Antropologen David Graebers Debt – the first 5 000 years, som förhoppningsvis snart översätts till svenska, inleds med en anekdot där författaren på en fest diskuterar IMF med en naiv jurist, som framför argumentet att ”man måste väl ändå betala sina skulder”. I dag har precis samma diskussion flyttat till den världspolitiska debatten. Graeber har av allt att döma helt enkelt haft en osannolik tur med sin tajmning: den 500-sidiga boken verkar vara resultatet av många års om inte ett årtiondes studier och den aktuella finanskrisen finns faktiskt bara relativt kortfattat omnämnd i inledningen.
Bokens titel beskriver ungefär vad det handlar om: en huvudsakligen kronologisk genomgång av hur fenomenet och begreppet skuld utvecklats under den tid vi känner till, alltså sedan skriftspråkets uppkomst. Titeln ger dock ingen uppfattning om mängden vindlande utvikningar och den breda rundmålningen av den historiska bakgrunden; egentligen skulle den snarare kunna beskrivas som en världshistoria med skuld som spegelglas och fokus.
Redan efter första kapitlet står det klart att det handlar om en modern klassiker. Stilen är livfull, lättbegriplig och ofta humoristisk, researchen är bedövande grundlig och tankeinnehållet är originellt och i högsta grad politiskt och filosofiskt relevant.
Först ger sig Graeber i kast med själva förutsättningen för att skulder alls ska kunna existera – pengar. Den neoklassiska ekonomin – nyliberalismens ekonomiska teori – blev ju redan på 1930-talet makroekonomiskt torpederad av keynesianismen. Mot slutet av 1900-talet demonstrerade beteendeekonomer som Daniel Kahneman och Dan Arielli att en av dess teoretiska grundvalar, den rationellt kalkylerande ”ekonomiska människan”, var en myt. Graeber gör samma sak med den neoklassiska historieskrivningen.
Våra förfäder i jägar-, samlar- och det tidiga jordbrukssamhället bytte aldrig krukor mot vete mot bäverskinn. Irokeserna, exempelvis, höll i stället gemensamma lager i sina långhus och fördelade dem som ålderkvinnornas råd beslutade.
Graeber korrigerar inte bara Adam Smith, som skapade myten om en forntida ”bytesekonomi”, utan också Karl Marx. Mellan stammar byttes förvisso produkter mot varandra, men den sortens proto-köpmän som Marx skildrar har knappast existerat. Mellan två australiska stamfolk, exempelvis, är bytet av spjut mot tyger invävt i en ceremoni som inkluderar skämt- och förolämpningstävlan, dans, utomäktenskapligt sex och
en storartad fest.
Vid tiden för kilskriftens uppkomst hade den sumeriska civilisationen redan en väl utvecklad kommersiell ekonomi. Men, och här kommer författarens nästa stora avslöjande, pengar i bemärkelsen ”mynt” uppfanns inte för att underlätta den. De sumeriska handlarna förde i stället bok över sina kunders krita, som dessa med jämna mellanrum betalade av med naturaprodukter. De första pengarna, hävdar han, var kredit.
Ursprunget till myntpengar var i stället kriget. Få är beredda att sälja till en soldat på hans ord; för att avlöna stora arméer krävdes ”anonyma” pengar. Kombinationen av mynt gjorda av ädla metaller, stående arméer och slavar (som till stora delar arbetade i guld- och silvergruvor) var kännetecknet för de stora imperiernas tid, en era som förde med sig hittills aldrig skådade nivåer av våld och förtryck och som tog slut med antiken både i Europa och Asien.
Personlig kredit, som under medeltiden återigen blev dominerande, bygger å andra sidan på förtroende. Graeber tecknar en ganska ljus bild av den muslimska världens storhetstid som fredlig köpmannanation, där fordringar sällan drevs in med våld utan betalades av omsorg om gäldenärens goda namn, något som höll marknaden inom vissa humana ramar. Där verkade världens första ekonomer och faktiskt tycks Adam Smith ha hämtat många av sina idéer därifrån (Boken är strösslad med den sortens överraskande upptäckter levererade nästan i förbigående).
Graeber går också in på den klassiska debatten om varför kapitalismen tog fart i Västeuropa snarare än i Mellanöstern, Indien eller Kina; enligt honom var en avgörande faktor den för exempelvis araberna främmande sedvänjan att kombinera handel och militärt våld (de nordiska vikingarna, handelsmän-pirater, skulle kunna betraktas som föregångare, fast han inte nämner dem).
