Jag loggar in på trendsajten WGSN och tittar på bilder från musikfestivalen Coachella i Palm Kalifornien. Jag konstaterar att tjejerna där ser ut som de alltid har gjort på de senaste fem åren på den festivalen. Långt hår, mittbena. Biker boots, kängor, cowboystövlar. Daisy Dukes och små klänningar. Runda solglasögon, möjligtvis lite mindre på senare tid. Lite mer blommor i håret, fler ryggsäckar. Det känns tryggt att veta att dessa tjejer finns kvar. Dessa ljuvliga amerikanskor, precis som jag tänker mig dem. Och jag tänker att det kanske stämmer det som trendanalytikern David Wolfe påstår i Jenny Lantz bok Trendmakarna, kanske är trenden död. Det finns så många i omlopp samtidigt. Det finns en retromani, allt existerar parallellt.
Genom intervjuer med människor som arbetar på trendbyråer i England och USA, företag som samlar modetrender och lättare analyser för modeskapare och inköpare att ta del av, varvat med kläddesigners, i Sverige och andra länder, skriver Jenny Lantz fram bilden av hur modeindustrin fungerar när det kommer till trender. Ur olika perspektiv angrips trender, deras betydelse och funktion inom modefältet. Trendernas tydliga koppling till masskonsumtion gör att många designers på ett eller annat vis tar avstånd ifrån dem. Vissa uttrycker en insikt om just överkonsumtion, miljöförstöring och exploatering av människor. Andra vill hävda att de är de själva som skapar trenderna, de följer dem inte. Detta är ett väldigt naivt och självupptaget sätt att se på saken. Carin Rodebjer som intervjuas i egenskap av designer påpekar att det, i det sluta kulturfält som mode faktiskt är, finns vissa referenser som anses fina och vissa som anses fula. Hon nämner Andy Warhol och the Factory som en av de fina.
Själv tänker jag osökt på perioden, kanske 2009, när det kändes som att alla i Sverige gjorde kollektioner utifrån dokumentären Grey Gardens. Rodebjer tycker ”att det känns som om modevärlden är inne och krafsar i samma referenser hela tiden”. Och de är vita, västerländska referenser. Genom att känna till och använda dig av rätt referenser kan du som modeskapare tillskansa dig kulturellt kapital och på så vis avancera i status inom modefältet.
Trots sin slutna natur har det talats mycket om demokratiseringen av modet de senaste åren, främst i och med internet. Bilder från kollektioner når fler människor snabbt, det är inte längre svårt att hålla sig uppdaterad med hjälp av sidor som style.com där visningar från modeveckor läggs upp redan samma dag som modellerna har svept fram längs catwalken. I och med ökad produktionstakt, en snabbare tillgång och låga priser hos stora kedjor har alla råd att vara trendigt moderiktiga. Samtidigt är det ett mycket tveksamt användande av begreppet demokratiskt. Detta är något som Geoffry Finch, designer för det amerikanska märket Antipodium, lyfter fram. ”Jag blir fullständigt röd nu, men om du någonsin köper en klänning för åtta pund… Har du någonsin satt dig ned för att sy en klänning? Hur kan du göra en klänning för åtta pund? Hur ska du få tyget till dig, klippa tyget, klippa trådarna, få symaskinen, ha elektricitet, sy, frakta den och märka den? Det är något fruktansvärt, fruktansvärt fel med det. Så demokrati, ja till en viss nivå.” I slutändan drabbas någon annan. Förmodligen någon som inte är vit. Någon som inte bor i väst.
Boken berör även en vanligt förekommande föreställning om könsroller inom modevärlden. Den typiska kvinnliga konsumenten är någon som har ett enorm ha-begär och shoppar utan eftertanke medan den typiskt manliga konsumenten är den som är ute efter kvalitet och shoppar klokt. Det beteende och intresse som anses vara kvinnligt nedvärderas i vanlig ordning. Manlig shopping handlar inte om trender, det handlar om stil och ”god smak”. När jag läser detta vill jag iklä mig varenda trend jag kan komma på, slita Visvimskorna av självgoda, kvalitetsshoppande män och köra ned dem i halsen på dem.
Och det är exakt det här jag älskar med mode. Ambivalensen inför det. För det kanske är lätt att avfärda mode som något ytligt. Något som bara är trender, fullständigt befriat från djup. Det är lätt att tro att det bara handlar om att generera pengar. Och visst, ”mode är kapitalismens barn” som modevetaren Elisabeth Wilson uttrycker det men det är mer komplext än så. Det är ett kulturproducerande fält. En konstform och en vetenskap. Jag tänker på iscensättandet som modet kan vara, experimenterandet, uttrycket. Känslan av kontroll som ligger i att klä sig och att samtidigt skapa sig själv. Känslan av min favoritkappa över mina axlar.
Så är trenden död? Jag vet inte, och det spelar ingen roll. Jag älskar mode för modets skull.
