Det första du ser när morgonbussen från Gävle rullar in i Sandviken är järnverkets enorma fabriksbyggnader. Trötta ansikten kliver av och stämplar in, och fem minuter närmare centrum har solen stigit ytterligare och lyser upp de gamla arbetarlängorna. På kullen lite högre upp tonar huvudkontoret upp sig och liksom blickar ut över den av järn fortfarande så beroende staden.

Än i dag lever hela kommunen av företaget Sandviks existens och en konkurs eller flytt skulle med största sannolikhet innebära samma plötsliga död som hundratals bruksorter redan så brutalt känt på. Den globala kapitalismens effekter, som Göran Greider skrev i sin tegelsten till Dalaskildring Fucking Sverige, blir oftast som allra tydligast i samhällen av den här storleken där fabriken fortfarande är den livlina som skolor, restauranger och bostadsföretag håller i som hårdast.

Likheterna med det nordvästra Englands väldiga industridistrikt är kanske inte direkta, men nog påminner de en del om varandra. Förra seklets slit i gruvorna, harvandet längs de ändlösa raderna av symaskiner i Manchester och de tunga jobben i Liverpools hamnkvarter har definitivt något gemensamt med södra Norrlands järnbrytning under första halvan av 1900-talet.

Från Sandviken kommer mycket intressant just nu. Anna Jörgensdotters kritikerrosade roman Bergets döttrar från förra året är bara ett exempel. Madame Neruda är ett annat, det är nämligen där som likheterna i inledningen av texten blir som allra tydligast. Skivan Join your voices with mine är en samling låtar skrivna av den skotske socialisten, strulpellen och protestsångaren Ewan MacColl. Sångaren är uppvuxen just i Lancashire längs Englands nordvästra kustremsa, och beryktad pappa till den för tidigt avlidna sångerskan Kirsty MacColl.

Madame Neruda, med rötterna i den irländska och nordbrittiska musiktraditionen, är en grupp vars medlemmar jag sett i flera olika konstellationer tidigare. Till The Lord Chamberlains Men dansade jag full första gången på en gräsmatta i stadsparken i utkanterna av centrala Sandviken, och the Dubliners-kopiorna Jug of Clogs såg jag så många gånger att jag tappat räkningen. Alltid lika politiska Katyusha gav mig rysningar och måste fortfarande räknas som ett av Gästriklands bästa liveband de senaste tio åren.

När de nu samlat sig under ett och samma bandnamn och ger ut skivan med MacColls sånger lyckas de få till inspelningen riktigt bra. Det är visserligen långt ifrån originellt, låter gammalt och påminner så klart om Joe Hill och Pete Seeger. Ewan MacColl hade faktiskt ett stormigt förhållande med den amerikanska folkmusikern Seegers syster, och bär vidare en tradition av brittisk och USA-inspirerad folkmusik med några av de vassaste politiska texter som skrivits på engelska.

Självklart finns ett romantiskt skimmer från en smutsig tid över hela skivan, men sångaren Mathias Åberg får det ändå att låta som allt annat än fånig ogenomtänkt irländsk covermusik.
Fiolerna och det karga ljudet förflyttar sinnet bort från Sandviken, ned genom Bergslagens tomma hyttor och bruk och vidare ut genom Sverige mot det Storbritannien som oftast bara Ken Loach lyckas beskriva med sina filmer. Det är retro socialrealism, och det förenar den skitiga industrihistorien från nu och då och gör likheterna ibland plågsamt slående.