Hiphop präglas av det samhälle där den uppstår. Arbetaren har tagit tempen på scenen i Brasilien, ett land med så stora klassklyftor att inte ens slaveriet är avskaffat.
När arbetare började organisera sig insåg man snart vikten av att kunna kommunicera över språkgränserna med kamrater från andra länder. Vissa nötte glosor och uttal på sin fritid. 1923 började ABF att erbjuda språkcirklar. Vissa arbetarledare – bland dem James Connolly, som avrättades för sin delaktighet i påskupproret 1916 på Irland – förespråkade användandet av esperanto, ett konstruerat, förenklat språk som främst bygger på de romanska, och till mindre del de germanska och slaviska språken. Kanske tänkte man som så, att om arbetarklassen saknar fosterland så borde man även kunna kompromissa kring modersmålet.
Projektet tappade luft, och i dag är det fortfarande engelskan som tar en runt i världen. Vilket kan vara frustrerande om man älskar rap. I alla fall när världens bästa grupp rappar på portugisiska.
Musik korsar nationsgränser utan större svårigheter. Genrer som samba, bossa nova och baile funk är lätta att förstå och ta till sig. Men rap är i grunden rytmiskt tal. Själva beatet är bara en duk för rapens futuristiska flöde av bilder och berättelser. De beats du hör på radion och i klubben låter väl bra och så, men det är den där snorungen i skuggan, i slummen, som sätter samman ord på nya sällsamma sätt som skänker genren nytt liv. Rap överlever och övertygar folk att leva vidare genom sina ord. Genrens storhet ligger i orden.
Racionais MC’s är otvivelaktigt Brasiliens viktigaste grupp, större än 2pac och Wu-Tang och UGK tillsammans. Men förstår du inte språket så kommer du inte att fatta musiken. Alltså, om du älskar rap, så ta dig i kragen och lär dig portugisiska. Samt en fortsättningskurs i brasiliansk slang. Eller, ja, fortsätt läsa bara.
I dagarna släppte gruppen Mil Faces De Um Homem Leal, en video som får Dead Prez att likna De La Soul. Ett rått, avskalat New York-beat dundrar genom favelan. Refrängen blixtrar: ”på givakt för er general… tusen ansikten av en lojal man”. Det är 1969. Den USA-stödda diktaturens grepp kring landet hårdnar. En säkerhetsvakt öppnar dörren till nationella radions huvudbyggnad i São Paulo, går ut på trottoaren, och tänder en cigg i nattluften. Skrikande bildäck. En Volkswagen rullar upp, och fem män hoppar ut med dragna vapen. Håll tyst. In i byggnaden.
Racionais MC’s – nej, medlemmar ur grupperna MR-8 (Åttonde oktoberrörelsen) och ALN (Nationella befrielseaktionen) som spelas av rapparna – invaderar radion. De är här för att skicka ut ett meddelande i etern, och de är elegant, tidstypiskt ekiperade. Gruppens stjärna, Mano Brown, sätter sig till rätta vid mikrofonen – men det är Carlos Marighellas röst, från den ursprungliga inspelningen, som vi först hör över beatet.
”Detta meddelande är till arbetare över hela landet, i syfte att skapa kärnan i en befrielsearmé, för att förena landets revolutionära krafter; på gatorna, i bostadskvarter, i slumkvarter, på landet.”
Slaveriet i Brasilien avskaffades inte förrän 1888, och långt därefter styrdes landet av politiker som stod de allsmäktiga kaffebaronerna nära. Åren 1930–45 och 1951–54, fram till självmordet, styrdes landet av den Mussolini-inspirerade populisten Vargas. Förutom en relativt stabil period under president Kubitschek mellan 1956 och 1961, då den nya, hypermoderna huvudstaden Brasília byggdes, kastades Brasilien därefter fram och tillbaka mellan olika regeringar. Militärens svar på detta stavades diktatur, och mellan 1964 och 1985 styrdes landet av en rad skröpliga generaler.
När fria val åter tilläts tog ett antal mer eller mindre genomkorrumperade högerpresidenter över, fram till Lulas historiska seger 2003. En av den före detta Volvoknegarens hjärtefrågor blev Fome Zero, ett nationellt program för att utrota den hunger som han själv minns från sin uppväxt i norra Brasilien. Lulas resa från djup fattigdom till en mekaniker-
utbildning fackföreningsaktivism, ett omfattande arbete med att bygga upp Brasiliens arbetarparti, och sedan tillträdet som landets president har få motstycken i världen.
