Med jämna mellanrum dyker det orangea kuvertet ned i svenskarnas brevinkast. De allmänna pensionsfonderna investerar årligen hundratals miljoner kronor i företag utomlands. Målet är högsta möjliga avkastning. Men få svenskar känner till var deras pensionspengar placeras. Arbetaren stämde träff med Carmen Ugarte från det andinska ursprungsfolksnätverket CAOI för att få veta mer om verkligheten bakom AP-fonderna.
Byborna har samlats utanför gruvbolaget Buenaventuras jättelika portar. Protesterna gäller den omfattande miljöförstöringen i området som kommit med den allt mer aggressiva gruvutvinningen.
Gruvföretagen, i vilka Första AP-fonden investerat hundratals miljoner kronor, har år efter år utökat verksamheten. I dag har de lagt beslag på närmare 80 procent av marken där befolkningen i bysamfälligheten Oyon i Limaprovinsen i Peru i generationer odlat marken och levt av dess tillgångar.
Plötsligt öppnar den peruanska polisen eld. En ung kille träffas i bröstet och faller död till marken. En annan tvingas senare amputera sitt ena ben på grund av skottskadorna. Panik råder bland de fredliga demonstranterna. Protesterna slutar i hemska scener och efterspelet påminner om vad som under sensommaren och hösten ägt rum i Sydafrika. Demonstranterna, inte polisen, åtalas och får skulden för skjutningarna. För mordet på en av sina egna.
Det här är verkligheten bakom det orangea kuvertet som varje år kommer med besked om svenskarnas pensioner. Det är i de här trakterna våra pensionspengar investeras. För Arbetaren berättar Carmen Ugarte, från organisationen Conacami och det andiska ursprungsfolksnätverket CAOI, om gruvdriftens intensiva markexploatering i Latinamerika.
– Vi bor 560 familjer i byn. Drygt 70 procent av marken ägs av gruvbolaget som kom för 35 år sedan. Nu börjar effekterna märkas. Folk blir sjuka av kemikalierna som sprider sig. Många har fått starr och den biologiska mångfalden är på väg att försvinna, säger hon.
Carmen Ugarte berättar om fem sjöar i området som sinat och dött. Inte en fisk finns att fånga och vattnet de använder till jordbruket har förgiftats. När Buenaventura 1975 kom till området Oyon i västra Peru var löftena många. Jobb skulle skapas och företaget skulle ta ett socialt ansvar. I dag, drygt tre decennier senare, väger orden lätt. En betydligt större del av marken används för att bryta mineraler som silver och koppar än vad som tidigare var sagt.
Carmen Ugarte säger att byborna tidigare inte kände till sina rättigheter som ursprungsfolk. Vissa i byn ställde sig också positiva till företaget som lovade jobb till alla som ville ha. Ett löfte som också det brutits. I stället har jobben nere i gruvorna gått till människor utifrån. De få arbetstillfällen som erbjudits folket i Oyon är oftast lågavlönade, farliga och lägst ned i företagshierarkin.
– 2006 satte vi upp tre punkter som vi lämnade över till bolaget. Vi ville ha skadestånd för de förstörda sjöarna, få dem att flytta ett anrikningsverk som sprider kemikalier i jorden och vi ville dessutom få dem att betala arrende för att de verkar på vår jord, säger Carmen Ugarte och visar en hög med papper kring processen.
Gruvbolaget slog ifrån sig. Den biologiska mångfalden är statens ansvar, hävdade de. På en punkt gav de dock med sig. Arrende skulle betalas och pengar strömma in till byn. Sex år senare har igenting hänt.
– Pengarna har inte kommit. I stället hävdar bolaget att de förvaltar dem åt oss. De pratar om vägar som ska byggas och hur bra vi kommer att få det. Men det är skitsnack. Och vi kan inte äta cement, det enda vi vill är att kunna leva av vår jord.
De svenska AP-fonderna känner väl till situationen. Men i en intervju med Dagens Nyheter från september 2011 säger de att de inte har några planer på att sälja sina aktier i de latinamerikanska gruvbolagen trots den massiva kritiken från miljö- och människorättsorganisationer runt om i världen. Situationen ser likadan ut i andra delar av Latinamerika. Även där investeras svenska pensionspengar i gruvbolag som anklagas för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Carmen Ugarte ser nästan uppgiven ut när hon talar om bybornas kamp. Efter protesterna där den unga killen sköts till döds har hon mått mycket dåligt. Hon anses, tillsammans med sina kamrater, vara skyldig till mordet av den peruanska staten. Samtidigt fortsätter gruvbolaget sin verksamhet. Nya pengar investeras och nya mineraler plockas ur den förr så bördiga jorden. Vinsterna försvinner till huvudstaden Lima och till aktieägarna.
– Hur ska våra barn kunna leva här i framtiden? Mina egna har flyttat, men hur ska jorden kunna brukas? I värsta fall måste vi alla röra på oss mot storstäderna, säger Carmen Ugarte.
I så fall vet hon vad som väntar. Folk från landsbygden, och inte minst de som tillhör landets ursprungsbefolkning, löper stor risk att hamna i plåtskjul utanför centrum. Där är situationen ofta ännu värre.
Ändå, eller kanske just därför, fortsätter byborna i Oyon att kämpa. De vill leva av naturen. En tanke som i och med gruvexploateringen tycks allt mer avlägsen.
– Det blir allt svårare att protestera. Regeringen har lagar som gör att vi stämplas som terrorister.
Då och då genomförs miljökontroller av området. Något gruvbolaget själva står för och alltid med perfekta resultat att rapportera till staten.
Carmen Ugarte slår ut med händerna och pekar på siffran hon skrivit ned i anteckningsblocket på bordet. 118 miljoner svenska kronor.
– Jag ber de svenska AP-fonderna. Ta er åtminstone hit för att kolla hur vi har det. Skicka en oanmäld kommission på besök hos företaget för att se vart era pengar placeras. Hur de skadar oss och miljön vi lever i.
Det pågår mängder av liknade konflikter runt om i Peru. Carmen Ugarte vill att situationen uppmärksammas, men enligt henne är det svårt att påverka genom media. Tidningar och tv i landet tar oftast ställning för staten och gruvindustrin och beskriver inte sällan ursprungsbefolkningen som jobbiga demonstranter som bara klagar. Få rapporter kommer från de områden där befolkningen drabbas. Därför skickar hon ut en vädjan till det svenska folket.
– Jag vill att ni visar solidaritet med oss. Jag vet att svenskarna aldrig skulle acceptera var de har sina pensionspengar om de visste hur situationen ser hur. Hur vi kränks och förnekas våra grundläggande rättigheter och hur naturen skövlas på jakt efter pengar.