Med anledning av förra veckans terrorattentat i Beirut och Paris återpublicerar vi denna text av Mathias Wåg ur tidskriften Brand nummer 1, 2015. Kan en antifascistisk analys hjälpa oss att förstå framväxten av den militanta jihadismen?
1. Efter våren kommer hösten. Den arabiska våren skakade om maktstrukturer och auktoritära regimer i Nordafrika och Mellanöstern. Men så kom reaktionen. Antingen blev de de sociala protesterna förbisprungna av islamistiska politiska rörelser eller så återvände de gamla regimerna, lika repressiva som förut. Kraven på demokrati och social rättvisa tystades för stunden.
2. Hur ska man analysera kontrarevolutionära rörelser? Ett sätt att förstå dem är att använda samma teorier som vi använt för att försöka förstå kontrarevolutioner i Europa under 1900-talet. Alltså genom att använda sig av de historiska analyserna av fascismen. Går reaktionär islamism och kontrarevolutionen att förstå som en fascistisk mobilisering? Vi anser det. Vi tror att fascismanalysen kan hjälpa oss att se hur dessa rörelser är uppbyggda och verkar, bortom dess ideologiska och religiösa sken.
Det handlar inte om att smeta beteckningen fascism på islamistiska rörelser för att plocka enkla retoriska poänger och skapa en långsökt guilt by association-kedja, likt de högerextrema islamhatande grupper i Europa som talar om ”islamofascism”. Det handlar inte heller om att betrakta Mellanöstern som ”de andra”, att det krävs helt andra analysredskap för att förstå reaktionära tendenser.
Vi är övertygade om att en materialistisk analys går att fruktbart använda utan att halka ned i en eurocentrism eller orientalism, utan att varken förneka Mellanösterns särskilda historia eller de globala gemensamma dragen i de senaste årens krisprotester.
3. När de socialistiska och kommunistiska rörelserna på 1920-talet försökte förstå fascismens framväxt i Europa beskrev de kontrarevolutionen som en reaktion mot revolutionsförsöken och den globala ekonomiska krisen, som en auktoritär krispolitik från ovan – men som samtidigt hade en masskaraktär, att den mobiliserade en massrörelse underifrån.
Fascismen var därigenom ett dubbelt hot mot vänstern. Den var både ett fysiskt hot direkt på gatorna som riktades mot att slå ut arbetarrörelsens strukturer och ett socialt hot genom att organisera ett reaktionärt block i civilsamhället.
Fascismen skilde sig därigenom från andra konservativa högerströmningar genom att ha en folkrörelsekaraktär. Fascismen framträdde när den revolutionära rörelsen hade misslyckats, när en hegemonisk kapitalistklass var på nedgång och de revolutionära krafterna var för svaga för att kunna ta dess plats.
4. De första fascistiska organisationerna i Europa var politiserade miliser, bildade av veteraner som återvände hem efter första världskriget. De tog med sig den militära organisationsformen in i politiken och bildade kampförbund (på italienska ”fasci di combattimento”).
Nutida fascismforskare som Michael Mann trycker på denna paramilitära grund som ett av fascismens definierande drag. Visserligen hade alla politiska partier skyddskårer, oavsett färg, men bara fascismen utvecklades ur skyddskårerna och använde dem militärt. Genom paramilitärismen fick fascismen sitt redskap för att utomlegalt kunna krossa arbetarrörelsen, där den legala staten misslyckats.
Den paramilitära rörelsen fungerade som en total institution, en sluten ideologiserad mansgemenskap som man levde i dygnet runt och med de våldsamma konfrontationerna som en sammanhållande faktor. Steg för steg kom de politiserade miliserna att fylla en funktion som en stat inom staten, en parallell dubbelmakt som utmanade våldsmonopolet hos en svag stat och bättre kunde garantera ordningens återställande åt arbetsköpare inom industri och lantbruk än vad staten själv kunde.
En betydande del av fascismens kader var inte bara krigsveteraner, utan även olika statsfunktionärer som såg med oro på statens försvagning. De fascistiska kårerna stod inte bara för det ordningsskapande våldet, utan de kunde även agera som gula fackföreningar, sluta avtal med arbetsköparen, erbjuda sociala skyddsnät och kulturella aktiviteter för sina medlemmar.
