Europas vänster famlar efter såväl politisk identitet som väljarstöd. I norska Trondheim har den funnit bägge delarna, tack vare en lokal modell för facklig-politisk samverkan. På måndag går Norge till kommunval, och LO Trondheim ser fram emot en ny mandatperiod av offensiv välfärdspolitik.
– Vi har en massiv mobilisering på arbetsplatserna, vi jobbar väldigt intensivt nu fram till den 12 september. Förhoppningsvis får vi en bra politisk koalition på plats, det är då det verkliga arbetet börjar, säger John-Peder Denstad, ordförande i LO Trondheim, innan han måste avbryta samtalet för ännu ett medlemsmöte.
Trondheim har genomgått stora förändringar det senaste decenniet. Då, i början av 2000-talet, styrdes Norges tredje stad av en borgerlig majoritet med utförsäljningar och privatiserad samhällsservice på agendan. I dag, efter att en rödgrön koalition innehaft makten i åtta år, har flera utsålda verksamheter återkommunaliserats och välfärden stärkts väsentligt.
Förklaringen ligger inte i vare sig en plötslig radikalisering inom de politiska partierna eller spontana förändringar i väljarsympatierna, utan i stället i vad som blivit känt som Trondheimsmodellen. Det som ursprungligen var en basfacklig reaktion på nyliberalismen har blivit ett initiativ för politisk påverkan som blivit omtalad i hela Europa, och som ofta skildras som en succé.
Svein-Olav Aarlott, ordförande i LO Kommune Trondheim, stämmer in i beskrivningen.
– Vi ställer konkreta, lokala, frågor till de politiska partierna som förpliktigar sig att svara ”ja”, ”nej” eller ”oklart” på våra krav. De svaren vi får använder vi som fack sedan för att pressa på för att de ska genomföra dem. Vi har blivit en stor och stark politisk kraft i närmiljön.
Genom en process av fackliga rådslag formulerar LO, Utbildningsförbundet och Norska sjuksköterskeförbundet de krav som samtliga partier därefter inbjuds att ta ställning till. Inför det senaste valet 2007 ställde facken 50 krav, av vilka den koalition som röstades fram ställde sig bakom 43. 30 infriades, däribland återkommunalisering av det lokala energiverket, stopp för konkurrensutsättning av kommunala verksamheter och införandet av solidaransvar för alla entreprenörer kommunen anlitar.
– Sedan är vi inte helt nöjda med bemanningen inom äldreomsorgen. Där får vi kämpa vidare, säger Svein-Olav Aarlott.
Det är inte bara fackens medlemmar som gynnats av Trondheimsmodellen. I valet 2001 fick Höyre och invandrarfientliga Fremskrittspartiet nästan 50 procent av rösterna. Men sedan modellen togs i bruk 2003 har den rödgröna koalitionen ett solitt försprång i opinionsmätningarna.
Man skulle lätt kunna tro att det handlar om ett ökat samarbete som gynnat båda parter, men Svein-Olav Aarlott är noga med att poängtera att så inte är fallet. Tvärtom har fackföreningen klippt sina traditionella band till partipolitiken.
– Det är en viktig framgångsfaktor. I den fackliga alliansen försöker vi hålla oss borta från de politiska partierna. Vi har inga favoriter, vi är en facklig front som slåss för våra krav oavsett vilken linje partierna driver, vi förhåller oss bara till de svar partierna ger. Det har tillåtit oss att vara helt oberoende.
Oberoendet innebär också att inga partier diskrimineras. Samtliga inbjuds att ta ställning till fackets krav, även om högerpartierna varit kritiska till fackets påtryckningar.
– De har varit väldigt negativa i många år, säger Svein-Olav Aarlott. De svarade inte på våra frågor 2003 eller 2007, men i år har Höyre svarat. De ser ju att det här varit väldigt nyttigt för de rödgröna. Vi representerar 40 000 medlemmar, det är hälften av de som röstar i Trondheim. Höyre har känt att de måste ta ställning till det här.