här småföretagarna och deras lokala nätverk av politiska kontakter. Nu vill man köra över hela den strukturen genom en stor ekonomisk kris. Samtidigt kan man passivisera allmänheten genom att framställa det som sker som något oundvikligt, närmast som en naturkatastrof, som man bara måste acceptera, säger han.
Men det är det inte, menar Dmitris.
– Om den grekiska staten skulle tvingas ställa in betalningarna, skulle det få oöverskådliga konsekvenser, stora spridningseffekter. Tyska och franska banker skulle förlora enorma mängder pengar och själva gå omkull. EU skulle inte våga låta det hända. De skulle fega ur i slutänden, tror han.
Och om din bedömning är fel?
– Det är absolut en möjlighet, att de skulle anse att konsekvenserna av att låta Grekland komma undan som ännu värre. Och i så fall? Vi kan inte sluta kämpa för det. Makthavarna vill inte egentligen rasera allt, skära ned allt, kasta ut människor på gatorna för att svälta. Det de är ute efter är att omstrukturera samhället. Omvandla välfärd till workfare (bidragsjobb), och så vidare. Få människor att fortsätta jobba och producera, utan de rättigheter vi tidigare kämpat till oss, säger Dimitris.
Demonstrationerna och strejkerna i Grekland har setts som ett föredöme för radikala rörelser över hela Europa, men Dimitris och Polyvius är fortfarande besvikna på dess utveckling. Så stort som motståndet varit, har det ändå inte varit i nivå med den attack som den grekiska arbetarklassen utsätts för, menar de.
Liksom i Frankrike har protesterna präglats av återkommande endagarsstrejker och demonstrationer, som hittills misslyckats med att stoppa nedskärningarna. Liksom där har också mer militanta strejker – i Grekland lastbilschaufförernas strejk på obestämd tid – kunnat brytas med polisens hjälp, utan att det mött massiva motreaktioner.
– Det finns ingen samordning. Varje sektor strejkar för sig. Som ett extremt exempel, vi har haft en studentstrejk, och veckan efter en lärarstrejk. Alla dessa korta strejker tjänar bara till att låta människor lufta sin ilska, utan att åstadkomma någon verklig effekt, säger Polyvius.
I Grekland, till skillnad från i många andra europeiska länder, har de högerextrema rörelserna förblivit marginella fenomen. Men Dimitris och Polyvius är ändå inte nöjda med den politiska utvecklingen.
– Vi har i stort sett sluppit högerpopulism, men i stället har en slags falsk vänsterpopulism blivit stark, som ofta är väldigt ytlig i sin analys. Man koncentrerar sig på enbart korruption, slöseri, och så vidare, och undviker djupare kritik av det ekonomiska systemet. Det finns en stark nationalism, tal om nationell samling, retoriska attacker mot Tyskland, inte bara den tyska regeringen och kapitalisterna, utan Tyskland som land. Jämfört med de stora upploppen 2008 har människor avradikaliserats, kraven och diskussionen är mycket mer begränsade, säger han.
Varför?
– Delvis för att människor gått på propagandan och tror att landet är hotat. En del människor angriper de strejkande, säger att de äventyrar våra barns framtid. Delvis för att de traditionella fackföreningarna fortfarande har starkt grepp om rörelsen.
Människor har blivit beroende av fackföreningarna genom ett klientelistiskt system, och vågar inte stöta sig med pamparna nu när risken för arbetslöshet är så stor. Och fackföreningarna är kopplade till det socialdemokratiska partiet PASOK och vill inte på allvar äventyra nedskärningsprogrammet, svarar han.
Inte heller de radikalare vänstergrupperna imponerar på dem.
– PAME, kommunistpartiets fackliga front, sysslar för mycket med symboliska aktioner, entimmarsockupationer av börshuset och liknande. De håller sina egna demonstrationer, separat från alla andra demonstranter. För dem handlar allt om att bygga deras egen organisation. Många anarkister, å andra sidan, har omfattat en nihilistisk ideologi, helt koncentrerad på våldsamma strider med polisen, våld utan gränser, våld för sakens egen skull, säger Polyvius.
– Men, fortsätter han, jag är besviken, därför att jag har stora förväntningar. Den faktiska rörelsen har inte levt upp till dem – inte än. Ingenting är över än. Nu hoppas jag framförallt på de unga. Utbildningssektorn står härnäst på tur för stora nedskärningar. Det är människor som utbildat sig och räknat med att kunna få ett kvalificerat jobb, som man kunde i den gamla sociala ordningen, som nu ser att de inte har någon framtid. Där tror jag att det kan komma en ny, radikalare våg.
Kanske oväntat är det i Norge, ett av Europas minst krisdrabbade länder, som vänstern skördat några av sina starkaste framgångar. Och en av de organisationer som legat i frontlinjen i vänsterns offensiv är Oslos Bygningsarbejderforening.
2008 knäckte de Harald Langemyhr, en stor norsk byggherre, med avslöjanden om att arbetare på hans byggen bodde i brandfarliga containrar och fick 2000 norska kronor i månaden i lön.
Langemyhrs företag gick i konkurs med mångmiljonskulder, däribland krav på över 4 miljoner i obetalda löner och ersättning till medlemmar i Oslo Byggningsarbejderforening.
Facket lyckades pressa Oslo kommun att betala företagets skulder. Under senare år har de vunnit flera liknande stora segrar, där bluffkontrakt och slavlöner ersatts av avtalsenliga anställningar, med åtföljande möjligheter till uppehållstillstånd för tidigare papperslösa.
