Trots framgångar i nuläget är Socialdemokraterna långt från sina glansdagar. Socialdemokratin har ingen makt över ”marknaden” – något som medborgarna inser. Utan ekonomisk demokrati kan ingen social demokrati existera, skriver Ulla Johansson.
Socialdemokratiska arbetarepartiet. En gång landets mäktigaste. Statsbärande. Det politiska parti som konstruerade den svenska välfärdsstaten. Nu på ett sluttande plan. Ett politiskt parti bland andra. Hur hamnade den stolta ”rörelsen” i detta nederlag?
Att väljarna känner sig svikna
är uppenbart. Trots framgångar i nuläget är socialdemokratin inte tillbaka i sin gamla glans. Genom att så många årtionden vara ”statsbärande” parti flätades socialdemokratins politiker in i eliten – etablissemanget. Och deras väljare kom till slut att se dem som en överhet. Ganska lik ”marknadens” ekonomiska. Således en sorts främlingar. Som Erik Åsbrink. Nu anställd hos den amerikanska rovbanken Goldman Sachs. Som Per Nuder. Nu rådgivare hos riskkapitalföretaget EQT.
Hur är det med ideologin hos dessa socialdemokrater? Som varit och är aktiva i ett arbetarparti? Väljarna känner inte till alla turer i alla socialdemokraters karriärer men blir ändå misstänksamma och avståndstagande.
Socialdemokratins politiska deklarationer fick människor att tro att deras politik skulle ha kraft att rädda oss från arbetslöshet och nedmonteringen av välfärdsstaten. En bitter besvikelse. Redan under deras tid i regeringsställning växte arbetslösheten och det sociala skyddsnätet fick för stora maskor. Socialdemokratin har ingen makt över ”marknaden” (kapitalägarna). Något som medborgarna inser. Marknaden har tvingat socialdemokratin att lämna visionerna och framtidsbyggandet.
Vi bygger inte längre ett gott samhälle. Vi är – brutalt sagt – endast löneslavar i ett land återerövrat av högerns ideologi. Ett socialt-ekonomiskt förhållande som förklarar många av våra problem. Även som individer. Ett samhälle utan framtidstro.
Utan färdriktning.
Socialdemokratins storhetstid årtiondena efter kriget hade en expanderande svensk industri att lita till. Företagsägarna gjorde eftergifter i produktionens intresse. Fackföreningsrörelsen och socialdemokratin hade ett bra förhandlingsläge. En unik samhällssituation som knappast upprepar sig. Och som förändrades med början på 1970-talet. ”Marknaden” ville nu bli av med socialdemokratin som politisk kraft. Placerade i stället in sin egen ideologi i samhället. Det tog sin tid att vrida våra tankar och vår världsbild in i högerideologin. Vi höll länge fast vid välfärdsstaten. Men nu är vi tillbaka i det nya (nygamla) onda högersamhället. Och det känns som socialdemokratiska politiker inte helt förstått detta. Inte förstått hur högerkrafterna arbetat. Inte insett ”marknadens” (kapitalägarnas) enorma makt.
Göran Persson förde ofta fram tanken (och orden) ”social demokrati”. Utan att inse – eller medge – att utan ekonomisk demokrati kan ingen social demokrati existera. Socialdemokraternas tillbakagång idag har i verkligheten sina rötter hos den tyske ideologen Eduard Bernstein (1850–1932) och tanken att ”marknaden” (kapitalismen) kan tämjas med lagar och regler. Den svenska välfärdsstatens framgångar efter krigsåren invaggade dem i en sådan tro. Nu ser vi resultatet. Marknaden har tagit tillbaka makten. I Sverige, i Europa. Globalt. Även stormakternas eliter har intresse av att alla välfärdsstater försvinner. De utgör ett ”dåligt exempel”.
Kanske det svenska Socialdemokratiska arbetarepartiet lever vidare som ett socialliberalt svagt rosafärgat parti. I ständig konkurrens med Moderaterna. Och förlorar vartannat val? Att Stefan Löfven är en sympatisk politiker garanterar inte några segrar.
Programmet med ”social demokrati” i avsaknad av ekonomisk demokrati och ekonomisk makt höll inte. Bernstein hade fel.