Katarina Tracz klagar över att vi i Föreningen Afghanistansolidaritet har ”en märklig strategi”.

Nå, vi har ingen egen tankesmedja, där har ni övertaget. Vad vi däremot har är medlemmar som arbetat med frågan. Vår vice ord­förande var på vippen att bli tillfångatagen av sovjetiska soldater när han reste genom landet med gerillan. Jo, Katarina Tracz, vi kan nog frågan, vi också.

Problemet är att retorik om kvinnors rättigheter klingar vackert under mottagningar hos er tankesmedja. Ute i små ­afghanska byar tycker människor snarare att det låter som de ockupationsproklamationer som dundrat från både Sovjet och USA. Det talet är i själva verket en av de värsta björntjänster man kan göra de afghanska kvinnorna.

Den näst värsta är att fortsätta kriget på ett annat sätt. Vilket är det exakt den stora rekommendation er rapport utmynnar i.

Svenska Afghanistankommittén har åstadkommit betydligt bättre resultat ­genom att i stället hålla inne med högtids­talen och arbeta med flickors utbildning i tysthet. När allt kommer omkring, avhjälper man verkligen följderna av trettio års konflikt med ännu mer krig?
 

Klas Sandberg är styrelseledamot och aktiv i Föreningen Afghanistan­solidaritet.