Den som någon gång åkt tåg mellan Bryssel och ­Amsterdam inser snabbt att det vore obekvämt med en gränskontroll någonstans mitt på den korta resan. Den som gjort resan från Frankrike över Belgien till den nederländska huvudstaden skakar antagligen på huvudet åt tanken på två gränskontroller längs ­vägen. Den aspekten av EU-projektet, att slippa hala upp passet för tullare för varje ny gräns man passerar, är enbart trevlig. Liksom att utan krångel och pålagor beställa ­varor på postorder från Tyskland. 

Men EU är som bekant så mycket mer. Även om de behagliga exemplen ovan berör två av EU:s fyra friheter, själva kärnan i idén med unionen, överväger annat mer obehagligt med råge.

Det krävdes bara en kris för det olycksaliga valutaprojektet för att unionen skulle infria många av de farhågor en EU-kritisk opinion gett uttryck för ända sedan Maastrichtfördraget för 20 år sedan. 

För naturligtvis skulle fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital mellan en grupp länder kunna ­arrangeras genom multilaterala avtal. Om alla inblandade tycker att just det är en god idé. De nordiska ländernas passunion är ett bra exempel. 

Att som EU-ländernas lagstiftare gjort lämna över en stor del av sin makt till en icke demokratiskt tillsatt kommission och dessutom bygga vidare på unionen med en gemensam valuta är något helt annat, och i dag ser vi vart detta fört oss.

Att den europeiska unionen nu tilldelas Nobels fredspris är givetvis skrattretande, men priset är grundligt misskrediterat sedan långt tillbaka. Henry Kissinger, Menachem Begin och FW De Klerk är bara tre exempel på tvivelaktiga pristagare de senaste 40 åren. Barack Obama fick till och med priset i förskott, och kommer att gå till historien som den amerikanske president som gjort förarlösa flygattacker till standard för landets krigföring. Mer intressant är varför det kommer nu. Varför man tycker det är så viktigt att framhålla EU som fredsprojekt samtidigt som unionen faller sönder. 

Det går inte att låta bli att tänka på att det har ett samband med att det brinner i Europas huvudstäder, att EU satt Italien och Grekland under tvångsförvaltning, att Spaniens provinser trycker på för självständighet. Det måste göra ont för en liberal att se sitt unionsprojekt så ifrågasatt och valutasamarbetet misslyckas så totalt.

Samtidigt dör flyktingar i vattnen kring unionens utposter Lampedusa och Lanzarote, Ungern glider mot fascism och svartskjortor tar makten över gatorna i Grekland. Aborträtten är under attack. Romer förföljs och diskrimineras, från Rumänien till Statoil i Eskilstuna. Runtom i unionen utnyttjas papperslösa för slavlöner, medan EU-kommissionen arbetar på att inskränka strejkrätten

”Fredsprojektet EU” är inte mycket mer än en myt ens i dess ursprungliga innebörd, hur unionen utformades dikterades främst av det kalla krigets realiteter, men gav ändå de gamla rivalerna Frankrike och Tyskland ökade ingångar till samarbete. I dag används samma institutioner för att med maktmedel tvinga fram ett Europa som motsvarar näringslivets önskedrömmar.

Fredspriset känns i perspektiv av allt detta som en symbolisk gest, en krans till begravningen av en fåfäng liberal idé om fred och lycka genom fri företagsamhet. Det är över nu, alla vet om det. Dags att skicka resterna till kremering.