Vanvårdsutredningen och den efterföljande upprättelseutredningen rekommenderade regeringen att ersätta de vanvårdade. Trots detta gick barn- och äldreminister Maria Larsson, KD, först ut med att man i stället enbart skulle hålla en upprättelseceremoni. Efter protester från oppositionen träffades en överenskommelse mellan samtliga riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna om det som senare skulle bli den ersättningslag, vilken trädde i kraft i början av året.
Sedan beslutet har samtliga partier försvarat överenskommelsen mot kritiska invändningar från de vanvårdade. Britt-Inger Lundqvist, etnolog och debattör kring de vanvårdades situation, varnar nu för att Sverigedemokraterna har gjort frågan till profilfråga.
– Det är de som hjälper till att driva frågan, och det känns för jävligt att säga. De skickar hela tiden meddelanden till vanvårdsgrupperna om hur de jobbar med frågan, säger hon.
Britt-Inger Lundqvist menar att oppositionens misslyckande med att stå upp för de svaga lämnat fältet öppet för Sverigedemokraternas populistiska röstfiske. Något som tyvärr tycks fungera.
– Jag skulle vilja se de etablerade partierna stå upp för barnen. Att de vanvårdades röster hördes via de etablerade stora partierna, säger Britt-Inger Lundqvist.
Lena Hallengren, S, ordförande i socialutskottet, anser att med utgångspunkt från regeringens ovilja att över huvud taget ersätta de vanvårdade, var överenskommelsen den bästa som kunde göras.
– Vi står för den överenskommelse som vi gjort. Om det skulle vara så att SD samfällt talar för de vanvårdade fosterbarnen skulle det vara problematiskt. Men min uppfattning är att det inte är så, säger hon.
Varken hon eller Eva Olofsson, Vänsterpartiets ledamot i socialutskottet, vill tillstå att de misslyckats med att stå upp för den här gruppen.
– Jag tycker att vi har gjort det. Vi tog ställning för, och lyfte frågan om att så här får det inte vara. Sedan tog vi ansvaret att vara med i en uppgörelse. Ville man ha en uppgörelse tämligen fort och med bakgrund från regeringens besked att det inte blir någon ersättning alls, då kan jag stå för den uppgörelsen, säger Eva Olofsson, som dock vill påpeka att V hela tiden varit kritiskt mot att dra gränsen för ersättning vid 1980.