Fascismen kunde därigenom verka på flera plan: de kunde ge ett svar på den ekonomiska krisen genom att pådriva en krispolitik och slå ut arbetarrörelsen, de kunde ge ett svar på den militära krisen och erbjuda en fortsatt kamp och revanschism för de hemkomna soldater som kände sig svikna efter krigsförlusterna. De kunde erbjuda ett politiskt svar på en svag stat genom utbyggandet av en dubbelmakt, ett eget ordningsskapande våld där staten inte förmådde och slutligen ge ett svar på de ideologiska krisen genom sin auktoritära samförståndssyn på ett organiskt enhetligt samhälle, bortom samhällskonflikter och klasskamp.
5. Den nutida fascismforskningen brukar betona att fascismens ideologiska kärna utgörs av en aggressiv nationalism. Roger Griffin definierar fascismen ideologiskt som en utopisk-populistisk myt om en nationell återfödelse. Nationen ses som förfallen och måste återupprättas genom en revolutionär pånyttfödelse och återknytande till sitt ursprung.
Stanley G Payne menar att fascismen är den mest revolutionära formen av nationalism. Robert Paxton påpekar att synen på nationen som förfallen eller dekadent hos fascismen innebär att återupprättandet kräver en våldsam inre rening, en utrensning av de element som ses ha orsakat förfallet och revanschistiskt kombineras med en yttre expansion av nationen.
Michael Mann menar att fascismens paramilitära miliser ser fascismen som ett korståg, ett heligt krig, för att återställa absoluta värden och rena nationen. Nationalismen blir det som ska övervinna inre motsättningar och överkomma sociala konflikter. Men det är ingen nödvändighet att det är just staten eller nationen som fyller denna funktion i fascismen.
Payne beskriver fascismens nationalism som en sekulär religion, där nationsmyten fyller samma funktion som religionen. Men medan Payne betonar det sekulära draget hos fascismen, att det inte finns några religiösa dogmer som inskränker det fria ledarvåldet i fascismen, har de andra fascismforskarna som Paxton snarare påpekat att flera fascistiska rörelser varit religiösa.
De spanska falangisterna, finska Lapporörelsen eller det rumänska Järngardet stod ideologiskt på en religiös grund. Religionen kunde fylla samma funktion som nationalismen inom fascismen, som den organiska och transcendenta ideologi som skulle återupprättas för att komma tillrätta med nutidens förfall och dekadens genom en våldsam inre rening. Religionen kunde vara en lika kraftfull motor och identitetsskapande myt som nationen. I vissa kulturer kunde till och med den religiösa identiteten vara mycket kraftfullare än den nationella identiteten.
6. Fascismen som kontrarevolution och som en syn på ett återvändande till ett nationellt (eller religiöst) ursprung innebär inte att fascismen ska ses som en antimodern rörelse. Kritiken av moderniteten handlar snarare om upprättandet av en annan modernitet. Den historiska myten används för att omforma moderniteten till något annat. Det är en felaktig bild att fascistiska eller reaktionära rörelser vill vrida tillbaka klockan och återgå till en förlorad historisk epok. Snarare handlar det om att ställa den konservativa nostalgin i den moderna förändringens tjänst.
Fascismen var politiskt innovativ i att använda sig av de senaste moderna kommunikationsformerna, som radio och film för att nå massorna och kombinera dem med ritualiserade och iscensatta masskampanjer. Försvarandet av traditionella värden innebar inte ett bromsande av den kapitalistiska utvecklingen, tvärtom var fascismen tidiga med att tillämpa den nya fordistiska massproduktionen. Trots sin antimodernistiska retorik verkade fascismen inom det moderna, den var en modern reaktion på moderntiteten.
7. Dessa observationer om den europeiska fascismen som rörelse blir användbara när vi tittar närmare på de reaktionära islamistiska rörelser som fått utrymme efter krossandet av den arabiska vårens sociala rättviseprotester. Demokratirörelserna slogs tillbaka och den arabiska våren vändes från hopp till mardröm och bittert ressentiment. I stället har regionens sekteristiska, territoriella och etniska konflikter eskalerat, underblåsta av olika geopolitiska intressen.
Det har uppstått ett politiskt tomrum som reaktionära islamistiska organisationer kunnat fylla: den arabiska vänstern var för tätt knuten till de nationella sekulära autokratiska diktaturerna, de sociala rörelserna för svaga. Den moderata islamismen misslyckades, antingen genom att de krossades som i Egypten eller för att de var för utopiska. Statsmakterna var försvagade och i Irak, Afghanistan och Libyens fall betraktades de som lierade med en ockupationsmakt. Framför allt sunniarabvärlden befinner sig i dag i existentiell kris. När det inte existerar några alternativ är fältet fritt för kontrarevolutionära rörelser.
