Skotten i Köpenhamn hade knappt ekat klart förrän diskussionerna var igång. Är det rätt eller fel att teckna karikatyrer av religiösa ledare? Ska den som gör det skylla sig själv?
Det finns de som verkar tro att det är akten att göra karikatyrer av profeten Muhammed som triggar terrorhandlingar. Att om bara alla lät bli att provocera lättretade religiösa så skulle vi slippa våldet.
Och det är säkert så att just den sorts provokatörer av olika slag som Inna Shevchenko från Femen, nazisten och affischmakaren Dan Park och naturligtvis Vilks själv – de var alla tre på Kulturhuset Krudttønden när det angreps – skulle leva tryggare liv om de lät bli att göra saker som upprör folk.
Särskilt i Vilks och Parks fall skulle vi andra dessutom slippa barnsliga men otrevliga inslag i det offentliga rummet. Park ägnar sig åt grov hets mot folkgrupp, Vilks umgås gärna med folk ur den rasistiska och högerradikala counterjihadrörelsen.
Men inte skulle det stoppa terrorattacker som de i Paris eller Köpenhamn. De vanligaste målen för liknande attacker i Europa är judar, inte svenska eller franska karikatyrtecknare, och terrorism är en politisk företeelse, inte främst en religiös.
Vare sig vi talar om ayatolla Khomeinis fatwa mot författaren Salman Rushdie 1989, de antidanska upploppen i bland annat Syrien 2006 i protest mot Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrer, eller cirkusen kring Lars Vilks okreativa upprepning av den danska provokationen, så finns det olika politiska orsaker till uppståndelsen. Även om de troendes ilska naturligtvis i sig är äkta.
Det går naturligtvis att hitta orsaker till att unga män som Omar El-Hussein, skytten i Köpenhamn, skaffar ett militärt automatvapen och ger sig på Lars Vilks och barn på konfirmationsfest i en synagoga, eller till att grannar till honom uttryckt sitt stöd efteråt. Terrorattacker är aldrig oförklarliga.
Att Islamiska staten har lyckats rekrytera så många unga europeiska män – och även kvinnor – till sitt krig i Syrien och Irak har konkreta materiella orsaker i de länder där rekryterna vuxit upp.
Det är en fruktansvärd bieffekt av ett redan i sig omänskligt system med diskriminering och ökande klassklyftor.
Men IS för en ideologisk kamp där rekryterna från Europa är kanonmat.
Vare sig det handlar om att stödja de kurdiska försvarsstyrkorna som stod emot dem och till slut drev ut dem ur Kobane, eller att bekämpa IS anhängare när de attackerar med vapen i nordiska huvudstäder, så måste vi skilja på de sociala problem som utgör grogrunden för rekrytering, och det hot terrorn utgör mot dem de utsett till sina måltavlor.
Om vi är för eller emot Lars Vilks är irrelevant, jihadismen är ett större hot än en tröttsam konstprovokatör.
Ett samhälle där människor inte växer upp till terrorister eller IS-rekryter kan vi bara skapa tillsammans. Tillsammans måste vi också stå upp mot alla auktoritära och människofientliga rörelser – vare sig de uppenbarar sig i religiös förklädnad eller inte.
