Bara ett par veckor efter den brutala attacken på en syndikalistisk fackrepresentant har även ett ombud för Hotell- och restaurangfacket angripits av en arbetsköpare – under sittande förhandling, enligt Hallands Nyheter. Båda fallen skedde inom hotell- och restaurangbranschen, men det är värt att påpeka att de inte på något vis är relaterade i övrigt.

Galna chefer, våld och hot är naturligtvis inget nytt, och kanske mer vanligt förekommande i vissa branscher än i andra. Däremot finns det skäl att förmoda att arbetsköpare tar sig större friheter ju svagare arbetarnas organisationer är. Det är sällan det går till handgripligheter, men det är också sällan det behövs. Arbetsköparen får sin vilja fram ändå. Hot behöver inte heller handla om våld, senast inför HRF:s varslade hotellstrejk slog förbundet larm om att fackligt aktiva hotats med diverse repressalier för att de förberedde stridsåtgärder. Ännu vanligare är att skrämma oorganiserade som inte vet sina rättigheter med olika påhittade följder, eller helt enkelt blåsa dem på sjukersättning och övertidsersättningar medan man hänvisar till interna regler – helt i strid med kollektivavtalet.

Det är ingen slump att hotell- och restaurangbranschen med sina usla villkor och sin stora personal­genomströmning är särskilt hårt drabbad. Trygga anställningar är en nyckelfråga för den fackliga organiseringen. Hur gärna vi än skulle vilja att det var annorlunda, påverkas människors mod att stå upp för sina rättigheter på ett avgörande vis av hur säkra de är på att få behålla jobbet. Bemanningsföretagens utbredning på arbetsmarknaden är i detta avseende en dröm för arbetsköparna. Vi kan diskutera formuleringar i lagen om anställningsskydd, Las, tills vi storknar – spelreglerna för bemanningsbranschen gör den i praktiken värdelös. Det är också därför mycket lite görs praktiskt från regeringshåll för att montera ned  Las – man behöver inte. De osäkra bemanningsanställningarna, lagfästa av Arbetsdomstolen, gör jobbet medan statsministern kan fortsätta låtsas att han respekterar ”den svenska modellen”.

När arbetare och fackliga förhandlare angrips är det mycket viktigt att hela arbetarkollektivet sluter upp. Det finns ingen anledning att vänta sig en utveckling mot en vänligare och mer hänsynsfull arbetsmarknad, och ingen längtar egentligen efter mer av 1900-talets ”samförståndsanda”. Det vi kan sträva efter är respekt i kraft av stark organisering och pålitlig solidaritet. Arbetsköparna ska inse att det är i deras eget intresse att inte lyfta handen mot en arbetare, oavsett var han eller hon valt att vara aktiv.

Det finns helt enkelt ingen plats för organisationsegoism när arbetare hotas och misshandlas för att de ställer krav. Den arbetsköpare som är beredd att gå så långt ser inte till organisationstillhörigheten, utan till styrkeförhållandena. Vilken sida HRF än valt i andra konflikter, och hur förbundet än väljer att agera när fackligt aktiva i andra organisationer drabbas, är det viktigt att vi syndika­lister ger dem samma oreserverade stöd som vi väntar oss tillbaka av alla arbetarorganisationer värda namnet.