I den prisbelönta dokumentären Cambodia – The Betrayal, från 1990, berättar John Pilger att Pol Pots styrkor inte har gett upp. De strävar fortfarande efter makten och är på väg att starta ett fullskaligt inbördeskrig med stöd av flera västmakter. I en scen visar kambodjanska styrkor upp tillfångatagna vapen från Pol Pots gerillatrupper. Det är en Carl Gustaf, en av Sveriges största exportsuccéer: ett tungt raketgevär inte olikt de AT-4:or som upptäckts hos Farc i Colombia. Pilgers spår pekar mot Singapore, ett välkänt transitland för vapen, men få dörrar öppnas och han löser aldrig gåtan om hur Carl Gustaf hamnat hos Pol Pot. Vapenindustrin, säger han, tycks lida av en akut blyghet.

Sedan dess har raketgevären AT-4 och Carl Gustaf enligt rapporter dykt upp hos knarkligor i Rio de Janeiros förorter och hos av USA anställda säkerhetsvakter i Irak. När cricket-laget från Sri Lanka attackerades av talibaner under ett besök i Pakistan i våras blev anfallarna till slut tvungna att slänga deras vapen och fly. Där hittades Carl Gustaf-gevär, enligt en rapport från The International Centre for Political Violence and Terrorism Research. Hur svenska vapen hamnat hos talibaner är ännu okänt, men grannlandet Indien är en storkonsument av Carl Gustaf.

Saab Bofors Dynamics, som tillverkar AT-4 och Carl Gustaf, och ISP, myndigheten som godkänner svensk vapenexport, menar att de inte bär något ansvar för att svenska vapen hamnar på avvägar. Enligt gällande lagar och regelverk kan de ha rätt. Men forskare och antivapenaktivister har länge argumenterat för att den legala handeln är en förutsättning för den illegala handeln. En global överproduktion av vapen och ett tryck från vapenindustrin i länder som Sverige skapar förutsättningarna för att vapen sedan säljs vidare eller smugglas till mindre etablerade aktörer.
– Man blundar och skjuter och hoppas, svarar David Isenberg när Arbetaren frågar om det går att förhindra att vapen inte smugglas vidare. Isenberg är forskare på NISAT, Norwegian Initiative on Small Arms Transfers.
– Det finns inga garantier eftersom det inte finns några globala kontrollsystem.

Vapen som AT-4 är dessutom ett perfekt smuggelvapen, enligt Isenberg. Trots att det är ett oerhört kraftigt vapen väger det lite och är lätt att gömma. Dessutom garanterar den goda svenska kvalitén att vapnet gör vad det ska även efter 20–30 år.
AT-4 har nu hamnat mitt i det spända läget mellan Venezuela och Colombia. När ISP och Saab Bofors bekräftade att vapnen såldes till Venezuela på 1980-talet tog Colombia det som slutgiltigt bevis på att Chavez stödjer Farc-gerillan, skriver Magnus Linton i Dagens Nyheter. Sverige kan nu ”komma att katalysera storkrig i Latinamerikas oroligaste hörn”.