Särskilt uppmärksammad har Byggningsarbejderforeningens inställning till utländska arbetare blivit. Till skillnad från det danska facket, som samarbetar med polisen för att kasta ut papperslösa arbetare, och det svenska som åtminstone tidvis följt samma linje, organiserar det norska arbetare av alla nationaliteter, med eller utan papper. 40 procent av medlemmarna kommer i dag från Polen eller Baltikum och andra östeuropeiska länder.
– Vi har från början haft inställningen att vi inte är en fackförening för norska arbetare, utan för arbetare i Norge. Det var vi och elektrikerförbundet, i Oslo och på en del andra håll i landet, som började, men nu har vi fått med oss förbundet i hela landet och i stort sett hela Landsbevegelsen (norska LO) på samma linje. Visst har vi mött en del motstånd, men vi har övertygat skeptikerna om att detta var enda sättet att undvika lönedumpning. Vi har i byggfacken sedan länge haft svenskar och danskar som arbetar i Norge, precis som norrmän har arbetat i Sverige och Danmark när det varit arbetslöshet här, så har varit naturligt för oss att praktisera internationell solidaritet. Sedan har vi väl helt enkelt en tradition av solidaritet, berättar Jonas Bals, ombudsman på fackföreningen.
Organisering inne på arbetsplatsen är nyckeln till framgången. Bygningsarbejderforeningens aktiva går runt på nya byggen och delar ut informationsmaterial på 15 olika språk, med telefonnummer till fackrepresentanter från arbetarnas olika hemländer. Mycket av ansträngningen går ut på att övervinna misstänksamhet och övertyga de utländska byggjobbarna om att facket inte går några statliga myndigheters ärenden.
– Vi har alltid försökt undvika blockader och bojkott, för att inte skapa intrycket att konflikten står mellan norska och utländska arbetare, berättar han.
Nyligen fick man också igenom en betydande framgång i lagstiftningen, med lagen om ”solidariskt ansvar”, som gör företaget med det ursprungliga byggkontraktet ansvarigt för underentreprenörernas löneskulder.
– Det är en utmärkt lag, och det har visat sig att den fungerar i praktiken. Hela byggbranschen har blivit en djungel av underentreprenader och bemanningsföretag i många led. Nu slipper vi tunga byråkratiska processer och kan gå direkt till den huvudansvarige med våra krav. Det har lett till en uppstädning där huvudentreprenörerna anstränger sig att lägga ut jobben på någorlunda seriösa företag, säger Jonas Bals.
En annan framgång är ”allmängöring”, vilket innebär att lägstanivåerna i kollektivavtalen blir en rättighet för alla anställda – fackanslutna eller ej – och ett minimun alla arbetsköpare i branschen, även de som inte är med i någon arbetsgivarförening, måste erbjuda.
– Det var länge kontroversiellt i facket, eftersom man är rädd för problem med ”friåkare”. Men lyckligtvis vann inställningen att det viktigaste i alla lägen är att bekämpa lönedumpning. Det man måste göra är att påminna arbetarna om vem som kämpat fram avtalen och att det inte fungerar om folk inte är solidariska. Då tappar man inte medlemmar, säger han.
Hur är det med krisen och arbetsköparnas offensiv då? Märker man den alls i Norge?
– Inte så hårt som på andra ställen. Men visst blev det en tung nedgång i byggbranschen 2008–2009. Nu har det vänt upp lite igen, men de sysselsättningsnivåer som vi hade innan krisen kommer inte tillbaka. Det som händer nu, det är att företagen som sparkade stora mängder folk då och nu återigen får in fler uppdrag, nästan inte återanställer alls. I stället hyr de in från bemanningsföretag. Det är det som är arbetsköparnas viktigaste svar på våra framgångar, bemanningsföretagen.
Och det är också Byggningsarbejder-foreningens nästa mål.
– Vi organiserar de anställda inne på bemanningsföretagen, så att de själva kan kämpa för samma villkor. Men vi har också samlat ett nätverk av fackklubbar och startat en politisk kampanj. Målet är anställningar, inte inhyrning, säger Jonas Bals.
Med fackföreningarnas framgångar, en fortsatt socialdemokratisk regering mitt i Europas kraftiga högervåg, Trondheimsmodellen för valfrihet och förnyelse utan privatisering i välfärden och skuldavskrivningar för Tredje Världen framstår Norge som vänsterns starkaste fäste i Europa idag, åtminstone relativt sett.
Vad är hemligheten?
– De norska folkrörelserna har förhållit sig ganska självständiga till de politiska partierna, och det tror jag har varit viktigt. Det handlar inte om att det som händer i parlamentet är oviktigt, utan om att först sätta våra egna prioriteringar, och sedan pressa partierna att leva upp till dem, sluta agera som en lydig pudel, menar han.
Hur fungerar det internt i fackföreningsrörelsen? Kan de vanliga medlemmarna i sin tur pressa ledningen?
– Vi har en ganska levande diskussion ute på de lokala klubbarna, en ganska väl fungerande interndemokrati. Jag vet inte så mycket om hur det fungerar i Sverige, men jag har förstått att här behöver inte avtal godkännas i medlemsomröstning. Det finner jag chockerande. Det var efter att LO-ledningen fick bakläxa på ett dåligt avtal 2000 och hela fackföreningsrörelsen gick ut i storstrejk, som radikaliseringen av den norska fackföreningsrörelsen började, och på den vägen fortsätter vi, säger Jonas Bals.
