Den 18 oktober 1981 blev en symbolisk dag i efterkrigstidens Grekland. Mindre än sju år efter militärjuntans fall och den parlamentariska vänsterns återkomst från exil och tortyrkammare hade plötsligt ett vänsterparti under tre valkampanjer i följd mångfaldigat sina mandat, och kom nu till makten i triumf.

Partiets politiska program skrämde slag på såväl högerkrafterna i det grekiska samhället – det vill säga segrarna i inbördeskriget – som på delar av överklassen. 

Programmet krävde att Grekland skulle lämna Europeiska gemenskapen och lösgöra sig från Nato och USA:s inflytande, och därtill massocialisering av företag och samhällelig kontroll av fabriker, underkuvande av det militära inflytandet på politiken, angrepp på den ortodoxa kyrkans makt samt införande av medborgerliga fri- och rättigheter som vi tar för självklara i dag.

Panhellenska socialistiska rörelsen, Pasok, var ett socialistparti med starka vänstervärderingar. De propagerade för en fredlig övergång till ett socialistiskt samhälle, men de hade tillgång till vapen om det skulle behövas. Det var ett radikalt parti, till och med för 1980-talet.

Parallellerna med dagens Syriza är uppenbara.

Syriza startade som en något speciell sammanslutning. Det var en populär och reformistisk utveckling av den historiska eurokommunistiska strömningen.

Partiet, som ursprungligen uppstod som en politisk koalition, bygger på samexistensen av små vänstergrupper och täcker hela spektrat från leninistiska avfällingar till gräsrotsrörelser och andra aktivister. Syriza är det nya Pasok, som ”från ingenstans blir till allt”.

Syrizas utveckling har emellertid gått betydligt fortare, och dess politiska program är inte ens i närheten av Pasoks radikala idéer från 1980-talet. Partiet består bara av några tusen medlemmar.

Syrizas nuvarande partiledare Alexis Tsipras dök upp i partikoalitionens ledning 2008, och nådde toppen med den förre ledarens välsignelse. Hans tillträde signalerade definitivt att man lämnat eurokommunismen till förmån för skapandet av en ny politisk identitet.

Man siktade in sig på att stödja olika sociala kamper och krav som låg nära den frihetliga traditionen, och på att bygga upp en militant närvaro på gatorna.

När allt kommer omkring var de små vänsterpartierna gatusmarta och hade få men militanta medlemmar, som byggde en gemensam politisk identitet utifrån både traditionellt politiskt arbete och närvaro på gatorna.

Samtidigt försökte Tsipras också öka Syrizas inflytande över facken, främst inom offentlig sektor, och i student­kårerna. När Syriza hade mindre än 4 procent av rösterna försökte de upprepade gånger samarbeta med de andra vänsterpartierna.

Försöken avvisades dock demonstrativt av både det grekiska kommunistpartiet KKE och andra utanför Syrizas sfär.

4 procents-Syriza var syndabock för högerfalangen och för fascisterna: Syrizas invandrarvänliga ståndpunkter, relativt sekulära idéer, antidiskrimineringsarbete och antinationalism ifrågasattes kontinuerligt.

Det tidiga Syriza attraherade en stor grupp väljare, något som de politiskt ansvariga inom partiet inte kunde förutse eller planera för.

Från att ha varit ett litet oppositionsparti som kämpade för att ta sig över treprocentsspärren och in parlamentet, lyckades Syriza gå om KKE och tog över den symboliska hegemonin inom vänstern, och började umgås med idén om att ta makten.

Arbetarklassen i Grekland har de senaste åren sett slutet på drömmarna om gränslös konsumtion, systemets falska löfte i både europeiska och grekiska färger. 

Deras verklighet består i dag av sänkta löner, massarbetslöshet, höjda kostnader för mediciner och sjukvård och förlorade förmåner. De äldre befinner sig i en ännu värre situation. De har förlorat sina pensioner och sett hälso- och sjukvården monteras ned framför sina ögon.

Allting som “välfärdssamhället” bestått av har blivit dyrare och sämre.

De två partier som länge turades om att vara det största i parlamentet, Pasok och Ny Demokrati, har båda tappat i styrka. De är skuggor av vad de en gång var. De kan inte längre ”köpa” röster genom förmåner (såsom att anställa i den offentliga sektorn eller erbjuda skattelättnader) och måste ta tillbaka så mycket som möjligt av vad de gett bort under alla dessa år med klientsamhällets massköp av röster.

Det konservativa Ny Demokrati lyckades överleva för att de inte behövde hantera bomben som det ekonomiska sammanbrottet innebar, utan kunde lämna över den till Pasokregeringen 2009.

