Hösten brann. Gult, rött, orange i ett sprakande domedagsfyrverkeri. 

Hösten brann, och brann upp. Morgonen då den första pulversnön föll från himlen var allt redan släckt. 

Svarta grenar sträcker sig efter mig när jag går gångvägen förbi den tysta fotbollsplanen ner mot centrum. Snön har blivit till slask. Himlen har samma färg. Lamporna är tända fast det är mitt på dagen. Jag är sjukledig från jobbet och om någon skulle vara fantasilös nog att fråga vad det är med mig, så kommer jag bara sträcka ut en arm och göra en svepande pekande rörelse över omgivningarna och väsa: ”Ja, vad tror du.”

Ingen frågar. De som vet förstår och de som inte förstår vill inte prata. Och de som vill prata kommer inte på något vettigt att säga. Jag går in på Konsum och stryker runt i det konstgjorda ljuset ensam med de andra som också letar efter något att tröstäta framför tevens fredagsmeny. Jag kommer inte på något som jag är ­sugen på. Allt jag har med mig fram till kassan är två liter cola.

”Kvitto på det?” ler kassörskan. Jag ler tillbaka.

I går tog jag en lång promenad för att rensa bort allt som trängt sig in i huvudet. Jag gick till och med raskt som företagshälsovården förespråkar. Jag gick framåtlutad och tänkte att de där stavarna som de tyckte att jag borde prova på, men som jag tackat nej till med ett hånflin, kanske skulle fyllt en funktion som balanshållare. Jag flaxade fram, svettig med uppknäppt rock och slutade inte förrän det var dags för cigarettpaus. 

Jag slog mig ner på en sten och satt där sen och blåste rök ner på mina skor och filosoferade och var efterklok och funderade på mina livsval som jag en gång i tiden fått mig tillsända i ett utpressningsbrev. Den grå tystnaden spräcktes ibland av en skatas varningsskrik. Annars var allt tyst. Vindstilla. Dött. 

Jag hörde hur höstens sista löv släppte taget, bara sådär, och sakta singlade ner mot marken och lade sig tillrätta bland de andra. Jag försökte tänka tillbaka och få syn på dagen då jag svängde av på fel väg. Och sedan tittade jag upp och såg mig omkring och undrade hur jag skulle hitta hem igen innan kolmörkret föll. 

Jag har ett jobb. Jag stoppar in i ena ändan av en maskin och plockar ut i den andra. Tänker man inte på oljudet så hörs det knappt. Jag lägger det som kommer ut ur maskinen i en låda, knuffar ner den på ett rullband och trycker på en svart knapp. Tänker man på oljudet så börjar det gnaga på nerverna. När det gnagt färdigt hör man inte oljudet längre. Jag har ett jobb som äter av mig. Jag har ett jobb som kanske snart kommer att försvinna. Det är vad de säger. 

Några av mina arbetskamrater har redan försvunnit. Ibland går jag ut genom rullportarna för att se vad det är för väder. Står på lastkajen och tar några djupa andetag, gör några lättare gymnastikövningar, sträcker armarna över huvudet. ­Sedan går jag in igen. När allt är klart får vi gå hem. Vi jobbar hårt för att få sluta några minuter tidigare. Det blir lite mer att göra för var dag. Det är bra. Att vi har att göra. 

Jag har ett jobb som äter av mig, stjäl min själ, trasar sönder mina tankar till ett flyktigt töcken. Jag har ett jobb som jag ligger vaken på nätterna med muntorr oro över att bli av med. 

Jag fredagsmyser med en gin och cola. Flaskan med jamaicarom var tom. Snön fullkomligt vräker ner utanför fönstret. Tv-reklamen talar om att det är hög tid att beställa jul- och nyårsresan, men jag tänker på miljön. Aldrig att jag skulle flänga jorden runt i ett flygplan. Det är lätt att vara miljövän när man inte ens har råd med bussen ut till flygplatsen. Mellan reklamen ser jag på ett program som bara idioter tittar på. Kändisar som jag inte känner igen hoppar, leker, gissar och sjunger. Jag sjunger med när jag kan och gissar på att rätt svar är hon den där som är gift med vad han nu heter som var med i den där filmen som jag inte kommer ihåg namnet på. 

I går på fikarasten såg jag en dödsannons i tidningen med mitt namn. Jag satt och stirrade en stund och reste mig sedan upp och lämnade tidningen och kaffekoppen kvar på bordet och gick in till chefen och sa att jag inte mådde riktigt bra. Sedan gick jag ut i en värld som skulle sett exakt likadan ut utan mig. Jag stod vid busshållplatsen och lät bussen köra förbi, och började sedan gå. Där trottoaren tog slut svängde jag av för att gena ­genom skogen och över åkrarna. 

Jag satt på en sten och rökte cigaretter och lät mig insvepas i mörker och reste mig inte upp förrän jag skakade av köld. Jag gick i det svarta mot första bästa ljus jag såg som verkade vara åt rätt håll. På gångvägen nästan hemma bröt jag av några frusna grenar från ett nedsågat träd. Det rök ur min mun. Grenarna var sega och svåra att få av. Jag stod med böjd rygg under en gatlyktas hällande ljus. Som en jägare lutad över sitt byte. Jag sniffade i luften. Det luktade snö. När jag kom hem satte jag kvistarna i en vas med vatten på köksbordet, för att se att undret kommer att ske ännu en gång. Kanske.  

Jag stänger av teven, just som en tatuerad rocksångare gör en charad som ska föreställa ”En vilsen leopard som fångats in och som kommer att få sitta och skrattgråta i en bur på Singapore zoo resten av sitt ynkliga liv.” Publiken vrålar av skratt. Tävlingsdeltagarna kiknar av fniss och torkar tårar. Det blir mörkt och tyst i lägenheten när teven slocknar. En snöskottande traktor färgar väggarna blinkande gula. Jag går och ställer mig i köksfönstret och tittar ut. Och jag minns. Jag minns mitt första snöfall. Vi bodde på tredje våningen med utsikt mot massafabriken och sjön. Köksgardinerna var ljust blå med vita prickar. Gatlyktorna hängde och vajade i sina ledningar över gatan. Svävande skuggor. Mormor kom in bakom min rygg. Släckte taklampan. Skuggor sprang längs väggarna. Fabrikens röksignaler hade frusit fast på den svarta himlen, någon gick med ficklampa över den frusna sjön. Och snön föll och faller.

Minns att min mormor en gång berättade om en flicka som brinnande hoppade ut från sitt köksfönster. Efter henne kom hunden som en flammande trasa. Jag vet precis hur hon såg ut fast jag aldrig sett henne. Blonda lockar och hunden var en sådan som tanten i tobaksaffären hade. Brinnande gardiner. Fladdrande i vinden. Ljust blå med vita prickar. Och snön föll, och sen kom det ännu en vår. Och sen en till. Och en till. 

Långt borta över hustaken ser jag en röd nödraket sakta sakta sjunka ner mot marken. Jag följer den med blicken och undrar var man får tag på sådana.