De som kunde fylla detta tomrum var de politiserade miliserna. Både sunni- och shiamotståndet mot den amerikanska ockupationen av Irak tog denna form. Shiaaraberna utgör cirka 60 procent av den irakiska befolkningen och hade en lång tradition under Saddam Husseins diktatur av att skapa sociala politiska rörelser för att skydda sina samhällen och bevara sin tro. Dessa rörelser låg till grund för miliserna som bedrev motstånd mot USA:s ockupation, ofta med ekonomiskt stöd av Iran. USA:s upplösande av den irakiska armén friställde stora grupper av officerare och soldater, som tog med sig sin kunskap och expertis till sunnimiliserna.
När USA lämnade Irak 2009 knöts shiamiliserna allt närmare den nya regimen och integrerades i irakiska armén. I stället kom repressionen och attackerna att riktas mot sunnisamhället. En sunnimuslimsk demonstrations- och protestvåg mot regimens hårdare linje efter USA:s uttåg slogs blodigt ned. Svaret blev en ökad tillväxt av sunnimiliser som skydd.
När de sociala protesterna i Syrien övergick i inbördeskrig valde Assadregimen att koncentrera sitt militära skydd och kontroll till de tätbefolkade regionerna. De drog sig tillbaka och lämnade stora delar av landet åt sunnimiliserna, som snabbt marginaliserade alla de sekulära och demokratiska delarna av motståndet.
Det är mot denna bakgrund sunnimilisen ISIS (senare Islamiska staten) och Al-Nusrafronten växer fram i Irak och Syrien. Diskrimineringen av sunnimuslimer i Irak lade grunden till Islamiska statens uppkomst. Med den irakiska arméns sönderfall fick Islamska staten med sig många före detta arméofficerer, som tidigare varit medlemmar i Husseins Baathparti före USA:s ockupation och deltagit i motståndet mot denna.
8. Både sunni- och shiamiliserna fungerar som en stat inom staten, som en alternativ statsform under en period av statlig kollaps. Ches Turber beskriver dem som sociopolitiska miliser, för att betona deras samhällspolitiska betydelse. Miliserna har ett starkt folkligt stöd genom att fylla den funktion staten tidigare fyllt. De kan erbjuda väpnat beskydd och en grundläggande nivå av social trygghet, sjukvård och utbildning. Milisernas våldsanvändning är ett viktigt redskap för att kunna skaffa sig en styrkeposition, erbjuda säkerhet och få legitimitet. Genom denna styrkeposition kan de sedan försöka nå politisk makt och styra om statsresurser till sin stödbas. Denna dubbelmaktsmodell har redan praktiserats länge av Hizbollah i Libanon och Hamas i Palestina.
Det är detta gräsrotsarbete som skapar ett hegemoniskt stöd underifrån i de territorier där de är verksamma och gör dem omöjliga att krossa genom enbart militära slag. USA:s bomber har svårt att träffa Islamiska statens mobila styrkor utan att drabba hela sunnibefolkningen. En upprorsbekämpning kommer därför lätt att riktas mot hela befolkningen eller ske genom att backa konkurrerande miliser. Enda sättet på vilket de inhemska statsmakterna kan undergräva milisernas makt är genom att ge bättre service utan osäkerheten, våldet och dogmatismen som de islamistiska miliserna för med sig.
Islamiska statens snabba framgång i förhållande till andra sunnimiliser beror till stor del på deras förmåga att bygga upp en territoriell motmakt. Islamiska staten kontrollerar i dag en fjärdedel av Irak, det vill säga större delen av de sunnitiska delarna, och en tredjedel av Syrien. Deras miliser är flexibla och rörliga och har valt enkla mål framför välskyddade. De har följaktligen undvikit attacker mot Assad, kurdernas starka fäste Erbil eller Bagdad, som försvaras av shiamiliser. Istället har Islamiska staten inriktat en betydande del av sin militära kapacitet åt att upprätta en intern hegemoni gentemot andra sunnigrupperingar inom sitt konkurrerande territorium. Våldet och avrättningarna har i lika hög grad riktats mot sunnimuslimer som mot ickesunniter.
9. I de städer som tagits har Islamiska staten snabbt upprättat en kvasistatlig struktur med egna ministerier, domstolar och beskattningssystem. De har först av allt tagit kontroll över energi-, vatten- och spannmålsförsörjning, vilket gjort lokalbefolkningen omedelbart beroende av dem för sin överlevnad. Men de har också kunnat skapa en regional stabilitet som gynnar både miliserna och de boende i området. Den sociopolitiska milisen har involverat flera före detta statsfunktionärer, vilket underlättat för dem att ta över statens funktioner. I dagsläget beräknas 8 miljoner människor leva i områden som kontrolleras av Islamiska staten. Dessa betalar skatt till Islamiska staten, en skatt som dessutom är lägre än vad som betalades till Assadregimen.