I ytterligare en monumental historisk debatt, den om synen på medeltiden, går han emot bilden av ”en värld upplyst endast av eld” (med historikern William Manchesters slående formulering). Ur vanliga människors perspektiv innebar den även i Västeuropa – en underutvecklad avkrok under den här perioden – långt mer frihet och mindre exploatering än guldpengarnas och slaveriets epok, påpekar han.
Kredit har också en annan sida: räntebärande lån som kan krävas in med våld har historiskt varit ett av folkmajoritetens – böndernas – största plågoris, som drivit dem från hus och hem, skickat dem i fängelse och bundit dem i slaveri. Med jämna mellanrum har det skapat så stora samhällskriser att de tvingat fram ”jubelår”, alltså skuldamnesti. Medeltiden var också en tid med strikta restriktioner mot ocker, som speglas i de stora världsreligionernas bud.
Så starkt inflytande har fenomenet haft att själva våra moralsystem till stor del formuleras med begrepp från kreditens värld – på svenska liksom på tyska har vi som bekant samma ord för de engelska guilt och debt. Utan att direkt följa ett traditionellt historiematerialistiskt schema har Graeber en enastående förmåga att spåra de ofta subtila vägar ekonomi, sedvänjor och medvetande verkar och återverkar på varandra. De stora religionerna behandlar han exempelvis inte som blott ”opium för folket”, men ändå som intimt sammanknutna med sin tids materiella verklighet – ofta för att rättfärdiga det rådande klassamhället, ibland i opposition till det, inte sällan med uppgiften att moderera det, förhindra att det går överstyr av sin egen dynamik – något som just skuldsättning och ränta visat sig ha en så stor förmåga till.
En av bokens många förtjänster är att den levandegör inte bara hur människor i det förgångna – i för oss ofta mycket främmande samhällsformer – levde sina liv, utan också i hur de grubblade över dem, debatterade kring dem, identifierade sociala problem och föreslog lösningar.
Just konceptet skuld är inte bara psykologiskt laddat utan också omgivet av paradoxer: de flesta människor (och de stora religionerna verkar hålla med) anser samtidigt att det är en plikt att betala sina skulder och att penningutlånare är omoraliska. I antiken tycks skuldbördor ha väckt påfallande mycket starkare ilska och upprorsvilja än annat, egentligen hårdare förtryck som regelrätt slaveri. I modern tid har det snarare blivit tvärtom: just skulder (som Afrikas till Europa, eller Greklands till diverse banker och investeringsfonder med ett aktuellare exempel) uppfattas som moraliskt oantastliga, objektiva fakta. ”Grymhet är det ej i detta, blott aritmetik”, som det heter i Viktor Rydbergs Grottekvarnen. Debt – the first 5 000 years följer denna glidning, men den ger i mitt tycke ingen fullständig, uttalad förklaring till den.
Utrymmet tillåter mig inte att referera varför patriarkatet segrade i det ursprungligen jämställda Sumerriket, eller hur det moderna egendomsbegreppet formats av det romerska slaveriet, eller begreppet ”kommunism i vardagen”, eller några av de tiotals andra djupa, omvälvande och grundligt underbyggda idéer Graeber för fram.
När den når modern tid mattas bokens absoluta briljans en smula; källmaterialet är inte lika unikt och slutsatserna mindre överraskande.
När Graeber exempelvis ger sig in i debatten om ”Fiat-valutor” konstaterar han att ädla metaller lika väl som sedlar och bankkonton är pengar enbart tack vare att vi väljer att betrakta dem som det. Men guld, accepterat som betalningsmedel (och därmed givet ett användningsområde), har ett fast värde i förhållande till exempelvis ett jetplan, bestämt av den mängd arbete som krävts för att gräva upp guldet i förhållande till arbetet med att konstruera planet – något som inte gäller dollarsedlar och elektroniska noteringar. Eller det är i varje fall arbetsvärdeteorin, som man kan tycka att han borde ha diskuterat. När han talar om statsskulder berör han bara situationen med verkligt överväldigande skuldsättning, som Haitis, samt USA:s märkliga, oindrivbara skuld – han missar den svenska varianten, där ekonomiskt sett fullt hanterbara lån likväl blir ett mäktigt vapen för nedskärningar, just på grund av de psykologiska mekanismer han skildrat så bra. Göran Perssons tunga ”den som är satt i skuld är icke fri”, och genomslaget formuleringen fick, är faktiskt en slående illustration av Graebers poänger.
Vad landar då alltihop i? Framför allt i en uppmaning att bryta vanan att tänka på alla möjliga aspekter av den mänskliga tillvaron i termer av skulder, fordringar och tillgångar. Konkret i förslag på en ny global skuldamnesti. Förnuftigt, men kanske inte så oerhört orginellt. Ibland är det resan mer än målet som är den stora behållningen.