Ny Demokrati har nu suttit vid regeringsmakten sedan 2012. De har samlat en heterogen skara av yttersta högern, konservativa, liberaler, oligarker, proffstyckare, skrämd medelklass och pensionärer som är rädda att förlora sina pensioner. Trots detta uppnår Ny Demokrati i opinionsundersökningarna bara drygt hälften av sina tidigare mandat.

Den andra polen i tvåpartisystemet och medlemmen i regeringskoalitionen, Pasok, har krympt samman till 4 procent, och står inför risken att inte ens komma in i parlamentet. Inte minst med tanke på partiets sönderfall de senaste veckorna: tidigare partiledaren Georgios Papandreou har startat ett nytt parti.

Vilka som erövrar väljarna från de tidigare största partierna avgörs i nyvalet den 25 januari, men det är klart att många av väljarna går till Syriza samt till fascistiska Gyllene Gryning.

Berättelsen om realpolitiken som radikala krafter måste skapa varje gång den konfronterar makten har berättats många gånger. Syriza är inte där ännu. Syrizas nuvarande realpolitik går ut på att göra alla nöjda. De marknadsför sig genom sitt engagemang i demokratiska institutioner samtidigt som de bygger relationer med olika gräsrotsrörelser.

De vill se ett EU präglat av jämlikhet, broderskap och rättvisa. De hyllar gräsrötternas kamp, samtidigt som de kräver att dessa underordnar sig det parlamentariska systemet.

De fördömer våld och upplopp mot statsapparaten under konflikter, men på ett undfallande vis. De fördömer imperialism och militära interventioner men tar inte ställning angående Greklands medlemskap i Nato. De flirtar med Ryssland, Kina och USA.

Samtidigt sprider de rykten om att de har gjort överenskommelser med delar av ägarklassen. De stödjer anarkistiska ockupationer när dessa riskerar vräkning, och hungerstrejkande fångar.

Syriza vill göra alla nöjda. Hur skulle de annars göra, de vill ju vinna valet?

Vi bör komma ihåg en sak: när vi talar om Syriza refererar vi till en politisk aktör vars parlamentariska och sociala kraft inte hänger samman. De som drömmer om viktiga, socialistiska förändringar i Grekland eller Europa kan fortsätta sova. Det finns inga förhållanden som tillåter radikalism.

Fackföreningarna inom den privata sektorn är en marginell rörelse, kontrollerad av stalinisterna i kommunistpartiet KKE. Studentrörelsen är högljudd och beslutsam, men också liten och säsongsbetonad, med nära band till andra vänsterpartier.

Det pågår en hel del lokala kamper, men Syriza är allvarligt utmanade där av anarkister och den revolutionära utomparlamentariska vänstern.

Även i de fall som handlar om sociala rättigheter, solidaritet med fångar och antifascism, försöker Syriza desperat få del av publiciteten och det politiska kapital som skapas på gatorna, av anarkiströrelsen.

Det grekiska samhället, arbetarna och den sociala basen har gått igenom fem hårda år. Fem år av protester och strejker, med kampmetoder, ritualer och strukturer som hör till det förflutna. De misslyckades helt och hållet. Med några få undantag, som är svåra för Syriza att dra fördelar av parlamentariskt, är arbetarna splittrade och isolerade. Många av dem väntar på Syriza, med ett hopp av oklar karaktär.

Är det möjligt, i en globaliserad värld, att omvälvande och stora förändringar kan äga rum utan stöd från en övergripande klass? Förändringar för massorna, men utan massorna? Det är omöjligt, och Syriza vet det.

Utan tvekan finns det ärliga ledare och ansvariga inom partiet (och sett till hur det ser ut inom det grekiska systemet är det ovanligt). Det finns erfarna vänsteraktivister som aldrig sålt sig till Pasok, ens om de hade kunnat, radikala aktivister från lokalområden, från arbetsplatserna – med goda intentioner.

De här människorna kämpar, och kommer att kämpa inom Syriza, för den eviga vänsterillusionen, en fri socialistisk stat som värnar om arbetarklassen.

Det är förvisso mycket underhållande att se förvåningen och avskyn i ansiktena på den yttersta högern inför utsikten av seger för ”national-nihilist-bolsjevikerna”. Det är också positivt att fler människor opponerar sig mot fascismens repressiva agenda.

Hur som helst, inte heller någonting av detta är bestående.

Redan nu har en avgörande del av Pasoks byråkrati och nomenklatura migrerat till Syriza, och tillsammans med vad som återstår av eurokommunismen blir det tydligare och tydligare att det inte finns plats för ”galna vänsterister”.

Samtidigt som förväntningarna gällande den överhängande konflikten med EU och Tyskland om Greklands skuld och åtstramningar har sänkts dramatiskt.

Vi behöver ha i åtanke att Syriza kommer till makten i ett land där den statliga byråkratin består av före detta medlemmar i Pasok, och ”den djupa staten” (armén, polisen, rättssystemet) består av högerfalangen och av fascister.

