De strejkande arbetarna kräver obetalda löner och rätt att organisera sig i fria fackliga organisationer. De kräver också frigivning av arbetarrepresentanter som sitter i fängelse och ett slut på myndigheternas systematiska attacker, trakasserier och arresteringar av arbetskamrater och deras familjemedlemmar.
Den statsägda sockerindustrin Haft Tapeh, med både sockerrörsodlingar och fabriker, är en av Irans största sockerproducenter och en av Mellanösterns äldsta industrier. Arbetarnas missnöje började för mer än två år sedan. Låga löner, som dessutom betalades någon månad försenad, den hårda kontrollen och de dåliga försäkringarna var orsakerna.
Det ledde till den första strejken och bildandet av ett provisoriskt fritt fack. Staten svarade med stora insatser av polis och militärer i hela området och gripanden av de fackligt aktiva. Efter några veckors förhandlingar lovade regeringen att deras obetalda löner skulle betalas ut, trakasserierna avslutas och jobben garanteras – löften som inte infriades.
Dessutom spreds ryktet att regeringen ville sälja fabriken till en ayatolla och en del av produktionen komma att läggas ner, en oroande nyhet även för de tusentstal småföretagare och boende i hela trakten. Efter två år av demonstrationer och förhandlingar på olika nivåer verkar nu även arbetarnas familjmedlemmar och andra invånare för strejken.
Polis och olika säkerhetsstyrkor har misshandlat arbetare och familjemedlemmar hänsynslöst och gjort många gripanden. Från regeringen, landshövdingens stab och andra berörda myndigheter genomförs stora militära insatser i hela området. Om arbetare kontaktar utlandsbaserade radiokanaler som rapporterar om strejken betraktas det som ”skadligt för landets säkerhet”.
De lagar som fattas i ministerrådet om till exempel minimilöner är rekommendationer och inte juridiskt bindande. Arbetsplatser med färre än 10 anställda är undantagna från krav på försäkringar och andra sociala rättigheter.
I Iran är fria fackliga organisationer olagliga. Deras medlemmar trakasseras och fängslas regelbundet, deras tidningar attackeras och stängs och hemsidor släcks ner och filtreras.
Många av de iranska vänsterföreningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö har genomfört gemensamma demonstrationer och uppvaktat politiker och fackliga representanter. De 12 till 15 miljoner iranska arbetarna har hittills aldrig representerats av egna valda ombud i ILO eller i andra internationella fackliga sammanhang, utan av regimens utvalda representanter.