Barrack Obama – ledaren för det USA som tidigare stödde den diktatur som fängslade, torterade och avrättade hans kamrater, och som hade en avgörande del i skapandet av Globo, det monopolliknande tv-nätverk vars manipulerande av debatter och nyhetsflöde i mångt och mycket låg bakom Lulas förluster i tidigare presidentval – kallar honom för ”my man” och ”världens mest älskade politiker”. 2010 lämnade han över till partikamraten Dilma, Brasiliens första kvinnliga president, med en bakgrund i MR-8; samma grupp som vi nyss följde med in på radiostationen.
”Varje patriot bör kunna hantera ett skjutvapen. Öka din fysiska motståndskraft. Det viktigaste steget för att vinna över fienden är att lära sig att skjuta.”
Så visst har världen vänts upp och ned. Men först återvänder vi till mannen vid mikrofonen. Carlos Marighella föddes 1911 under enkla förhållanden i Salvador, Bahia, norr om Rio de Janeiro. Fadern var arbetare från Italien, och moderns föräldrar var slavar med rötter i Sudan. Efter att ha fängslats för en regimkritisk dikt 1932 radikaliseras han, och den första maj 1936 fängslas han igen, torteras, och släpps ett år senare. 1939 fängslas och torteras han en gång till, och förblir bakom galler fram till demokratiseringen 1945.
Utanför fängelset stiger han i kommunistpartiets hierarki, och åren 1953 och 1954 spenderas i Kina. I samband med militärkuppen 1964 skjuter regeringsagenter honom i bröstet på en biograf i Rio. Han överlever, buras in, men släpps ett år senare efter ett domstolsbeslut, allt mer desillusionerad över partiets fortsatta tro på en rättvis valrörelse. 1967 utesluts han, och året därpå är han med och bildar ALN. Flera texter om gerillakrigföring författas.
De missförhållanden i Sovjet som blev kända på 1950-talet efter Stalins död tog hårt på Marighella, men han förblev partiet trogen. Hade det växt fram en liknande stalinistdiktatur i Brasilien om han och hans kamrater hade tagit makten? Antagligen. Att de aktoritära inslagen dominerade även här är bara att beklaga. Men Marighella var en tidstypisk partimänniska även i positiv betydelse. Trots regeringens upprepade tortyr gav han de CIA-tränade råttorna nada. En lojal man, som det sägs i refrängen. Ideologier rostar, men handlingar lever kvar.
I den utmärka politiska thrillern Four Days In September berättas hur man under 1969 kidnappar den amerikanska ambassadören. En brasiliansk politiker skulle kunna bli en martyr, eller så kunde aktionen tystats ner. Den internationella aspekten omöjliggör detta, och ännu en gång bryter man statens censur. När ambassadören släpps 48 timmar senare har gruppens manifest publicerats i de stora dagstidningarna och 15 fängslade kamrater har flugits iväg till friheten i Mexiko.
I november samma år skjuts Marighella ihjäl av regeringsagenter, långt ifrån ensam om att stryka med i kampen för ett annat Brasilien. Men vad har förändrats? Trots att socialdemokraterna har varit vid makten i snart ett decennium är ägarförhållanden snarlika dem vid slaveriets avskaffande.
Det finns fortfarande runt 100 000 slavar i norra Brasilien. Slavar i betydelsen att jordägaren skjuter ihjäl den som försöker fly från arbetsplatsen. De som arbetar under liknande förhållanden, alltså sju dagar i veckan, från att man går upp tills man däckar, utan att få sätta sig ned en enda gång, på en diet av mjöl och ruttet kött, men ”frivillligt”, beräknas till över miljonen.
”Lagliga slavar togs hand om då de var en tillgång,” förklarar Marcelo Campos från arbetsmarknadsdepartementet. ”De hade mat och husrum eftersom ägaren behövde se till att de överlevde. Dagens slavar bryr sig inte landägaren om. Han använder dem som ett temporärt verktyg, som en engångsrakhyvel.”