Det är den egentliga politiska makten. Om vi förut­sätter att Syriza inte kommer att försöka etablera en egen junta, hur ska de kunna kontrollera staten om inte genom utbyte och förhandling med dessa aktörer?

Det gamla, radikala Syriza med 4 procent drömde om att välta systemet över ända, men kunde inte!

Överenskommelser är den enda vägen för Syriza, det är återvändsgränden för ett regeringsparti som inte aspirerar på att ta makten med våld, särskilt för ett parti som inte ens har organiserade massor av lojala väljare.

Regeringspartiet Syriza med 30 procent drömmer om att överleva vid makten. De kan inte ens aspirera på att välta systemet över ända längre.

Vad kommer att hända efter valet?

Under de första två åren efter 1981, när Pasok bestod av minst 400 000 hängivna medlemmar som stödde partilinjen, genomfördes delar av deras program.

Man höjde lönerna, etablerade fackliga rättigheter och socialiserade en del företag – visserligen uppifrån och ned, och bara företag som skulle läggas ned, men ändå.

Efter fem år vid makten fokuserade Pasok främst på att ordna anställningar åt den partivänster som under 40 års tid varit bannlysta från den offentliga sektorn, samt på att avskaffa en del närmast medeltida lagar och lagar från inbördeskriget.

Pasok korrumperades, och slutligen, för några år sedan, öppnade man dörren för EU:s ekonomiska tillsyn och införde de ekonomiska åtstramningarna i Grekland.

Det finns en möjlighet att Syriza kommer upprepa samma partipolitiska utveckling, om än snabbare och inte i samma omfattning.

En potentiellt framgångsrik förhandling angående skulden, avsevärda lättnader i de ekonomiska åtstramningarna, vad som helst positivt som Alexis Tsipras kan komma med till det grekiska samhället, kommer att presenteras som en seger mot de internationella lånehajarna och kommer att stärka Syriza vid makten och underminera den gamla politiska byråkratin.

Denna byråkrati är fascinerande att betrakta så länge du inte behöver ha med den att göra: dess medlemmar är rädda, genomkorrupta och nästan religiöst besatta, med komplex från inbördeskriget, en fantastisk kombination av nationalister och quislingar.

Om kontrasten mellan den nuvarande regeringen och Syriza är stor beror det på att den nuvarande regeringen är så frånstötande.

Därför kommer Syriza att vinna valet trots faktumet att de är ”oklara”. Om Syriza är framgångsrika med något, om Tysklands hegemoni inom EU strävar mot en brytning  med Grekland, då är utan tvekan händelseutvecklingen helt oförutsägbar.

Det finns ingenting som förutsäger vad det grekiska samhällets reaktion kommer att vara vid ett sådant scenario. Kommer samhället att ta en emancipatorisk eller reaktionär inriktning?

Vad borde då ske? Om det bara är frågan om en vettig hantering av den grekiska skuldkrisen och åtstramningarnas galenskap, ja då är Syriza lösningen.

De skulle vara en lösning inom ett progressivt system och lugnande för den krympande medelklassen och de småborgerliga delarna av det grekiska samhället som lever i illusionen att krisen är något temporärt.

För dem som vill ha mer, för dem som fokuserar på klassintresse, för vilka självorganisering och deltagande är ett krav, för dem som deltar i de kamper som pågår, utgör Syriza en illusion.

Det är inte Syrizas fel att det exploaterade samhället är tyst. Och det är inte Syrizas fel om den nya generationen faller för parlamentarismen och vänsterstyrets tomhet.

Vägen är lång och går genom hårt arbete på gräsrotsnivå: arbetares involvering med allmänheten genom en ny, militant och horisontell syndikalism, genom självorganisering i bostadsområden och radikalt politiskt engagemang präglat av frihetliga idéer och praktik.

Och genom de krafter i Grekland som är involverade i facklig klasskamp, lokala sociala rörelser och anarkiströrelsen, de som vill förändra det ekonomiska och politiska systemet – kanske små men inte marginella rörelser.

Det finns ingen genväg till social förändring, och maktens väg är en återvändsgränd.

Även om det verkar ta en evighet är inte alltid så fallet:  tider av kris, när arbetarnas öron är öppna, tillfällen som kräver att vi tar en risk dyker upp genom medveten förberedelse, ”som en tjuv om natten”.

I vilket fall som helst, bara om en social rörelse är hängiven gräsrotsarbetet, bara om en social rörelse har skapat kommunikationskanaler och forum för politiskt medvetandegörande och växande, bara om en social rörelse har försäkrat sig om sin giltighet, har bevisat sin giltighet, kan den bli gnistan som får massan att explodera.

Allt annat är ett recept på misslyckande, besvikelse, förlorad tid – och förstås politisk och individuell korruption, som allt som stat och makt skapar. Som en gång Pasok, och nu Syriza…