I inledningsskedet var gulfmonarkiernas ekonomiska donationer till de islamistiska grupperingar som kämpade mot Assad och de tre åren av öppna turkiska gränser avgörande för att bygga upp ett sunnimotstånd. De sociopolitiska milisernas framgångar beror på deras förmåga att agera i en konfliktzon mellan olika intressen utan att hota de globala finansflödena i regionen.
Den viktigaste inkomstkällan för Islamiska staten har varit att ta över oljefält i Syrien och Irak. Råoljan smugglas sedan ut och säljs i Turkiet, Iran eller Syrien. De använder sig av redan befintliga smuggelvägar som infördes under Saddam Husseins tid för att komma runt USA:s sanktioner. Samma försörjningslinjer som för ut råoljan för också in utländska jihadistfrivilliga. Islamiska staten beräknas stå för 9 000 oljetunnor per dag till den globala ekonomin. På så sätt har Islamiska staten kunnat bli självfinansierande.
10. Varför har religionen och inte nationalismen blivit den samlande kraften för de sociopolitiska islamistiska miliserna? En viktig förklaring är att de arabiska nationerna till stor del upprättades ur den koloniala uppdelningen, Sykes-Picotuppgörelsen, som Storbritannien, Frankrike och Ryssland gjorde 1916 efter Osmanska imperiets sammanbrott. De antikoloniala rörelserna efter andra världskriget accepterade denna uppdelning. Många nationella befrielserörelser degenererade snart till sekulariserade autokratiska klaner, understödda av en statsorienterad vänster. Den arabiska vänstern knöts till de nationella sekulära diktaturerna. Nationalismen blev den sekulära ideologi som kunde överkomma regionens religiösa sekter och etniska grupperingar.
De sociopolitiska islamistiska miliserna har nu genomfört den största omritningen av kartan i Mellanöstern sedan Sykes-Picot. Religionen har kunnat ersätta nationalismen som en territoriell ideologi med krav på ett återupprättat kalifat – utan klara geografiska gränser – och hänvisningar till en tidigare levd islamisk gemenskap (ummah) innan förfallet. Religionen har på så sätt kunnat fungera som fundamentalisternas nation.
Detta återfödda islamiska territorium, kalifatet, måste knyta an till en tidigare ordning innan förfallet och baseras på samma organiska samhällssyn som fascismen. För att samhället ska återupprättas ur förfallet krävs en biopolitisk kontroll över befolkningens kroppar och beteenden – där de inre hoten mot den homogena samhällskroppen måste kontrolleras, elimineras och rensas ut.
11. Återupprättandet av ett kalifat och återvändandet till en tidigare islamtolkning får inte misstas för en antimodernism. Målsättningen är snarare att välja en annan modernitetet, att konfrontera den västerländska moderniteten med en islamistisk modernitet, en väg framåt som bygger vidare på en annan tradition.
Även den politiska islamismen stödjer sig på massorna och är en del av det moderna projektet, inte en politisk relik. Den reaktionära islamismen är en reaktion på det som upplevs som modernitetens problem, och bär på en oro över de borgerliga subjektens upplösning (familjen, normerna, traditionen). Där den postmoderna diskursen vänder sig till vinnarna i modernitetens kris, vänder sig fundamentalismen till de globala tendensernas förlorare – och båda strömningarna uppstod samtidigt. Den reaktionära islamismen är en reaktion på den moderata medelvägens islamism som strävat efter att likna väst och en vägran av den euroamerikanska hegemonin.
Det är ett misstag att se denna motsättning mellan modernitet och altermodernitet som en civilisationernas kamp. Även de politiska islamistiska rörelserna verkar inom samma globala värld, inom samma internationella kapitalflöden och verkar politiskt globalt. Det rör sig därför om en konflikt inom samma globala civilisation, inte om en konflikt mellan civilisationerna. På så sätt går det lättare att förstå hur den terroristiska delen av den reaktionära islamismen strävar efter en global jihad. Den jihadistiska terrorismen är alltid en form av kommunikation, ett budskap som ska sändas ut globalt och dess målgrupp är global. Guy Debords
Skådespelssamhället förklarar Islamiska statens terroraktioner bättre än Koranen. De reaktionära islamistiska sociopolitiska miliserna är innovativa i att nå ut i dagens globala medielandskap med sin nyskapande propaganda, dramaturgiskt utformade bestraffningsaktioner, samt ritualiserade och iscensatta masskampanjer.