Hur kan detta ske under ett socialdemokratiskt styre? Landets ekonomi är starkt beroende av en konkurrenskraftig export av sojabönor, nötkött, trä och järn, vilket främst framställs i norra Brasilien med hjälp av slavarbete. Profiten styr fortfarande. Hela det socialdemokratiska projektet har satt enorma krafter i rörelse, och äntligen får en halv kontinent erfara vad mänskliga rättigheter och representativ demokrati kan föra med sig. Men parlamentarismen har sina begränsningar.
Brasiliens feodala landägarförhållande utgör en politisk karta som vi är ovana vid. Ett enkelt liv nära naturen blir för vissa ett vettigt alternativ.
”Ibland tänker jag att varje svart man som jag / bara vill ha en bit mark i skogen, bara himmel / barfota och utan lyx, badandes i floden / utan hunger, plockandes frukt från träden,” säger Mano Brown i Vida Loka II, deras mest populära låt, ”men det här är São Paulo, och Gud är en 100-dollarsedel.”
Under slaveriet var det inte ovanligt att slavar flydde från plantagen och bildade ett slags kolonier, quilombos, där de kunde leva fritt och planera fritagningar. Denna tradition har levt vidare och bildar i dag ett alternativ till favelans våld, sprit, knark och väntan på att polisen ska storma in och skjuta folk urskiljningslöst.
Jag har aldrig mött en sådan gästfrihet som i den quilombo (av landets 1 838 registrerade) utanför Rio de Janeiro som jag besökte några timmar. Du kan sova här, bara lägg ryggsäcken där borta. Här finns inga tjuvar. Varför skulle det finnas det? Det är ett hårt liv, men man slipper leva på knä. Här älskas Racionais MC’s. Gruppen hade varit där och spelat, berättade man, och det var inte ovanligt att folk struttade runt i tröjor och shorts med deras logga.
Och hemma i min lägenhet hörde jag Vida Loka II genom fönstret varenda kväll från bilarna. Trots sin enorma popularitet saknar Racionais MC’s mainstream-framgångar. Likt USA (hej, Kanye West!) och Sverige (vad händer, Timbuktu?) reserveras detta för för dem som spär ut sin rap med element från rock- och popmusik.
Mano Brown är uppe där med de allra största. Bilder virvlar förbi, fokuseras, löses upp, och återvänder hela tiden. På gatan ser han barn och hundar slåss om en bit kött. Polisen röker crack och säljer vapen. Här saknas den government cheese och de food stamps vi känner igen från amerikansk rap. Det är inte musik att rulla blunts till, men möjligen besprutad weed rullat i sönderrivna brödpåsar. Här finns inga projects att hänga utanför, bara skjul som folk har byggt med upphittat material.
São Paulo har växt för snabbt, och utan stadsplanering. Sophanteringen har kollapsat, och så fort regnet faller börjar favelan svämma över. Mano Brown ser statens representanter komma för att räkna de boende i hans kvarter, och ser dem aldrig igen. Han ser tomma människor utan moral, sjungande en dansbandslåt på väg till elektriska stolen. De sa att Jesus skulle återvända, men Djävulen är redan här. Och i fängelset packar man svarta tätare än på slavskeppen.
Raps viktigaste funktion är som motiverande musik. Som i all verkligt betydande musik spränger ämnet och känsloläget själva formen man verkar i, och låtarna kan bli dubbelt så långa som normalt, som urstarka A Vida é Desafio: ”Det är nödvändigt att tro att drömmen är möjlig, att enbart himlen ovan sätter gränsen, och att du, bror, inte kan förlora. De dåliga tiderna ska ta slut, det här är bara en fas… och lidandet kan bara öka ditt kurage.”
Det är problematiskt att upphöja Marighella till ett revolutionärt helgon, en brasiliansk Che Guevara, vilket Mano Brown gör i Mil Faces De Um Homem Leal. Men det är svårt att säga emot rapparen när han menar att Brasilien behöver hjältar. Låten är en del av soundtracket till en kommande dokumentär om kommunisten och motståndsmannens liv. Om de bidrar till att lyfta fram dessa frågor – bra jobbat.
Nu väntar jag bara på att Kartellen släpper en låt om Amaltheadådet, så att de kan rappa inte bara om snutar, utan även om strejkbrytare.
