Jag har faktiskt aldrig förstått Henning Mankells popularitet. Kriminalserien med den ständigt olycklige Wallander som på var tredje sida kommer på att det är något som någon sagt, som han missat eller glömt men som förmodligen var viktigt är en inte bara tråkig utan också provocerande illa skriven figur, omgiven av många klyschor. Men jag har läst ett antal av böckerna och råkat se några av den oändliga rad som filmatiserats och visats i tv-rutan. Meningslös och särskilt på film onödigt blodig underhållning där kanske den engelska versionen med världsstjärnan Kenneth Branagh i huvudrollen var den mest uthärdliga, fast man då fick stå ut med anakronismen i det engelsktalande teamet i svenska småstadsmiljöer.
Mankell tog farväl av sin hjälte i höstas med Den orolige mannen, en deckarroman på över 500 sidor som tog sin modiga tid att läsa trots för första gången hög bladvändarfaktor.

Här har Wallanders beskäftiga dotter i rask takt träffat och skaffat barn med ekonomen Hans von Enke som är son till en ubåtsofficer av de högre klasserna. Ryss- och Palmehatare och med ett umgänge som på gammalt manér gärna skulle se en politik där konsekvenserna av uppkäftighet vore arbetarklassen uppställd mot en mur framför en exekutionspatrull, förstår man. Efter en födelsedagskväll då dotterns svärfar berättat om några underliga händelser kring en u-båtsjakt på 1980-talet försvinner Håkan von Enke som uppslukad av jorden och Wallander startar en privatutredning under en ledighet föranledd av en utredning efter att han glömt sitt tjänstevapen efter en ensam fyllekväll på restaurang. Hans tilltagande ohälsa försvårar jakten, särskilt ett ökat antal minnesluckor som kanske var tänkta som russin i spänningskakan men mest känns som grå transportsidor att hoppa över. Men överallt hittar han hjälpsamma kolleger och som tur är gamla samlarnördar med privatarkiv som kommer till nytta. En dag försvinner även hustrun Louise och det dyker upp nya och okända släktingar och vänner på vägen som både hjälper och stjälper utredningen.

Här finns anledning att raljera lite men faktiskt inte enbart: Mankell måste haft ovanligt bra redigeringsstöd från förlaget denna gång för den tjocka boken håller spänningen uppe (trots Wallanders knappologiska mentala hälsodagbok). Researchen känns också trovärdig. Den stora behållningen är miljöbeskrivningarna, inklusive högerspökena som gömmer sig i vecken på den svenska flaggan. Här finns en bit av den svenska moderna historien som det är härligt att få belyst. Och lösningen på gåtan är fyndig och nästan överraskande.

Den orolige mannen
Henning Mankell
Leopard förlag